Bilden: Thomas Heikell.
Thomas Heikell, doktorand i sociologi vid Åbo Akademi, konstaterar att det inte är någon av naturen given självklarhet i vilket skede man ska använda mediciner mot ett problem av mental eller social karaktär. Bakom finns kulturella och sociala värderingar.
– Den mest pessimistiska synen är att industrin tjänar pengar på vår misär då allt ska lösas med mediciner i stället för att söka andra lösningar. Vissa sjukdomar kan vara direkt livshotande och då är det bra att man medicinerar dem, men i många fall – som med mycket psykofarmaka – kommer vi in i en gråzon.
Det verkar som om vår tröskel för att använda psykofarmaka bara blir lägre. Dels har det att göra med förbättrad medicin och minskade biverkningar. Dels har det att göra med förändrade krav och en förändrad förväntning om vem vi ska vara, samt hur livet bör se ut. Det är inte bara företagen som siktar på ekonomisk tillväxt, också individen vill ha mera. Då kan det krävas åtgärder som strider med andra värderingar. Ironiskt nog finns det pengar att tjäna på det.
– Det ligger i industrins intresse att hitta fler sjukdomar att medicinera, vilket leder till ett allt mer medikaliserat samhälle och att till exempel svag ångest och nedstämdhet börjar räknas som sjukdomar. Vi försöker medicinera alla negativa känslor och man kan prata om ett slags livsstilsmedicin, säger Heikell.
– Mycket psykofarmaka äts för att individen ska hållas samhällsduglig, för att man inte ska bli åsidosatt utan hålla sig kvar i ekorrhjulet. I medierna har det sedan början av 2000-talet blivit allt vanligare med berättelser om de som hoppat av en livsstil som krävt för mycket av dem, men det är oftast de som varit framgångsrika och samlat på sig resurserna att göra det. I slutändan är det fråga om hur vi vill leva. Är det ens möjligt att hoppa av ekorrhjulet? Vi betalar ett visst pris för vårt ekonomiska välstånd.
I Finland och Norden är det förbjudet att göra psykofarmakareklam som vänder sig direkt till konsumenten, utan all reklam riktas till läkarna genom broschyrer eller annonser i professionella tidskrifter. Dessa använder bilder om människans välbefinnande och blottar vad som är problematiskt för oss.
– Tidigare forskning har visat att när man går till läkare förväntar man sig ett recept, att man ska hålla en lösning på sina problem i handen när man kommer därifrån. Man kan tänka sig att läkarna också upplever en press på att de ska skriva ut något.
Om man får tro reklamen sitter våra svårigheter i att räcka till både i arbetsliv och på fritiden. Den lyfter fram ett brytningsskede mellan gamla och nya könsroller. Kvinnorna har rört sig från hemmet till arbetslivet, vilket har lett till nya problem. Männen förväntas samtidigt vara försörjare och mjuka män.
– Kvinnan beskrivs ännu som emotionell och lite instabil, någon som man snabbt behöver medicinera, men i reklamen sätts hon ofta i arbetsmiljö. Reklamen visar att kvinnan klarar arbetslivet, den press och de krav det innebär, med hjälp av psykofarmaka. När män dyker upp i reklamen visar man ofta att medicinen gör det möjligt för dem att umgås med sina familjer. Medicinen möjliggör en mjuk, modern man.