Hur förklarar man de populistiska partiernas framfart? Med avstamp i intervjun med Tiina Rosenberg ställer MfÅA frågan till Hugo Strandberg, universitetslärare i filosofi, Åbo Akademi.
Text och foto: Marcus Prest
Hugo Strandberg säger att man kan ta Ny Demokrati i Sverige år 1990–91 som ett konkret exempel på hur ett populistiskt parti fungerar.
– Partiets framgång hänger inte på hur väl ett sådant parti argumenterar. Ny demokrati slogs inte med järnrör, däremot gjorde de ofta bort sig. Bert Karlsson gjorde bort sig nästan varje gång han intervjuades – han visste inte vad det stod i partiets program, och så vidare. Men det ledde inte till att de fick lägre stöd, tvärtom. Folk verkade tycka synd om Bert Karlsson, säger Strandberg.
Populistpartierna riskerar alltså att bli större av att deras företrädare gör sig till åtlöjen?
– Om de här partierna gör sitt bygge på vad de påstår är en konflikt mellan en elit och vanligt folk så spelar det inte så stor roll om man tycker om deras konkreta politik. Det handlar mera om identifikation med en ilska mot dem man upplever representerar eliten.
– Det är alltså inte så mycket de lösningar som de här partierna presenterar som är det viktiga. Snarare handlar det om upplevelsen av att man tycker att de tar upp problem som man själv tycker är problem. Därför spelar det heller inte så stor roll om det finns någon realism eller något klokt alls med de lösningarna.
Finns det något som särskilt utmärker dagens populistpartier från tidigare varianter?
– Det särskilda i den tid vi lever i nu är att det inte finns någon politisk rörelse överhuvudtaget som kritiserar samhällssystemet vi nu har, förutom dessa populistpartier på högerkanten. Om man inte känner sig hemma i de etablerade partierna som inte står för någon förändring av systemet och om man inte heller vill ha med populisterna att göra, då verkar det inte finns någonstans man kan vända sig med sitt missnöje.
– Situationen går delvis att jämföra med 1970-talet. Då hade vi i Sverige grupper långt till vänster som fick oproportionerligt stor uppmärksamhet sett till hur många som egentligen tyckte som de. Nu är det extremhögern som avviker från den liberala hegemonin. Samtidigt ska det sägas att det finns en väldigt stor skillnad mellan vänstern och högern. Extremvänstern var till exempel internationell och åtminstone i princip för allas lika värde – men då med en auktoritär kommunistisk påbyggnad. Detta till skillnad från extremhögern som förespråkar motsatsen, det vill säga nationell isolering och skillnad på folk.
Men nu har Sannfinländarna tidvis varit vårt näst största parti, då är det inte en liten yttersekt?
– Sannfinländarna är alltför mångfacetterade för att man ska kunna säga något entydigt om dem. Däremot är det klart att det finns en sida hos dem som bygger på en högerextrem tanketradition. Det här kunde ses som en motrörelse mot den globala kapitalismen som till sin ideologi är ett prestationsbaserat system. Det högerextrema budskapet är då att du duger redan i och med att du är född finländare. Det finns något fint i det, förstås, att du inte ska behöva bevisa ditt värde som människa. Problemet är bara att det är en kritik av prestation som bygger på uteslutning, det är bara den som är född finländare som inte behöver prestera något och vars välfärd samhället har ansvar för.
Att socialdemokratin backat verkar vara förutsättningen för dessa populistpartiers utrymme – hur förklarar du socialdemokratins tillbakagång?
– Det finns naturligtvis många skäl till det, men en förklaring till varför stödet för socialdemokratin gått ner har att göra med att socialdemokratin traditionellt sett har stått för en idé om det gemensamma, att det finns gemensamma problem som vi måste lösa tillsammans, ett gemensamt, samhälleligt ansvar för varandra. Delar av den här idén har plockats upp av populistpartier, även om de gett den en nationalistisk anstrykning och utelämnat andra delar
av den. Socialdemokratin verkar däremot vilja tona ner den här idén för att bli ett liberalt, individualistiskt parti i mängden.
För att ännu tangera intervjun med Tiina Rosenberg – hon säger att humanister bör skärpa sig och göra sig relevanta, har du några tankar om det?
– Jag är lite skeptiskt till det där om att ”skärpa sig”. Skälet till att humanistiska studier är centrum i universitetet är att de strävar efter att motverka fackidioti och att främja det egna tänkandet, kort sagt ge en vetenskaplig allmänkompetens. Den humanistiska utbildningen är därför inte en väg till ett bestämt yrke – tvärtom är humanistens bidrag kraften att tänka längre än vad den förmår som tror att yrket är allt. Kan man inte då säga att syssla med frågor som för en utomstående lätt ter sig perifera är ett uttryck för det här?
– Om man ser det vidare så är många överens om att det finns djupa problem i dagens samhälle och hur det utvecklar sig. Men hur man ska komma vidare är en fråga där vi nog alla känner oss vilsna. En sak är att man måste lära sig förstå hur politiska rörelser uppstår. De studentrevolter som skett gång på gång och i många delar av världen har ofta startat som protester mot bestämda utbildningspolitiska förslag och sedan växt till mer generella protester. Frågan är då vad det är för frågor idag som skulle kunna leda vidare till ett motstånd mot ekonomiseringen av världen generellt. Det är i ljuset av den ekonomiseringen jag vill se både Sannfinländarna, som en förvirrad protest, och humanismens svårighet att försvara sig.