Göran Torrkulla, filosof och konstnär som föreläst vid Åbo Akademi under de senaste trettio åren, arbetar just nu med färdigställandet av en utställning som kommer att hållas i Karleby i december–januari. Utställningen som heter Herbarium Philosophicum koncentrerar sig på representationer av flora.
Text och Foto: Marcus Prest
Lämpliga avbildningar tala nämligen ett kortare, bestämdare och tydligare språk än all text, även den mest genomtänkta, och böra i samma mån som de äro exakta utesluta varje misstag, där en växt skall bestämmas.
Carl Lindman i ”Företal” till Svensk fanerogamflora, P. A. Norstedt & Söner Förlag, Stockholm, 1918. (Citatet hämtat från bokhistoriker Gunilla Törnvalls doktorsavhandling Botaniska bilder till allmänheten.)
Grundtemat i utställningen Herbarium Philosophicum är uppmärksamhet – som är ett genomgående stråk hos Torrkullas tidigare utställningar och även i hans filosofi. Som material och inspiration har Torrkulla använt floror, forskningen kring framställandet av dem (bland annat Törnvalls avhandling), och även hans egna skolherbarier.
– Vetenskapsmannen närmar sig det han undersöker med ett annat perspektiv än lekmannen eller konstnären. Som vetenskapsman är botanikern intresserad av att klassificera olika växter och fastställa karaktäristiska drag. För mig, som inte har vetenskapsmannens uppgift, handlar det om en övning i att lära sig se, att träna uppmärksamheten. Det är ett genomgående tema jag haft genom åren. Och då kan även till synes obetydliga motiv och företeelser vara nog så tjänliga.
Torrkulla var själv en ivrig växtsamlare som ung, ett intresse som är släkt med hans intresse för ornitologi – båda verksamheterna innebär en vaken uppmärksamhet på det som möter en i naturen.
– Klassiska floror åstadkom den idealtypiska bilden av en växt. Den växten finns ingenstans – bilden visar alla de utmärkande dragen hos en art – samtidigt är det inte fel att påstå att den är ”efter naturen”. Men vad som sker är att frågan om objektivitet måste vidgas från att handla om en naiv empirism. Man måste se att det inte finns ett neutralt sätt att se och avbilda. Samtidigt fungerar den målade bilden på den ideala representanten av växtarten betydligt bättre än ett foto om vi vill hitta växten i naturen. Ett foto på en enskild växt kan aldrig innehålla alla de utmärkande dragen som utmärker en specifik art.
Torrkulla använder den engelske författaren John Fowles exempel som ett sätt att beskriva ett partikulärt seende. I sin essä Trädet beskriver Fowles sin amatörbotaniska nit så här:
”Jag fann mitt första exemplar av Johannesnycklar, en art jag länge velat träffa på men hittills aldrig sett utom i böcker. Jag föll på knä framför den på det sätt som alla botanister känner till. För att vara helt säker examinerade jag den med professorerna Clapham, Tutin och Warburg i handen (den brittiska standardfloran), jag mätte, jag fotograferade, jag räknade ut var på kartan jag befann mig, för framtida referenser. Jag var upprymd, överlycklig. Man kommer alltid ihåg sina ”första” av de sällsyntare arterna. Men fem minuter efter det min hustru till slut lyckats slita mig därifrån, […] fick jag en egendomlig känsla. Jag insåg att jag faktiskt inte hade sett de tre plantorna i det lilla bestånd vi hittat. Trots all denna identifiering, detta mätande och fotograferande hade jag lyckats förlägga hela upplevelsen till ett slags förfluten tid i nuet, en ha-sett-upplevelse, fastän jag tidsmässigt och fysiskt fortfarande såg. Om jag hade haft mod, och min fru tålamod, skulle jag ha bett henne vända och köra tillbaka. Jag hade ju på det mest idiotiska sätt fastnat i en urgammal fälla. Det är inte nödvändigtvis för liten kunskap som orsakar okunnighet. Har man eller vill skaffa sig för stor, kan resultatet bli detsamma.”
– Fowles fokuserade sin uppmärksamhet på Johannesnycklarna, han registrerade noggrant varje detalj som var av vikt för den botaniska identifieringen, men som han själv framhåller, kom han att ”förlägga hela upplevelsen till ett slags förfluten tid i nuet, en ha-sett-upplevelse”, fastän han tidsmässigt och fysiskt fortfarande såg. Han såg sina första exemplar av denna art, och det som i första hand gjorde honom ”överlycklig” var att han utökat listan av växter som han sett.
– Till skillnad från Rousseau grävde han inte upp och limmade in exemplar i sitt herbarium. Och till skillnad från den japanske 1600-talspoeten Bash?, som i samband med ett uppehåll vid templet i Yamada skriver: ”Vad heter träden? / Men de sveper in mig / i sina dofter”, är Fowles helt och hållet inriktad på att säkerställa identifieringen. Hans nitiska inordnande av sitt fynd i botanikens kategorier reducerade den enskilda växten till ett exemplar av arten på ett sätt som trots den ingående granskningen ändå inte låter honom komma i en levande beröring med de enskilda växternas egenvaro – att de finns.
