David Haigs teori om genetiska markeringar säger att moderns och faderns motstridiga genetiska behov kommer att visa sig i barnets beteende – till exempel i att barnet vaknar om natten.
Text och foto: Marcus Prest
David Haig är ett känt namn inom den evolutionsbiologiska forskningen. Han är professor vid Harvard. Ursprungligen kommer han från Australien. Han flyttade till USA för tjugo år sedan.
– Om man börjar med det mest grundläggande: jag är teoretiker, inte praktiker. Jag jobbar alltså inte i ett laboratorium. Det jag gör är att ta fasta på nya rön inom forskningen, fynd som andra forskare gör i laborationer och placerar dessa rön i ett sammanhang, i en teoretisk helhet.
David Haig är känd för att ha lanserat Kinship theory of genomic imprinting. En av grundstenarna i Haigs teori är att det inom genomet finns evolutionära krafter i konflikt med varandra. I mänskligt genom betyder det att faderns och moderns genom har motstridiga intressen. Att teorin innehåller begreppet imprinting beror på att den utgår från att äggcellens eller spermiens DNA får en genetisk markör i äggstockarna eller testiklarna, som anger om DNA:t är kvinnligt eller manligt – vilket påverkar hur DNA-koden kommer att ta sig i uttryck, det vill säga vad olika gener gör i nästa generation.
Den gamla teorin om hur organismer för över sitt arv till nästa generation kan liknas vid ett maskineri med en betydligt rigidare (och kanske enklare) struktur än den nya modell som används till exempel inom det som kallas epigenetik.
Om den gamla modellen påminner om ett maskineri påminner den nya koden snarare om ett samhälle. Mycket förenklat är det skillnaden mellan att DNA-koden direkt kopieras (den gamla modellen) till att kopieringen sker genom ett membran av tolkare av koden som ligger kring DNA-strukturen – dessa tolkare bestämmer vilka delar i gensekvensen som kommer att betonas och vilka som kommer att vara passiva.
Miljön, grovt taget både miljö i form av omvärld som påverkar organismen och den omedelbara miljön kring cellen – som organismens ålder, tillgång till näring, förekomst av stresshormoner, och så vidare, kan trigga olika mekanismer kring generna som avgör om de slås av eller på. Det är det här som är ”samhället” i modellen. I det samhället finns faderns och moderns olika arv som har motstridiga betoningar på vilka mekanismer som ska aktiveras och vilka som ska vara passiva. Inställningarna kring mekanismerna nollställs dock enligt Haig efter två generationer.
– Allt det här medför intressanta frågor. Om det är så att information som rör föräldern kan överföras med sådana mekanismer – finns det i så fall andra erfarenheter som kan överföras till nästa generation och påverka genomets uttryck? Om min farmor upplevde svält, krig, eller något annat som påverkade hennes miljö kraftigt – är det möjligt att dessa erfarenheter har lämnat efter sig en markering på hennes genom som på ett eller annat sätt visar sig i min kropp?
Evolutionen inom medicinen
Ett av de projekt Haig medverkar i handlar om att föra in evolutionära tankegångar i medicinen. Haig vill se att den medicinska vetenskapen bättre tog i beaktande vår evolutionära bakgrund. En av de viktiga aspekterna Haig betonar är att det finns en klar skillnad mellan förmåga att överleva och det som inom medicinen och allmänt kallas ”hälsa”.
– Vi har inte utvecklats för att vara lyckliga. Vi är utvecklade för att föra vårt arv vidare, att producera avkomma. Det kan vi åstadkomma lyckliga eller olyckliga – det finns inget som säger att det ena tillståndet är föredelaktigare för reproduktion än det andra.
Ur den tesen formas en kritik mot de strömningar inom medicinen som påstår att vår svårighet med att känna oss nöjda och lyckliga beror på det moderna samhället – att våra medicinska problem beror på det moderna samhällets konstitution – och i förlängningen att vi skulle må bättre om vi återgick eller anpassade samhället till tidigare former av existens.
– Jag säger inte att det moderna samhället inte har aspekter som gör det svårt för oss att anpassa oss till det, även ur ett biologiskt perspektiv. Att vi till exempel tenderar att äta för mycket nu när vi, åtminstone i stora delar av västvärlden är i en situation där tillgången till kalorier är näst intill obegränsad, och att vi tenderar att fokusera på sötsaker för att tillgodose vårt energibehov, och så vidare. En läggning som gör att vi samlar på oss så mycket näring som möjligt hade en klar nytta då tillgången till mat var osäker, nu är effekten däremot inte gynnsam.
