Birgit Schaffar-Kronqvist är kritisk till nedskärningarna inom utbildningen och den snäva bilden av kunskap som politiker, näringsliv, pedagoger och enskilda studerande verkar leva med när man överger kunskap för ”kompetenser.”
Text och foto: Marcus Prest
Knappt hade regeringen hunnit vinna valet i våras innan de invalda tog tillbaka de explicita vallöftena om att inte skära i utbildningen. Istället gjorde man precis tvärtom och lanserade mycket hårda nedskärningar i utbildningen och forskningen. Nu när hösten är långt liden står de finländska universiteten inför svåra utmaningar. Birgit Schaffar-Kronqvist, doktor och universitetslärare i yrkesutbildningens didaktik, säger att hennes första undran är varför vi sparar inom utbildningen.
– Det verkar ju inte finnas någon poäng med det, tvärtom, är det ju kontraproduktivt givet de övergripande mål regeringen säger sig ha, det vill säga att satsa på utbildning, innovationer, och att hitta sätt att ta sig ur den ekonomiska krisen. Men om man försöker ge saken en djupare analys verkar det däremot finnas en poäng i att spara på just utbildningen.
Vad ger den analysen?
– Regeringen följer enkel högerpolitisk ideologi vars agenda och konsekvenser man kan se på många håll i världen. Det mest uppenbara är att man vill bereda mark för privata aktörer inom utbildningen. Det gör man bäst genom att konstant ge för lite pengar åt utbildningsinstitutioner, helst på alla nivåer, så att människor blir missnöjda. Till slut tror alla att statligt finasierad utbildning inte är värt något, och efterfrågan för privata institutioner uppstår. Så här har det gått för den kommunala sjukvården, för statliga pensioner, etcetera.
– I förlängningen kan vi även se djupare problem. På många håll i världen ser vi tydligt att högerideologisk politik urvattnar den demokratiska beslutsprocessen. Om nu all utbildning bidrar till att fostra en samhällskritiskt analyserande befolkning så har varken nyliberala eller såkallade invandringskritiska politiker ett intresse i att upprätthålla strukturer som skapar tänkande medborgare som kan och vågar ta ställning.
– Vill man dessutom driva samhället som ett företag, som till exempel statsminister Juha Sipilä mer eller mindre uttalat ser som sin modell för att leda landet, är det inte bra med så kallade långsamma beslut där alla ska vara med och säga sitt. Demokratiska beslutsprocesser är för långsamma för den som tänker på staten som ett storföretag.
– Det som just nu sker är att våra politikers agerande helt konkret vänjer väljare och samhälle vid tanken på att politiken egentligen inte kan göra något. De säger med varje handling: demokratin är ett kanske vackert, men ett icke-fungerande samhällsprojekt. Demokratin är alltför ineffektiv, kostnadsdryg och vid närmare betraktelse maktlös. ”Bättre att ni inte längre har några förväntningar alls på folkvalda politiker.” Den kritiska pedagogen Henry Giroux beskriver sådana fenomen under begreppet public pedagogy.
Tror du att regeringen explicit tänker så här?
– Det vet jag inte. Ibland tänker jag, absolut, det måste vara så, ingen kan göra så här förödande sparbeslut om man inte har en bakomliggande agenda som går ut på det jag nyss skissade. Men det är också möjligt att sparande i utbildning är inbäddat i en byråkratisk blindhet där beslutsfattarna inte ser över sina egna glasögon och på riktigt tror att de gör något bra. Jag vet inte vilken läsning som är värre.
– Men det viktiga just nu är ändå att upprepa att de de facto skär i utbildningen, i det här läget, det är i sig en mycket allvarlig sak.
Hur skulle du beskriva regeringens agenda?
– Den gemomgripande agendan i regeringen är att se samhället och utbildningen som underställda näringslivet.
