Vi är 30+, välutbildade med arbetserfarenhet. Vi är driftiga diplomingenjörer, humanister, journalister och truckförare. Men vi är arbetslösa eller har osäkra arbetsförhållanden. Vad kan vi göra åt saken?
Text: Jeanette Östman
Nästa år ska 48 årsverken bort från KSF media, däribland 30 inom innehållsproduktionen som journalister står för. Inom ett år har Rettig Värme och gjuteriet Componenta varslat vid eller stängt flera enheter i Jakobstad. Både truckförare och produktutvecklare drabbades. Dryckesbolaget Altia samarbetsförhandlar och 50 finländska arbetsplatser är hotade. Förhandlingarna gäller tjänstemän och högre tjänstemän, plus arbetskraften på fabriksgolvet.
Vilken studieinriktning ska vi välja för att ha ett jobb imorgon, helst också nästa år? Vilken utbildning håller för ett helt, helst förlängt, arbetsliv? Finns det sådana utbildningar eller yrken?
Sveriges Akademikers Centralorganisation (Saco) ger varje år ut en rapport med arbetsmarknadsprognosen för akademiker. Enligt den borde psykologer, tandläkare och reservofficerare ha goda chanser att få jobb idag, medan det råder ett överutbud på kommunikatörer och förlagsredaktörer. Den nyaste prognosen gäller 2018, ett kort hopp framåt men den ger en fingervisning. Den spår att arbetsterapeuter, biomedicinska analytiker och planeringsarkitekter kan ha lätt att få jobb om fem år, medan konkurrensen inom kommunikationsyrkena fortsättningsvis är stor.
Utvecklingen i Sverige påminner om den i Finland. Just nu går 50?000 högutbildade finländare arbetslösa (med högutbildad avses att ha minst en lägre högskoleexamen). Att arbetskraftsbehoven förändras med marknadsläget, befolkningsstrukturen, kommunsammanslagningar och vårt eget konsumtionsbeteende måste accepteras. Frågan är hur vi anpassar utbildning och arbetsliv så att vi har en chans till ett fullångt förvärvsliv om den i sin helhet inte får plats inom en och samma bransch. ”En utbildning är en långsiktig investering medan ekonomin svänger snabbt”, säger Elina Moisio, sakkunnig på de högutbildades centralorganisation Akava (ÖT 14.9.2014) och sätter fingret på en del av problemet. ”Viktigast är att du är redo att vidareutbilda dig när det behövs.”
Jag fick fast tjänst som journalist 2006. Efter många goda år drog jag, på grund av omständigheter i privatlivet och inom branschen, mina slutsatser och är numera frilansare. Det växer inte många nya tjänster på medieträdet just nu. Så borde jag utbilda mig till någonting annat? Min fil.mag. har tjänat mig väl tills nu och det behövs alltjämt granskande och tänkande journalister. En paus från förvärvslivet behöver inte betyda katastrof så länge man har råd att glidflyga ett tag. Men påtvingade pauser eller tillfällig nedtrappning rimmar illa med statens och arbetsmarknadens mål att öka effektiviteten och förlänga karriären.
I budgetpropositionen för 2015 ingick ett förslag om att studerande, från och med augusti nästa år, inte längre skulle få studiestöd om de byter högskoleinriktning eller vill ha en andra högskoleutbildning om den är på samma nivå som den första. Däremot skulle studeranden få använda studiestödsmånader som blivit över efter den första högskole-examen. Hittills har man fått maximalt 70 studiestödsmånader, oberoende av hur många examina det handlat om. Regeringen har redan tidigare beslutat att studiestödet ges för maximalt 64 månader. Det nya förslaget beräknades ge en sparsumma på 2 miljoner euro 2015 och upp till 11 miljoner euro 2018.
Nya studerande borde alltså genast hitta sin passion, det som passar hens person och rätt studieinriktning. Och behovet av hens specialkunnande ska kvarstå om fem och om fyrtio år.
Nu tänker man om. Eller stannar i alla fall upp. Enligt konsultativa tjänstemannen Virpi Hiltunen på Undervisnings- och kulturministeriet träder en eventuell ny lag av det här slaget inte i kraft nästa år. Man vill bland annat räkna mer på fördelarna och nackdelarna med förslaget.
En välkommen tankepaus. Vem kan säga vilka jobb som finns då dagens studerande närmar sig karriärens höjdpunkt, för att inte säga pensionsåldern? Och vem tar ansvar för om deras kunnande inte längre behövs och de inte har råd att byta inriktning eller vidareutbilda sig?
Jeanette Östman, journalist och ÅA-alumn