Bilden: Minuterna innan katastrofen. Kennedy varnades upprepade gånger för Dallas, men ansåg besöket strategiskt viktigt inför valet 1964.
Litet drygt tusen dagar hann JFK uppleva som president. Ambitionerna var höga, tiden kort.
TEXT: PETER SIEGFRIDS
Idealismen och de stora framtidslöftena i Kennedys inskriptionstal väckte förhoppningar om en ny tid; listan på inrikes- och utrikespolitiska förväntningar var både lång och ambitiös. Löftena gavs dock med ett förbehåll: ”All this will not be finished in the first one hundred days. Nor will it be finished in the first one thousand days”.
Claus Stolpe, du doktorerade 2011 på USA:s presidenter. I likhet med dig själv rangordnar många historiker och forskare JFK som en medelmåttig president. Med tanke på att han hann med bara 34 månader vid makten, kan man spekulera i om han hade placerat sig bland ”de stora” ifall han hade fått uppleva ett sannolikt återval 1964 och en andra presidentperiod?
– ”Medelmåttig” är kanske att ta i. JFK brukar nätt och jämnt rymmas med bland de tio främsta då statsvetare och historiker rangordnar presidenterna. Skillnaden här är väl att han ofta är nummer ett då vanligt folk kommer till tals. Men här hjälper ju hans personliga popularitet till, något som inte minst har att göra med att amerikanerna vid den här tiden fick något av en ”kungafamilj” på köpet. Gulliga barn och en vacker fru kan hjälpa till i såna här fall.
– Men till din egentliga fråga: Först och främst tror jag att Kennedy helt säkert hade vunnit om han fått vara med år 1964. Det är fullt möjligt att han då också hade parkerat sig högre upp i rangordningen. De som varit president i mer än fyra år brukar ofta placera sig lite bättre. Undantag finns förstås; George W. Bush är ett exempel. Som alla förstår kan vi inte veta hur det hade gått. Om man ser på de problem som USA råkade in i under efterträdaren Lyndon B. Johnson finns det ju en möjlighet att JFK hade skött det hela bättre. Åtminstone utrikespolitiskt var Johnson en katastrof.
Myter och fakta blandas ofta ihop när det gäller vad JFK lyckades göra av sina många inrikespolitiska ambitioner. Vilka var hans mest betydande insatser för det amerikanska samhället?
– Det där är en sak som det verkar finnas olika tolkningar om. Han framställs ju som en väldigt liberal person; de välfärdsreformer som ingick i Johnsons välfärdsprogram The Great Society har uppenbarligen sina rötter i Kennedy-administrationen. Dessutom var brodern Bobby justitieminister och ville dra igång en kamp på bred front mot den organiserade brottsligheten. Också det här blev på hälft. Men exempelvis då polisen gick lös på fredliga demonstranter nere i Alabama tog han ju bladet från munnen och markerade sitt stöd för Martin Luther King och hans anhängare. Redan det ger ett stort symbolvärde. Vidare kan man ju spekulera i hur det exempelvis hade gått med abortfrågan. Eftersom Kennedy var katolik kan han ju ha hållit en rätt konservativ profil i det avseendet.
Utrikespolitiskt förknippas Kennedy i första hand med tre stora skeenden: Fiaskot i Grisbukten, Kubakrisen och Vietnam. Med bara tre månaders erfarenhet på presidentposten lät sig Kennedy övertalas att genomföra den CIA-planerade invasionen av Kuba med målsättningen att störta Fidel Castro. Kennedy insåg sitt misstag för sent och stoppade i sista stund den ursprungliga planen på ett andra flyganfall för att stöda invasionen. Misslyckandet blev totalt och slutgiltigt.
Arthur M. Schlesinger Jr., en av de få bland Kennedys rådgivare som avrådde JFK från invasionsplanerna, skrev i sin dagbok efter det förödmjukande fiaskot: ”We not only look like imperialists; we look like ineffectual imperialists, which is worse, and we look like stupid, ineffectual imperialists, which is worst of all.”
Kunde någon annan president än Kennedy ha fått förnyat förtroende efter en så katastrofal början på sin presidentperiod?
– Det tror jag väl nog. Reagan kunde ju komma tillbaka efter skandalen med den så kallade Iran-Contras-affären. Men helt klart är förstås att en skicklig retoriker, likt Kennedy eller Reagan, har en klar fördel i en sådan här situation.
– Det började förstås allt annat än bra. Inte minst rent psykologiskt fick det viss betydelse. Helt enkelt eftersom Sovjets ledare, Nikita Chrusjtjov, upplevde att USA hade fått en ung och omogen ledare – vilket i sin tur gav fördelar för Sovjet. Chrusjtjov dristade sig nu att tro att det gick att placera kärnvapen på Kuba utan att tvingas dra bort dem. Så det blev lite onödigt spännande där ett tag.
