Bristen på skriftliga källor begränsar vår kunskap om hur det gick till när det som idag heter Finland blev en del av Sverige. Men att det Sverige som Finland var en del av inte såg ut som Sverige gör idag, det är klart. Övergången från vikingatida stamsamhällen till centraliserad stat tar flera sekel, och är en process där kyrkan är starkt involverad.
Text: Nicklas Hägen
NÄR FINLAND nu firar 100 år, gör nationen det på svenska rötter. Det finns en kontinuitet från den svenska tiden som levt kvar, men ofta glöms bort.
– Det är en blandning av tillfälligheter att Norden idag ser ut som den gör. Samhället och hur det skapats är en långsam process, som tagit flera hundra år, säger Anna-Stina Hägglund, doktorand i nordisk historia vid Åbo Akademi.
– Finland är ännu idag en del av den nordiska kulturen, skulle jag påstå. Vi har ärvt lagar från den svenska tiden, administrationen kom härifrån och svenskan lever ännu kvar. När Finland blev ett storfurstendöme kunde man behålla strukturerna som fanns sedan tidigare, med 1734 års lag som fortsatte att gälla. Så det finns en kontinuitet.
Hägglund forskar i hur Birgittinorden spreds i Östersjöregionen under 1400-talet. Hennes forskning är en del av doktorandnätverket The Age of Sweden, och finansieras delvis med donationsmedel från Åbo Akademis förra medelinsamling. Inom nätverket undersöks hur perioder av svenskt styre har präglat olika regioner runt Östersjön. Nätverket sysselsätter fyra doktorander vid Åbo Akademi och involverar forskare från Finland, norra Tyskland och Baltikum.
För att förstå på vilket sätt Sverige präglat det Finland vi har idag, behöver man börja med att konstatera att mycket är oklart. Det saknas skriftliga källor från den vikingatiden, som började runt 700 e.Kr. Det är först efter år 1000 som vi har skriftliga källor, och då består dessa till en början främst av runstenar med minnesskrifter över avlidna personer. Vår förståelse av tiden kring år 1000 och 1100-talet baserar sig med andra ord nästan uteslutande på arkeologiska tolkningar och antaganden.
Oklarheten beror i viss mån också på de förhållanden som rådde under medeltiden. Maktspelet var komplext, förvaltningen fragmentarisk och gränserna oklara. Till exempel säger Hägglund att det, då hon i källor från 1200–1300-talet stöter på begreppet Finlandia, främst är ett område i det vi idag känner som Egentliga Finland som avses, men att det inte hade någon klar östgräns och ingen klar nordgräns.
En sak som är tydlig är dock att inte ens det Sverige som Finland en gång i tiden införlivades i liknade det Sverige vi känner idag.
– Som medeltidshistoriker är det svårt att prata om Sverige och Finland när vi talar om medeltiden. Det nationalitetsbegrepp vi har idag – som bygger på en uppfattning om en enhetlig stat, bestående av ett folk med ett gemensamt språk och enhetlig kultur – uppstår först på 1800-talet. På medeltiden var ”Sverige” och ”svensk” snarast ett politiskt begrepp, det hade inget att göra med nationalitet i dagens bemärkelse, säger Hägglund.
– Svenskar var alltså personer som levde i det svenska riket, men gemene man identifierade sig snarare med hembygden och de landskap de kom ifrån än som svenskar. ”Sverige” användes vid den här tiden som ett centralbegrepp av rikseliten, de aristokratiska familjerna som alla tävlade om att få makten i sina händer.
Jorden viktig
Vikingatiden var ett stamsamhälle. Om man tillåter sig att sammanfatta en 500 år lång historia i en mening, kan man säga att vissa släkter fick allt mera makt och tog intryck av den katolska Västeuropeiska kulturen, vilket gjorde att makten sakta men säkert centraliserades.
Makten är vid medeltiden mycket konkret och bunden till jorden, som var det som gjorde det möjligt för ett fåtal släkter att växa sig starkare än andra. Stora ägor möjliggjorde ett jordbruk, som gav en stor avkastning och rikedomar man till exempel kunde använda för att värva folk att både försvara sina stora ägor och erövra mera jord.