– Men det här tänkandet gäller också psykologin. En verklig psykologi måste vara en evolutionär psykologi, vi är varelser som har utvecklats från något till det vi är nu. Det betyder att vår psykologi också, bland andra faktorer, måste förstås i termer av naturligt urval.
Spädbarnens sömn
Det Haig vänder sig mot är föreställningen om ett harmoniskt tillstånd som vi lämnat bakom oss. I stil med att om barn fick sova mera tillsammans med sina föräldrar, som man antar att vi gjort i ett tidigare/ursprungligare tillstånd, skulle vi slippa konflikter mellan barn och föräldrar och att samhället därför skulle bli lyckligare. Haig säger inget om vem som ska sova var – det han betonar är att biologiska behovskonflikter mellan föräldrar och barn, och biologiskt drivna konflikter inom individerna själva inte försvinner oberoende av hur vi ordnar det.
– Ur ett evolutionärt perspektiv är vi utvecklade att lämna så många barn efter oss som möjligt. Ur det perspektivet är det inte viktigt att ett specifikt barn överlever, utan att så många som möjligt gör det.
Det kopplar till sömnforskningen på småbarn som Haig varit med om att lansera och som refererades brett i mainstream-media under den senare delen av april.
– Barn som vaknar på natten fungerar som ett preventivmedel, det vill säga de hindrar modern från att bli gravid på nytt. Ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv försöker barnet hindra modern från att få ett barn till som konkurrerar om samma näring.
– Men det finns en konflikt inom barnet: en del av det vill sova, medan en annan del av det vill vakna. Den del som vill sova kommer från modern och den del som vill vakna kommer från fadern. Faderns arv i barnet kräver mer av modern, den försöker få modern att ge det mera näring och tröttar ut henne så att hon inte ska orka bli med barn på nytt. Ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv är det inte säkert att moderns nästa partner kommer att vara samma man som var far till barnet.
Eller så här: mannen är fri att göra andra kvinnor gravida, och enligt den evolutionsbiologiska teorin är det det som mannen är ute efter och därför är den aktiva delen av hans genom i barnet intresserat av att maximera barnets chans till överlevnad genom att se till att modern inte får fler barn som konkurrerar om hennes näring och uppmärksamhet. Den del av genomet som kommer från modern är igen intresserat av att låta modern sova så att modern så snabbt som möjligt ska ha förmåga att skaffa fler barn.
Haig om epigenetik kontra den moderna evolutionära syntesen
Epigenetiskt arv har påståtts göra det möjligt att ärva förvärvade egenskaper. Haig anser att sättet på vilket ett sådant påstående stämmer, eller i den mån ett sådant påstående stämmer – inte utmanar de fundamentala delarna av neodarwinismen.
– Epigenetiskt arv utökar mängden tillgängliga möjligheter för generna, men evolutionär anpassning är fortsättningsvis ett resultat av naturligt urval med slumpmässig variation.
Här är Haig i konflikt med epigenetikern Eva Jablonka som hävdar att de nya epigenetiska rönen har en långt mera dramatisk effekt på teorin om den evolutionära syntesen.
– Efter att ha varit den unge radikalen är jag nu den gamle konservative. Eva Jablonka menar ungefär att Jean-Baptiste Lamarck hade rätt, att en organism av förvärvade egenskaper går vidare genetiskt. I mänsklig kontext betyder det att om jag idrottar mycket kommer också mina barn att vara genetiskt disponerade för idrott, eftersom de egenskaper min kropp förvärvat genom träning förändrat min arvsmassa permanent.
– Jag är av en annan åsikt. Jag anser inte att vi behöver konstruera om evolutionsteorins fundament på grund av dessa nya rön om att det finns mekanismer som kan slås av och på beroende av miljö. Den tidiga nydarwinismen gjorde heller ingen skillnad på gener och DNA – så ur det perspektivet hade de heller inte någon klar mekanik angående mekanismer inuti genomet som behöver ifrågasättas.
– Men säg nu att strålning påverkar oss, vilket det gör. Säg att röntgenstrålning kommer att ha en viss effekt på din arvsmassa, det kallas mutation. Den mutationen kan föras vidare till nästa generation, eller så utesluter mutationen att avkomman överlever. Om mutationen inte är fördelaktig kommer det naturliga urvalet att gallra bort den med tiden. Det här är inget nytt.
– Det område där de nya rönen haft mest effekt är inom den molekylära biologin, som är ett specifikt område, nämligen mekaniska funktioner inom cellen: där har man tidigare trott att information bara kan gå en väg – från genom till mottagare, och aldrig från genomens omgivning, miljön, in i genomet.