Just det, vilka lärdomar tog Kennedy med sig när han 18 månader senare ställdes inför den ännu större Kubakrisen, när världen bokstavligen höll andan på gränsen till ett kärnvapenkrig?
– Till att börja med lärde han sig att lita på sitt eget omdöme i stället för att bara lyssna på militären. Detta alltså även i militära frågor. Han stod på sig, både gentemot de egna militära ledarna liksom mot Castro och ryssarna.
Vilka långtgående effekter fick fiaskot i Grisbukten på amerikansk utrikespolitik. Med tanke på det stora antal väpnade interventioner som USA gett sig in i under andra presidenter, har den imperialiststämpel Schlesinger varnade för alls förändrats?
– Den stämpeln sitter kvar. Jag tycker mig ibland ha märkt att en del verkar tro att man kritiklöst hyllar USA bara för att man råkar vara intresserad av landets historia och deras presidenter. Det finns fortsättningsvis en uppsjö USA-hatare. Grisbukten eller inte, så har ju amerikanerna intervenerat på många håll genom åren. Också före Grisbukten. Det tokiga är att en del är benägna att kritisera USA oberoende av vad landet företar sig.
Vietnamkriget är ett annat kapitel som aldrig blir uttömt och där historikerna fortfarande tvistar om vilken president som bär den största skulden för den gränslösa tragedi det utvecklades till. Kennedy omfattade sin föregångare Dwight Eisenhowers dominoteori om att ifall Sydvietnam föll under kommunistiskt styre skulle resten av Sydostasien följa efter. De 700 politiska rådgivare Eisenhower sände till Sydvietnam 1955 följdes upp av de första stridstrupperna under Kennedyadministrationen. Vid tiden för JFK:s besök i Dallas hade styrkorna i Vietnam utökats till 16?000 man och tre veckor tidigare hade Kennedyadministrationen under täckmantel medverkat till att Sydvietnams korrupta president Ngo Dinh Diem störtades och mördades. Detta senare avslöjande har av många krigshistoriker setts som en vändpunkt som gör Kennedy huvudansvarig för den skenande katastrofen i Vietnam. När Lyndon Johnson kom till makten trappades kriget upp stort och när han 1969 lämnade presidentposten uppgick styrkorna i Vietnam till 550?000 man. Johnson hänvisade envist till att han i det avseendet bara fullföljde Kennedys intentioner. Vietnamkriget fortsatte ännu sex år framåt under Nixon, som efter en fortsatt upptrappning slutligen lyckades avsluta ett av de mörkaste kapitlen i USA:s historia.
– Så här i efterhand upplevs det nästan som att det skulle ha varit Nixon som startade kriget, trots att han i själva verket var den som avslutade äventyret. Men redan de siffror du nämner beträffande storleken på de amerikanska trupperna i Vietnam under Kennedys tid jämfört med under Johnson senare tycker jag talar klarspråk. Klart att man kan se det som så att LBJ enbart fullföljde det som JFK, eller för den delen Eisenhower, satte igång. Samtidigt tycker jag det är fel att någon skall behöva bära hundhuvudet för vad ens efterträdare har ställt till med.
Många av de tal JFK höll rimmar illa med krigets senare utveckling och Kennedys försvarare menar att han sannolikt skulle ha hållit USA:s fortsatta inblandning i Vietnam på en måttlig nivå. Det är förstås omöjligt att säga, men vilken linje tror du personligen att JFK hade tagit i Vietnamkonflikten?
– Jag vågar faktiskt inte säga. Men har väl svårt att tro att han hade valt Johnsons strategi, som närmast gick ut på att oavbrutet sända fler soldater och mer krigsmaterial till Sydostasien. Strategin under Johnson och Nixon tycks ha gått ut på att fienden förr eller senare helt enkelt måste tvingas kasta in handduken. Det är inte alltid så enkelt. Speciellt inte eftersom bombardemanget långt drabbade Sydvietnam, alltså det land som man skulle försvara. Det var ju gerillan på den sydvietnamesiska landsbygden man var ute efter. Kriget handlade ju inte om att typ ”inta Hanoi” eller så.
Något annat du ännu kommer att tänka på i fallet JFK?
– En sak som kanske inte har kommit fram är en udda grej om Lee Harvey Oswald. Han hade ju hoppat av till Sovjet år 1959. Men då han ansökte om visum så hade han bland annat angivit ”universitetsstudier i Åbo” som orsak för sitt visumbehov. Då jag stötte på uppgiften var det i en finsk text där det talades om ”Turun yliopisto”. Men det kan ju ha varit skribentens översättning. Bäst det är kanske Oswald hade kunnat komma på bättre tankar ifall han fått läsa statskunskap vid Åbo Akademi. Det här och mycket annat får vi aldrig veta.