– För tjugo år sedan, då vi hade vår förra ekonomiska kris, investerade man rejält i utbildning trots att man ”inte hade råd”. Nu vänjer vi oss vid ett samhälle där man inte längre ska vänta sig att staten kan förse individen med utbildning och absolut inte med utbildning och kunskap som inte är ”nyttig” och direkt användbar i yrkeslivet.
– Det som öppnat mina ögon: för tjugo år sedan sade man att det är politikernas sak att se till att arbetsplatser uppstår. Nu talas det inte om arbetsplatser mera inom utbildningspolitiken, utan det enda som politiken kan göra är att skapa förutsättningar för att människor ska bli anställbara. Det är en stor förskjutning i retoriken och i formuleringen av det egna politiska uppdraget.
– Ett annat exempel på det är att man till exempel inte vill ha så kallade överlappande utbildningar. Att något överlappar tolkas som slöseri. Men vet man något om yrkesutbildning, universitet och forskning vet man att det inte är samma sak att bli socionom, formgivare, jurist eller ekonom på ett ställe som på ett annat ställe. Det finns olika skolbildningar som grundligt kan ändra på vad det är som lärs ut och det är viktigt att denna diversitet finns, det ger bland annat upphov till dynamik mellan olika universitet och också en dynamik mellan universitet och näringsliv. Att inte förstå en sådan sak, och varför det är så, betyder att man väsentligen inte vet vad yrkes- och universitetsutbildning på hög professionell nivå är.
Hänger det du beskriver ihop med en teknokratisk syn på utbildning? Att överlappande utbildningar är överflödiga, att kurser som inte har en direkt koppling till ett yrke är slöseri och lyx?
– Ja, absolut. Det finns en dominerande nyliberal idé om en global utbytbarhet i arbetskraften där utbildningarna försöker göras transparenta för arbetsgivarna. Utbildningsmålen handlar allt mera om att utbilda arbetskraft och inte om att studerande borde kunna det ena eller andra för att vara medvetna medborgare.
Hur ser pedagoger på den här situationen?
– Det vi har är en situation där högerpolitik, näringsliv, luststyrd individualism och vissa dominerande pedagogiska strömningar, som ofta kallas ”vänster” och ”progressiv” möts. Och att de möts så friktionslöst är också en orsak till att det går att driva den retorik vi nu hör.
– Den underliggande politiska gesten är: vi kan inte fixa arbete åt folk – var och en måste istället bli entreprenör. Näringslivet igen säger: vi kan inte anställa folk som är för brett och otydligt utbildade – vi behöver transparens, ett slags utbildningsmässiga produktbeskrivningar. Härifrån kommer den ideologiska vind som gör att vi har börjat tala om kompetenser i stället för kunskap.
– Individen i sin tur är i pressade situtationer trög, och vill och orkar inte lära sig mera än det som behövs för ett jobb. Och alla dessa intressen går tyvärr bra ihop med ett av dagens främsta pedagogiska nyckelord, nämligen att utbildningen ska vara studerandecentrerad och studerandenas inlärning ska vara i centrum.
– De här perspektiven, det politiska, det ekonomiska, det individuella och det pedagogiska har var och en sin logik som är meningsfull och internt har de alla sina poäng. Det farliga är att det går för lätt att kombinera dessa olika perspektiv. Beskrivningen och förståelsen av verkligheten blir stereotyp och begränsad, man nöjer sig på olika nivåer av analysen med ett och samma förklaringsschema som passar exakt in i samhällsandan.
Du menar att politikerna flyr sitt ansvar?
– Ja, politikerna kör det här för att göra det lätt för sig själva. Istället för att ta itu med många interna problem i det ekonomiska systemet som ligger som grund för arbetslösheten, så skyller man mer eller mindre direkt på utbildningsinstitutionen: inte konstigt att ni inte hittar ett jobb om ni utbildar er fel.
– Här i Finland följer vi europeiska direktiv och globala utvecklingsmönster som innebär att man hellre omstrukturerar hela yrkesutbildningssystem till så kallade kompetenspoäng (national qualification frameworks) och tror att det lättar på kostnaderna i utbildningen istället för att till exempel lappa hål i beskattningen.