Men det viktiga vad gäller mekanismernas inställning är att de bara ärvs vidare i två generationer. Efter det nollställs de igen.
Teorin om självreflekterande empati
Professor David Haig var opponent på FM, PsM Jan Antfolks disputation i psykologi i slutet av april. Avhandlingen heter Incest Aversion: The Evolutionary Roots of Individual Regulation.
Den evolutionära förklaringen till den allmänt utbredda incestaversionen, det vill säga motviljan mot sex med nära släktingar, försöker besvara såväl frågan om varför incestaversionen gynnats i det naturliga urvalet, som frågan om hur denna aversion regleras på individuell nivå. Eftersom inavlade barn har en försämrad biologisk duglighet jämfört med andra barn, medför kostnaderna av denna icke-optimala reproduktion ett selektionstryck mot inavel.
I en serie studier visar denna forskning att eftersom kvinnor i allmänhet satsar mer biologiska resurser på sina barn än vad män gör, känner kvinnor starkare incestaversion än män och eftersom det endast är fertila kvinnor som riskerar satsa resurser i en inavlad avkomma har även fertila kvinnor högre incestaversion än icke-fertila kvinnor.
Denna forskning visar också att de biologiska kostnaderna av inavel inte begränsas till enbart incestuösa individer. Eftersom alla våra biologiska släktingar sannolikt delar våra alleler speglar incestaversionen även de biologiska kostnader som incest mellan släktingar medför åt individen.
Den psykologiska mekanism utifrån vilken incestsituationer bedöms har hittills varit okänd.
I studierna testades teorin om självreflekterande empati. Enligt den teorin bedöms sådana situationer emotionellt genom att man själv föreställer sig ha sex med motsvarande släkting och känslan som väcks i denna process ger därefter emotionell information till bedömningen av andras incest. I tre delstudier fann man att självreflektion var positivt associerat med styrkan av aversion gentemot andras incest, vilket stöder teorin om självreflekterande empati.
Läs mera om pedofili i MfÅA 2/2014.
Genom
Genom: [jeno:´m] (av gen), den sammantagna arvsmassan hos en levande organism, bestående av DNA. Även virus, som inte är levande organismer i strikt bemärkelse, har genom. Dessa kan bestå av endera DNA eller RNA.
Hos organismer med cellkärna (eukaryoter) är genomet fördelat på ett varierande antal kromosomer som är belägna i cellkärnan. Förutom arvsmassan i kromosomerna, det nukleära genomet, finns små DNA-molekyler i cellens mitokondrier och i plastider hos växter. Hos flertalet arter av eukaryoter är kromosomerna parvis lika, det vill säga det finns i alla celler utom könscellerna två exemplar av varje kromosomtyp. Kromosomuppsättningen sägs då vara diploid. Könsceller har däremot bara ett exemplar av varje kromosom, de är haploida.
Människans genom består av cirka 3 miljarder baspar. Genomet har två funktioner. För det första ska det lagra och föra det genetiska arvet vidare till dottercellerna vid varje celldelning. För det andra ska genomets genetiska information användas för att bestämma proteinernas sammansättning.
Överföringen av det genetiska arvet sker genom att DNA-innehållet och därmed kromosomerna fördubblas inför varje celldelning genom en process som kallas replikation.
Genomets genetiska information används för att bestämma proteinernas sammansättning genom att gener avläses och översätts till proteinkedjor (polypeptidkedjor). Detta sker via två processer som kallas transkription respektive translation. De delar av generna som faktiskt innehåller instruktion för proteiner utgör dock bara omkring 1,5 % av hela arvsmassan.
Utöver de proteinkodande generna innehåller arvsmassan många gener som innehåller instruktion om hur vissa RNA-molekyler med speciella uppgifter i cellen ska se ut. Två typer av sådana RNA-molekyler deltar bildningen av proteiner (tRNA och rRNA).
Funktionen hos övriga delar av arvsmassan, det vill säga avsnitten mellan generna samt de så kallade intronerna, är ofullständigt känd. Flera relativt korta avsnitt är nödvändiga för nysyntes av DNA och för att fördela en kopia av det replikerade DNA:t till vardera av de två dottercellerna vid celldelningen. Vissa andra avsnitt, så kallade rörliga genetiska element, vilka tillsammans utgör omkring en tredjedel av hela arvsmassan hos människa, kan i sällsynta fall förflytta sig i arvsmassan.
Detta har sannolikt haft betydelse under evolutionen. Nyare resultat visar att nästan hela genomet transkriberas till RNA, vilket talar för att de icke-proteinkodande delarna också har en funktion.
Källa: Nationalencyklopedin (förkortat)