– Ju mera jord man ägde, desto mäktigare var man. Det expansionistiska drag som fanns den här tiden hade mera att göra med att samla så stora områden som möjligt till den egna kretsen, för att det gav politisk legitimitet – det handlade inte om några kolonialistiska eller nationalistiska ambitioner, dessa kom betydligt senare. Det var släktens intressen som var det viktiga.
Sinnebilden av medeltiden är att det var många krig, en bild som Hägglund inte förnekar. Norge är ett praktexempel på hur gränserna ritades om. Landet var stundvis en självständig monarki, och löd stundvis under de svenska eller danska monarkierna – lite beroende på vem som råkade sitta på de olika tronerna för tillfället, och vilka släktband regenterna hade.
– De nordiska rikena kunde kallas adelsvälden. Det var ett fåtal familjer som styrde sina intressen och försökte samla så mycket makt som möjligt i sin egen ätt samtidigt som man försökte se till att grannen inte blev mäktigare, säger Hägglund.
En långsam centralisering
Man kan se fröet till det som idag kallas Sverige växa fram under 1100–1200-talen, då regionen under Birger Jarls ledning vid mitten av 1200-talet får ett mer centraliserat styre. Det var en utveckling som kyrkan hade en central roll i.
– Kungarna och biskoparna samarbetade tätt med varandra under 1100- och 1200-talen. Genom kyrkan etablerades en administration som inte fanns här tidigare, och det var genom kyrkan som de kungliga kanslierna växte fram, säger Hägglund.
– Det fanns redan tidigt täta band mellan kyrkan och aristokratin. Dels kom biskoparna och kyrkans ledare ofta från aristokratiska familjer, dels var kyrkan en betydande jordägare. Man behövde varandra. Aristokratin sände sina döttrar till klostren och man gav jord och donerade till klostren för att få själsliga fördelar, för att bli upptagen i klosterfolkens böner. Man hoppades få fördelar i livet efter detta genom bönerna som klosterfolket bad för ens själ.
Finland blev ett landskap i Sverige under högmedeltiden. Exakt när är omöjligt att säga. De skriftliga källorna från 1100- och 1200-talen är så få, och källorna från järnåldern och vikingatiden obefintliga. Man utgår ändå ifrån att kontakten gått åt båda hållen, så att man från östra sidan av Östersjön också besökt vikingarnas handelsplatser.
Handeln gjorde att det medeltida Sverige var ett mycket heterogent samhälle. Köpmännen i Åbo var såväl svenska som finska, en del kom från Reval och en del var tyska. Att det fanns ett svenskt landskap på den östra sidan av Östersjön var enligt Hägglund därför rätt naturligt. Sjövägen över Ålands hav var inte spektakulärt lång och sjötrafiken i Östersjöregionen – också till Baltikum, samt norra Polen och Tyskland, var relativt stor.
– Gotland blev tidigt ett handelscentrum just på grund av det strategiska läget mitt i Östersjön. Sannolikt är det handelskontakterna och sjöfarten som har gjort att svenskarna kom över till Finland, säger Hägglund.
– Mycket handlar om små tillfälligheter, men samtidigt tycker jag med tanke på Östersjön och handelsfarlederna att det faller sig naturligt att det såg ut som det gjorde i våra trakter på medeltiden. Att säga att det Finland antingen skulle komma att ligga under svenskt eller ryskt styre är kanske lite starkt, men det kan finnas skäl att komma ihåg att svenskarna stred mot novgoroderna om det område som idag är östra Finland. Därför byggde man befästningar i Karelen, till exempel Viborg, för att man skulle ha en utpost mot öst, mot Novgorod.
Det svenska riket på den sida Östersjön som i dag heter Finland, började växa till sig under 1300–1400-talen. Det tidigaste biskopssätet här tror man etablerades i Korois, på andra sidan Aura å från det som idag är Studentbyn i Åbo, någon gång på 1200-talet. Kyrkan flyttades till den nygrundade staden Åbo i början av 1300-talet. Efter det här började den svenska kronan också etablera sig i Nyland.
