Ralf Kauranen.
I Finland ges det årligen ut kring 100 seriealbum. Seriekonsten håller sakta men säkert på att få en plats inom den etablerade kulturen. Men än har vi en lång väg att gå innan serierna fått en status som motsvarar den de har i till exempel Frankrike.
Text och foto: Marcus Prest
Ralf Kauranens intresse för serier började som för de flesta andra serieintresserade – han började med att läsa serier. Men hans serieintresse fortsatte genom universitetet: han skrev sin magisteruppsats om serier och sin doktorsavhandling om serier vid Åbo Akademi. Han har efteråt fortsatt som postdoktoralforskare inom serieforskningen och jobbar just nu vid Åbo universitet.
– Det är ett intresse som hittills hållits vid liv trots att forskningen om och kring serier ibland minskat intresset för serier som nöje på fritiden. Men överlag har det alltid kommit tillbaka. Det är få som forskar inom området även om det händer rätt mycket just nu. Serieforskningen håller på att etableras. Det ordnas konferenser och tidsskrifter grundas.
I sin nuvarande forskning fokuserar Kauranen på dagens finländska konstserier samt transnationalism och flerspråkighet i dagens finländska serier. Han jobbar inom ett projekt som undersöker flerspråkighet i dagens finländska litteratur.
– Bland de finländska serieskaparna finns det en stark orientering mot en internationell publik, man söker aktivt läsare även utanför sitt eget lands gränser. Ett uttryck för det här är till exempel engelska översättningar i marginalerna av seriealbum. Det erbjuder kanske inte det optimala sättet att läsa en serie, men det möjliggör läsningen av serier som inte kommer ut som egentliga översättningar och fungerar också som ett visitkort för serieskaparna på festivaler och i kontakterna med förlag.
– Det finns flera olika publikationsstrategier. Man ger ut serier på flera språk, ibland väljer man även att direkt skriva och publicera på engelska.
Kauranen säger att ”konstserier” är ett dåligt begrepp. ”Konstserier” bär på implikationen att det är en värdefullare typ av serier än till exempel serier som säljer bra – som om det skulle bli konst av att det inte säljer eller inte fungerar på en större publik.
– Man kan säga att jag är inriktad på smala serier som testar gränser. ”Men är inte Fingerpori konst då?” Jag har inget behov av att säga något sådant. Men man kan tala om en uppdelning i sådant som är inriktat på att försöka sälja i förhållande till smalare serier som inte anpassar sig till en tänkt marknad.
– Det är de här serieskaparna, de som arbetar inom den smala genren som behöver söka kontakter?–?för de lokala publikerna är små. De kan genom att knyta kontakter hitta sina gelikar på andra sidan oceanen.
– Till de centrala figurerna inom seriekonsten i Finland hör till exempel Tommi Musturi, som förutom att han är en flitig serieskapare driver sitt eget förlag och kuraterar festivaler och utställningar. Matti Hagelberg är en annan – han är ett relativt etablerat namn i Frankrike i den så kallade smala änden av seriespektret.
– Mängden översättningar av finländska serier växer. Serier översätts till franska, tyska, italienska och spanska.
Inte engelska?
– Att bli översatt till engelska är mera ovanligt. Den amerikanska marknaden mättar sig själv. Det gäller för övrigt litteratur överlag, men två färska exempel visar att finländska serieskapare också kan ta sig in på den amerikanska marknaden: J. P. Ahonens och K. P. Alares Sing no Evil (på finska Perkeros) och Tommi Musturis The Book of Hope (Toivon kirja).
Grovt taget kan den internationella seriekulturen delas in i tre stora områden: den amerikanska, den japanska och den fransk-belgiska (eller den europeiska). Avstånden mellan områdena spelar en roll. Samtliga kluster skiljer sig i viss mån beträffande både genrer, innehåll och publikationsformat.
– Japan har en tradition av att ge ut väldigt långa mangaserier. Att få något att slå igenom i Japan är svårt. Utöver Mumin är det eventuellt bara Julia Vuoris Sika som har gjort det. Sika är något av en blandning av serier och bilderböcker.
– I USA var serietidningar länge dominerande. Dagspressens seriestrippar är också en amerikansk genre.
– I Europa har vi tidningar men särskilt albumformatet är väletablerat.
Vad innebär digitaliseringen för seriemediet?
– Digitaliseringen har naturligtvis haft konsekvenser och man har hört samma frågor som i andra branscher – ”är det slutet för boken?” Det finns särskilda serieläsningsprogram som gör att det är lättare att hantera en serietidning eller ett album på en skärm.
– Men seriekonsten handlar inte bara om berättelser, den handlar också om format, papperskvalitet, pärmens tjocklek – den fysiska känslan av serier. Det digitala känns väldigt fattigt i jämförelse. Serier gäller inte bara storyn, inte bara bild och text. Vuxna säger sig ofta komma ihåg känslan och doften av papper när de pratar om sin barndoms serieläsning.
Hur fungerar seriernas rytm i digitala serieläsare?
– Det är en viktig aspekt som kommer fram i den frågan eftersom serier är mer än en ruta åt gången. Rutan finns på en sida och sidan finns på ett siduppslag. Blicken ser allt på en gång även när den fokuserar på en ruta: rutan är också grafiskt en del av ett sammanhang – synfältet fångar också sammanhanget runtomkring.
– Det har skett en stor utveckling i hur man använder sidor och siduppslag sedan 90-talet. Det här är en utmaning för serieläsningsmjukvara.
Hur ser den finländska seriemarknaden ut?
– I Finland publiceras nuförtiden ungefär 100 originalalbum årligen. Samtidigt är det få som blir några storsäljare. Undantagen är till exempel samlingsalbum med Viivi & Wagner och Fingerpori.
– Men seriemediet uppmärksammas mera än tidigare av kulturpolitiken. Numera kan man beviljas arbetsstipendium för att jobba med serier.
Hur säljer man finländska serier för utländska läsare, finns det något typiskt finländskt?
– Det har blivit ganska vanligt att man säger att det typiskt finländska är att det inte finns något typiskt, att de finländska serierna kännetecknas av mångsidighet, av olika stilar, genrer och så vidare. Det låter lite som en kliché men det är samtidigt sant. Det finns inga dominerande trender, det finns ingen kommersiell potential och ingen orsak att fastna i någon genre.
– Det ger utrymme för lokala serieskapare att testa och teckna som de vill. Om man jämför finländska serier med svenska serier, som också blomstrat, finns bland de svenska serierna ett större intresse för politiskt berättande och satir, medan de finländska serierna kanske är mera grafiskt orienterade.
Hur har de fransk-belgiska serierna fått den etablerade ställning de har i Frankrike. Som att Enki Bilal kan vinna pris för årets bok?
– Jag vet inte. Det är sant att serierna i Frankrike är en betydligt mera etablerad konstform än till exempel i Finland eller USA. Kanske man där haft en starkare tradition av att uttrycka saker med hjälp av en kombination av bilder och ord, till exempel i politiska skämtteckningar.
– Här, och i den aglosaxiska kulturen överlag, släpar vi såtillvida efter att serier länge – och fortfarande i viss mån – uppfattats som underhållning eller till och med ett skadligt tidsfördriv riktat till barn. Att serierna betraktas som vuxenkultur, nånting som vuxna kan ha glädje och nytta av på samma sätt som av skönlitteratur eller bildkonst är A och O med tanke på seriernas legitimitet.
– Det handlar också om hur och var serier säljs, och om seriernas format. En bok med hårda pärmar är av tradition ”värdefullare” än ett tunt häfte.