Diskussioner om olika förändringar som sker vid Åbo Akademi blir ofta internt refererande, vi jämför olika enheter inom ÅA eller med hur det varit tidigare. Ibland dras också paralleller till andra universitet i Finland, och ÅA:s ledning hänvisar till undervisningsministeriet. Men Finland är ju inte ensamt om att ha universitet där det under senare år har skett stora förändringar. I denna text jämför jag kort med två andra europeiska länder, Italien och Storbritannien, gällande situationen vid universiteten.
Likheter mellan Finland och dessa två andra länder består först och främst i att det också vid universiteten i Storbritannien och Italien genomförs förändringar, eller reformer om man så vill, i snabb takt. Den italienska forskaren Massimiliano Vaira menar att en ”hyperreformism” har präglat det italienska universitetsväsendet under 2000-talet. Det skapas ett behov av nya reformer för att reparera skador från de tidigare reformerna, och det görs reformer ”bara för att visa att man gör något”, som Vaira uttrycker saken.
En central aspekt av reformerna syns tydligt vid jämförelser mellan olika länder: att de vägleds av en nyliberal ideologi, en tro på att marknaden är den bästa mekanismen för styrning av samhället. Det handlar inte bara om att en affärsorienterad terminologi blivit ett självklart sätt att tala om universitetens verksamhet, utan om konkreta och avgörande frågor: finansiering; universitetens plats på axeln offentlig-privat; konkurrens och rankning på olika nivåer; om hur man rent bokstavligt ser på undervisning och kunskap som varor som skall säljas; med mera.
En viktig skillnad mellan oss och till exempel Storbritannien är förstås att vi inte har terminsavgifter, men även sådana har föreslagits här. I Storbritannien finansieras ingen samhällsvetenskap eller humaniora med offentliga medel utan enbart genom att utbildning säljs på olika sätt. Numera finns även vinstdrivna universitet. Det finns politiska krafter i Storbritannien som vill avskaffa universiteten för att de utgör ansatser till monopol och stör den fria kunskapsmarknaden.
I Finland blev universiteten ”privata” i samband med den nya universitetslagen som trädde i kraft 2010; i Sverige planerar regeringen, trots stora protester från forskarsamfundet, liknande åtgärder. Om man förutsätter att kunskap produceras för samhällelig – snarare än enbart individuell – nytta, är universitet ändå i högsta grad offentliga institutioner. Viktiga frågor för universiteten är hur man ser på sin offentliga roll och vilka offentligheter man vänder sig till, genom allt från forskningsavnämare till externa styrelsemedlemmar.
Det är viktigt att komma ihåg att olika beslut inte beror på slumpen eller naturen utan att förändringarna inom universiteten i de länder som här nämnts följer en viss ideologi som kan kallas nyliberalism. Centralt i denna ideologi är betoningen på konkurrens. Ytterligare ett exempel på hur detta får genomslag vid ÅA är de senaste sparåtgärderna. Att säga upp vissa anställda, eller förvarna om sådana åtgärder, skapar en konkurrenssituation inom personalen. En permittering av hela personalen skulle vara en åtgärd som bygger på solidaritet och samarbete och stärker personalens gemenskap, vilket strider mot nyliberala principer. Själva åtstramningspolitiken är däremot helt i enlighet med dessa principer.
ANDREAS HÄGER, akademilektor i sociologi
Fotnot: Jag åhörde föreläsningar om förändringar i universitetsvärlden av Massimiliano Vaira, Pavia, och John Holmwood, Nottingham, vid europeiska sociologkonferensen i Turin i augusti. Jämförelserna med Italien och Storbritannien bygger på dessa föreläsningar samt på texter av Vaira respektive Holmwood.