– Fowles exempel visar att en målmedveten fokusering också kan förblindas av sin egen envetna koncentration, och på det sättet medföra ett förbiseende av att de påträffade växterna har en av identifieringen oberoende existens. Hans beskrivning är visserligen träffande på ett sätt som vi också känner igen från andra sammanhang, men det är ändå skäl att komma ihåg att vi också – precis som han – kan komma att ompröva våra reaktioner och förhållningssätt.
Torrkulla säger att hans intresse i Herbarium Philosophicum är att med olika små ingrepp, om inte i första hand ifrågasätta klassificering, så i varje fall visa att det finns mer att se i det som vi har för ögonen. Den viktiga skillnaden finns inte mellan det synliga och osynliga utan i förmågan eller viljan att se eller inte se det som vanligtvis förblir osett.
– I själva verket berörs vi av det som finns i vår omgivning på många olika sätt. Om man talar om identifieringen av en enskild växt förutsätter det varken att amatörens eller den professionella botanikerns uppmärksamhet är ensidigt låst vid ett visst systematiskt tillvägagångssätt. Seendet, trots att det kan innefatta uppgiften att identifiera, kan ha en friströvande uppmärksamhet som är öppen för sådant som osökt anmäler sig.
Herbarium Philosophicum kommer inte att presentera vackra blommor, inte heller höstprakt, utan löv och växter i olika stadier av förändring – samt avbildningar av dem, och en glidande rörelse mellan en representation av autentiska exemplar av växter och blad hittade i naturen och en rekonstruktion av luckor som förändringsprocessen gett konstnären att själv träda in och öppna för nya betydelser av det vi annars har en tendens att helt enkelt inte se.
– Jag har ett intresse för det förbisedda, det som kallas trivialt i vardagen. Till och med i blomsterrabatten finns det ogräs, ta ett sådant exempel som stjärnblomster. På växternas egen nivå finns inget sådant som ”ogräs”, ”icke-gräs” – det är en klassificering som inte är botanisk.
– Det finns mycket vi inte ägnar vår uppmärksamhet åt. Våra förväntningar låser vårt seende och sökande – det betyder att många möjliga aspekter faller bort.
Torrkulla säger att han i en detalj ibland kan se den helhet den kommer ifrån, vilket ger rum för betydelseförskjutningar – det gör att man kan ympa in andra betydelser. I den bemärkelsen varsna om att det finns betydligt mer att se, att vaket se efter vad som omger en – att ge det man har framför sina ögon uppmärksamhet.
Botaniska bilder
”Illustration kommer från latinets illustra´tio, av illu´stro, som betyder upplysa och bestråla, beskivs i Nationalencyklopedin kortfattat: bild som beledsagar och belyser en text. Bokillustration anges som en ”konstnärlig bild som är tryckt i en bok eller annan publikation och som dels illustrerar en text, dels har ett egenvärde.” (…) ”Vad som skiljer vetenskapliga bilder från konstnärliga bilder är att de är kunskapsbilder, det vill säga att de har ett tydligt syfte att förmedla kunskap. De hör för det mesta samman med en textbeskrivning.”
”Vetenskapliga bilder behöver inte vara realistiska eller avbilda verkligheten. De kan visa en idé, till exempel hur man tror att stenåldersmänniskorna levde eller hur dinosaurierna såg ut. Geologens och kartografens färg- och teckensystem är varken naturalistiska eller dokumentära. Även om en illustration föreställer något som finns i naturen, behöver den inte vare en exakt avbild av naturen. En botanisk bild av till exempel en linnea, Linnea borealis, visar vanligen inte just den linneaplanta som illustratören målat av, utan en idealbild som visar på de drag som bekräftar regeln för hur en linnea definitionsmässigt ska se ut.”
”En tecknad vetenskaplig illustration innebär att ett underbyggt urval gjorts för att skapa en representativ och instruktiv bild. Fotografier kan ge för mycket information för att vara pedagogiska. I sin brist på urval och distinktion ger fotografierna inte någon tolkningshjälp till en oerfaren betraktare. Därför har tecknade och tillrättalagda illustrationer fortfarande idag företräde framom fotografier inom många vetenskaper, även om digitala bildbehandlingsprogram delvis upphävt denna skillnad. Det är viktigt att vara medveten om att tecknaren, liksom vi alla, ser det han vill se eller vad han lärt sig att se. Betydelsen hos en bild skapas genom tolkning, först genom konstnärens och senare genom betraktarens. (…) Någon optimal metod för att bevara och sprida förgängliga, levande växters egenskaper finns inte.”
• Hämtat ur Gunilla Törnvalls doktorsavhandling Botaniska bilder till allmänheten.