– Näringslivet gör det å sin sida också lätt för sig genom att intala sig att det man behöver är vissa enskilda kompetenser, mycket avskalade bitar av kunnande.
– Men det vi egentligen behöver i samhället är mogna och självständiga individer och det åstadkommer man inte genom en snäv, snabb och förenklad utbildning vars honnörsord är ”genomströmning”. Dilemmat är att man nog vill ha innovativa kreativa människor, men det är just de som kan vara obekväma för en chef och för kortsiktiga politiker. Men du får inte det ena utan det andra.
Kan du säga något mera om det problematiska i den kunskapssyn som ligger under allt det här?
– Att studera något är inte bara att lära sig att googla upp något, det är ofta obekvämt att lära sig något på riktigt, och det tar tid, även när det är något som man verkligen vill lära sig.
– Men arbetsgivare och studerande vill allt mera bara ha det de tror sig behöva för ögonblicket, utan att inse att det de främst behöver är helhetsperspektiv som tillåter dem att hitta sin väg i komplexa, föränderliga situationer i livet och på jobbet.
– Traditionellt har man byggt upp undervisningen enligt vissa ämneskunskaper, ett kanon. Sådant har från progressivt vänsterhåll kritiserats för att upprätthålla maktstrukturer och för att stora delar av det som finns i detta kanon är irrelevant. ”Ingenting kan ju påstås vara sant”, ”allting är beroende av perspektiv”. Det finns förstås en viss sanning i sådana påståenden. Men sedan 1970-talet har vi varit väldigt rädda att lära ut kunskap som har en tradition.
– Den sydafrikanska forskaren och författaren Stephanie Allais säger att vi har kommit bort från bodies of knowledge, det vill säga kunskapshelheter. Hennes centrala poäng är att dessa helheter visst har sina brister, men i dem finns hela vår idéhistoria, vår tradition, vårt sätt att förstå oss själva och vår tillvaro. Om vi bara byter från dessa ämneshelheter till kompetenser så löper vi risk för att tappa inget mindre än våra rötter och därmed förmågan till självförståelse och självreflektion.
Kan du ge exempel på vad en kunskapshelhet kunde vara?
– Säg att jag lärt mig att den franska revolutionen utspelades 1789. Jag kan årtalet, landet, och förknippar det med ordet ”revolution”. Men för att förstå vad en revolution är måste jag förstå ett helt komplex av saker, som vad det kan vara att leva under en despot, vad missnöje är, och så vidare. Det hjälper inte att kunna fakta – man måste kunna förstå det mänskliga sammanhanget dessa fakta placerar sig i. Det är skillnaden mellan information och kunskap.
– Missförstår mig inte nu, pedagogiken ser nog det här. Man förstår att det inte är någon poäng att lära ut lösryckta infobitar. Men många reformer i utbildningssystem innebär att vi bryter sönder helheter och tvingar folk att utexamineras snabbare och det gör att man kommer ut med en snäv utbildning där innehållet har dikterats av den tillfälliga trendens behov, inte av långsiktiga lösningar.
– Här finns också en konsumentbaserad idé om att inte betala för något annat än exakt det man vill ha. Och här verkar näringslivet och den individcentrerade kulturen mötas. Jag väljer vilka bitar jag vill ha. Men i utbildningsfrågor vill jag hävda att individen ofta inte på förhand kan veta vad hen behöver, jag kan inte förstå de där bitarna om jag inte förstår helheten.
– Ett skrämmande problem är att få verkar ha någon förståelse för vad det betyder att tappa bort dessa helheter. Vad det gör med hela samhället när vi orienterar oss till att så långt som möjligt göra arbetstagare av folk för att tillgodose näringslivets behov, istället för att fortsätta med att erbjuda gedigen utbildning som ger både och: yrkesskickliga, kreativa och innovativa arbetstagare och egenföretagare och mogna medborgare.