– Under 1400-talet utgjordes ramen för det politiska styret i Norden av Kalmarunionen. Finland var en del av det som blir en central svensk makt – ett län som alla andra län och landskap, och en fullt integrerad del av det svenska riket, säger Hägglund.
– Men vi hade egentligen ingen riksaristokrati i Finland. Vi hade lågfrälse och köpmansfamiljer som ägde mycket jord i områdena. Det var också dessa som intresserade sig för birgittinklostret Nådendal som grundades omkring 1440.
År 1370 gav påven Birgitta Birgersdotter, kanske bättre känd som Heliga Birgitta, tillstånd att grunda ett kloster i Vadstena. Orden sprider sig snabbt, och i mitten av 1400-talet finns det nio birgittinkloster i Östersjöregionen.
Den sekulära makten var tätt sammanbunden med den religiösa, och klostren var betydande jordägare. Staden Nådendal, strax utanför Åbo, grundades kring sitt birgittinkloster 1440. Tjugo år senare var klostret en av de mest betydande jordägarna i landskapet Finland.
– Min hypotes är att det blev på modet att favorisera och donera till birgittinerna, det var en ny klosterorden och Birgitta var en offentlig person som var känd i hela det katolska Europa genom sina uppenbarelser. Hon hade rötter i det svenska riket, kom från en betydande familj i Uppland som kallas för Finstaätten, och som själv hade kontakter med unionsdrottningen Margareta. Birgittas döttrar hade personliga band till drottningen, säger Hägglund.
– Det finns tydliga kopplingar mellan birgittinerna, riksaristokratin och unionsmonarkin. Därför tycker jag det är intressant att titta närmare på banden mellan nya klosterorden, aristokratin och andra inflytelserika grupper i Östersjöregionen och se hur de interagerade med varandra.
Hur vardagen under medeltiden sett ut för gemene man finns det egentligen inga källor på. Men man får utgå ifrån att befolkningen påverkades av de många krigen med fiendehärar som drog fram där man bodde och skatterna man tvingades betala för att kronan skulle ha råd att rusta upp.
Krigen kostade nämligen. Eftersom det inte fanns en nationalistisk ideologi att luta sig tillbaka på, hade de medeltida härskarna ofta svårt att legitimera skattebördan och få folket med sig.
– Det fanns en centraladministration på det viset, att det fanns en skattebörd och man måste hela tiden försöka legitimera den. Det man kunde erbjuda bönderna och allmogen i gengäld för skatterna var beskydd och upprätthållande av lag och ordning, säger Hägglund.
Finlands vapen var en symbol för landskapet Finland redan under den svenska tiden, men med en krona ovanpå. Här är lejonet på röd bakgrund och med nio rosor på Gustav Vasas gravmonument i Uppsala, som tillverkats av flamländaren Willem Boy runt år 1580. Foto: Wikimedia Commons.
– Det var alltså ett ömsesidigt förhållande. Bönderna betalade skatter mot den styrande maktens beskydd och ett upprätthållande av det som uppfattades som goda sedvänjor, lag och rätt. Om man ansåg att stormännen och kungamakten inte respekterade det här uppfattade man det som böndernas rätt att göra uppror.
Maktbalansen inom Kalmarunionen (1397–1523) var komplex, med ständiga interna strider. När kronan på 1400-talet hade brist på pengar tvingades kungamakten sätta län i pant till andra stormän, något man aktade sig för eftersom slottsfogdarna då riskerade att växa sig för starka.
– Konflikternas komplexitet har att göra med att det är ett flertal familjer inom unionen som strider om att få makten. Det är ett fåtal familjer och lojaliteterna kunde ändra snabbt beroende på var man för tillfället tyckte sig ha mest att vinna, säger Hägglund.
– Det är de svenska stormannaätterna mot unionsmonarkerna i Danmark om man hårdrar det, men det är komplicerat genom att de ofta har släktband till varandra. Det var ett trettiotal släkter som stred om makten, det är högst omkring några hundra personer det handlar om.