Den arabiska våren med aktivister som lyckades få regimer på fall genom att använda sociala medier är ett minne blott. Numera har regimerna lärt sig vad sociala medier är för något – och hur de ska utnyttja dem för att få tag i sina motståndare.
TEXT: KLAS BACKHOLM
FOTO: MARCUS PREST
Vid de demonstrationer vi sett på sistone i olika krisområden har makthavarna kunnat lokalisera vem som varit på plats genom att se på de GPS-signaler som kopplas till telefonerna. Det här har räckt till för att poliser senare ska kunna leta upp aktivister i deras hem och fängsla dem, säger Christian Sundgren.
Sundgren är ordförande för Reportrar utan gränser i Finland och besökte för ett tag sedan Åbo Akademi för att prata om yttrandefrihet. Han har tidigare jobbat som Utrikesministeriets press- och kulturråd i Paris och före det bland annat som journalist vid Rundradion. Det huvudsakliga råd han ger till personer i krisområden som vill visa sin åsikt i demonstrationer är enkelt.
– Lämna smartmobilen hemma. Du själv kan spåras, och om de du demonstrerar mot får tag i din telefon har du ofta lämnat olika spår till ditt aktivistnätverk i telefonen.
Läget har enligt Sundgren gått från att vara främst positivt till mycket komplext. Då makthavarna hunnit hämta sig förstod de att de sociala medierna var något som de själva måste ta kontroll över. Förutom själva GPS-lokaliseringen av aktivister rör sig regimernas hantlangare numera också på nätet i allt större grad.
– Visst var särskilt 2010 bloggarnas vår i till exempel Tunisien och Egypten, då de sociala medierna spelade stor roll som kanaler för att hålla kontakt och sprida information. Men nu har regimerna hunnit ikapp. Det är många olika grupper och en kakofoni av röster som ger sin version av sanningen via de sociala medierna, och det är svårt att få grepp om vem som är vem.
Ett annat viktigt verktyg under den arabiska våren var de program och appar som gjorde det möjligt för aktivister att via smartmobiler direktsända händelseutvecklingen från oroshärdar. Traditionella medieorganisationer såg snart en möjlighet att koppla direktsändningar från demonstrationer till sina egna hemsidor, för att få andra bilder från krisen än de som kom från de nationella statskontrollerade medierna. Men vem har då ansvaret för att se till så att inga alltför känsliga livebilder på en pågående misshandel eller något liknande slinker igenom på massmediets hemsidor – aktivisten som är på plats eller massmediet?
– Grundregeln måste nog vara att mediehusets utgivare ansvarar för vad de ger ut. Hur ska världen få autentiska bilder från de vanliga personer som är mitt i krisen om dessa personer dessutom ska börja fundera på vad som är journalistiskt etiskt rätt att visa.
Hur en sådan dubbelkoll av innehållet ska se ut i praktiken är en svår fråga. Sundgren menar att det kan vara svårt och kostsamt för en medieorganisation att ha ett team som sitter och följer med en livestream hela tiden, men åtminstone borde det finnas en snabb beredskap att ta bort sådana streamar där innehållet blir alltför magstarkt.
Reportrar utan gränser har i många år haft aktivitet i Europa, och i Finland har organisationen dragit igång sin verksamhet för ungefär ett år sen. Inom organisationen fokuserar man bland annat på att pricka regioner som sysslar med webbcensur eller där det slarvas med källskydd. Och för den som tycker att krishärdarna ute i världen känns långt borta finns det nog ett och annat att bita i på närmare håll också.
– Snowden-fallet och dataläckan på Utrikesministeriet är aktuella fall här. I Sverige vill Säkerhetspolisen nu ha direkt tillgång till folks e-post om man misstänker brott, och i vårt land vill Skyddspolisen få utökade befogenheter till nätspaning.
Enligt Sundgren borde dessa frågor diskuteras ordentligt. Nätet är en allt viktigare informationskanal, och just nu är det oklart hur de som kollar e-posten i sin tur kontrolleras. Hur påverkar det intresset lämna uppgifter? Vågar källor kontakta journalister om känsliga frågor ifall det finns en risk för att myndigheterna får tag i journalistens e-post?
– Om de här frågorna inte diskuteras tillräckligt före lagarna ändras kan det börja handla om att tumma på en av de viktigaste grundprinciperna i vårt land, yttrandefriheten.
Några råd
Ett par tips om hur journalister kan skydda sig själva och källor med känsliga ärenden från att spåras via den tekniska utrustning som använd-s på redaktioner:
- Ha ordentliga lösenord till din smartphone och annan utrustning.
- Använd inte samma lösenord på flera ställen.
- Ha en ordentlig brandmur på datorn, och se till att uppdatera den.
- Glöm inte datorn, telefonen eller USB-minnet efter dig.
- Ring eller mejla inte källor med känsliga ärenden till deras arbetsplats, eftersom arbetsgivaren kan ha tillgång till kommunikationen.
- Tänk på att använda krypterad e-post.
- Försök träffa källor med känsliga ärenden öga mot öga – och lämna smartmobilen hemma.
Två webb-adresser som behandlar internetsäkerhet och pressfrihet:
surveillance.rsf.org/en (En lägesrapport)
wefightcensorship.org (Handbok i hur man skyddar sig)