I den kontroversiella framtidsutredningen skriver Pekka Himanen att vi just nu står inför ett avgörande för hur vi ska strukturera vår framtid. Det gäller att hitta lösningar på hur vi ska fortsätta med den välfärdsmodell vi redan har, dock i en mera konkurrenskraftig upplaga.
TEXT: JOHAN MERILUOTO, doktorand i offentlig förvaltning, ÅA
Hållbarhetsunderskottet är en utmaning men ingalunda ett tecken på att vi ska ge upp hela välfärdsmodellen. Det är trots allt själva modellen som bidragit till att Finland lyckats resa sig efter de omtumlande tiderna i början av 90-talet. Ett omedelbarare hot är att vi gradvis tappar förmågan att sjösätta kollektiva beslut. Enligt Himanen måste framtidspolitiken först och främst definiera hurdan makt de globala finansmarknaderna ska tilldelas. Vi bör alltså välja mellan demokrati eller finanskrafter vars förehavanden står utanför demokratisk kontroll.
Himanen kritiseras för att han inte förmår lyfta fram nya idéer utan snarare upprepar gamla. Men var gäller valet mellan demokrati eller finanskrafterna tycker jag han trots allt är inne på rätt spår. Helst skulle jag sett honom gräva vidare; eller rättare sagt gräva fram grunderna varigenom det överlag blir meningsfullt att tala om någon sorts nationell modell. Hade han gjort det hade innebörden i begrepp som suveränitet, nationalstat och merkantilism lockats fram. Inte som historiska kuriositeter på väg ut, men som högst relevanta urtyper i samtiden. Vi bör inte glömma att vi fortfarande har en merkantilistisk kärna i Europa och framförallt i form av EMU. Tyskland styr och de övriga försöker hänga med. Vägen till frälsning är bekant: för varje överskott i bytesbalansen måste någon annanstans finnas ett underskott. Konkurrenskraft är att se till att befinna sig i rätt gäng (krona). Ansvaret vilar i att fortsätta förkunna om hur rättfärdigt det är att inte leva över sina tillgångar – det ska någon annan göra, ingen skillnad vem det är (klava). Budskapet verkar gå effektivt hem när man endast poängterar krona och låtsas som om klava inte ens existerar.
På den andra sidan av ekvationen hittar vi notan, skulden. För detta gäng gäller det att definiera skulden i egen valuta, annars blir det dyrt. Suveränitet över betalningsmedlet på hemmamarknaden är nästintill oundgängligt på längre sikt. Växelkursen dämpar stöten och utjämnar den yttre konkurrensen men det finns också interna förlängningar som gör att hela det internationella spelet förblir hållbart: När staten tar skuld ökar tillgångarna i den privata sektorn. Finanskrisen har lärt oss att i samförstånd med den egna centralbanken kan detta upprätthållas i betydligt högre skala än man tidigare anat. Krig utgör inte den enda ursäkten för att centralbanken går in och köper statlig skuld i större skala än normalt.
För dessa länder på andra sidan av ekvationen betyder det motsatta det ohållbara: När staten forcerar mot plus går den privata sektorn allt mera i skuld, vilket i längden, obönhörligt, slutar i recession.
Här kommer vi slutligen in på den finska tragedin. I vår iver att komma bort från ryssen har vi sprungit in i tysken. Här är det inga öppna armar som väntar utan snarare större och kraftigare armbågar som börjat röra på sig. När efterfrågan i världsekonomin dessutom haltar blir det nog så tufft. Nokia har seglat iväg och jollen vickar i kölvattnet. Dessvärre tar tragedin inte slut här. Vi har också nedmonterat de strukturer med vars hjälp nationalstater genom historien någorlunda intakt förmått byta läger. Således passar Finland inte in i det andra gänget heller. Penningpolitiskt har Finland förpassats till den udda gruppen kolonier.
Jag tror att diskussionen om hållbarhetsunderskott och nödvändiga nedskärningar i offentliga utgifter skulle må bra av en tydligare förankring i hurdan institutionell kontext reformerna ska gälla. Kalkyler om vad det kostar att upprätthålla någon form av välfärdskoloni bör inte förknippas med motsvarande kalkyler för en välfärdsstat. Att blunda för de institutionella skillnaderna kan vara det som egentligen visar sig vara ohållbart.