Den nordiska kriminallitteraturen framställer de nordiska miljöerna i ett nytt ljus. Trots att det nya ljuset ofta är påtagligt mörkt har det bidragit till att ett förnyat intresse för platserna som skildras i litteraturen väckts. Intresset visar sig bland annat i att turister som inte tidigare haft någon relation till platsen eller landet som behandlas i fiktionen infinner sig för att få följa hjältens fotspår.
Text: Marcus Prest
Stieg Larssons Millennium-serie är den fiktiva skildring som haft den största effekten på Sverigebilden av den senaste tidens fiktiva berättelser.
Joakim Lind, som vid Handelshögskolan vid Åbo Akademi forskar i kopplingen mellan fiktiva berättelser och platserna där de utspelar sig på, har innan han påbörjade sitt doktorandarbete gjort en undersökning för Svenska Institutet på vilken effekt Milleniumserien haft på bilden av Sverige.
Den generella slutsatsen är att Milleniumserien nyanserat bilden av Sverige och gjort Sverige mera tillgängligt för utlänningar och utländska journalister. Bland annat franska journalister har varit glada åt att den traditionellt något stereotypa bilden av ett självgott folkhem nu har getts en berättelse som gör det möjligt att prata om Sverige och landets utmaningar på ett bättre sätt. Även om Millennium är fiktion speglar berättelsen känsliga frågor från landets efterkrigstid. Man säger att berättelserna fungerat terapeutiskt.
– Anledningen till att nordisk kriminallitteratur fungerar så bra hänger antagligen också ihop med kontrasteffekten som berättelserna ger till den stereotypa bilden av välordnade och välfungerande samhällen utan några större sociala problem. Att slänga in kriminalitet och mord i dessa miljöer ger effekt, säger Lind.
Stieg Larsson var en undersökande journalist med stort engagemang mot främlingsfientlighet och sociala problem. Lind menar att det är intressant att det är först när han klädde bilden av Sverige och de frågor som var viktiga för honom i ett fiktivt format som han fick störst effekt för sitt engagemang.
´Joakim Lind är PR-chef och medieanalytiker på Cloudberry Communications AB baserat i Stockholm.
Joakim Linds avhandling koncentrerar sig inte enbart på Millenium. Fenomenet han undersöker gäller populär fiktion överlag och kopplingen till platserna fiktionen skildrar. Dit hör även många berättelser som förknippas med verkliga platser i världen som ändå inte behöver ha någon direkt verklig koppling till platsen. TV-serien Game of Thrones (se förra numret av MfÅA) har till exempel gett vissa platser i Kroatien uppmärksamhet, trots att världen som skildras i Game of Thrones enbart existerar i fiktionen.
– Om berättelsen är helt och hållet fiktiv, en helt konstruerad värld eller inte, verkar inte spela någon roll i hur den genererar intresse för en plats. I Milleniumserien skildras i den underliggande handlingen verkliga problem och verkliga platser. Sagan om ringen skildrar däremot en påhittad värld, men tack vare filminspelningarna har Sagan om ringens värld börjat förknippas med Nya Zeeland, vilket gett Nya Zeeland en massa uppmärksamhet och nya turister.
Kopplingen mellan Sagan om ringens värld och Nya Zeeland är numera stark, så stark att tankarna på att spela in Bilbo-filmerna, som utspelar sig i samma värld som Sagan om ringen, på en annan plats väckte ett ramaskri. Man hävdade att Bilbo och JRR Tolkiens verk självklart ska utspelas på just på Nya Zeeland.
– Det går inte att säga vad det är för slags berättelser och filmer som ger effekter på besökare. En förutsättning för en större effekt är så klart att berättelsen når en stor publik – och att en plats är identifierbar. Sen behöver inte filmen visa den plats som skrivs i manus. Som till exempel Star Wars som inspelades i Tunisien, Norge, och andra ställen. Det finns också exempel på hur en film spelas in på en plats men skildrar en annan icke-fiktiv plats – vilket kan ge turister till både inspelningsplatsen och platsen i berättelsen.
Generellt är all exponering positiv
Ett exempel på ovanstående och de oförutsägbara effekterna av en film är Borat som påstod sig utspelas i Kazakstan (i själva verket i byn Glod i Rumänien). Till att börja med tog kazakstanska myndigheter avstånd från filmen eftersom den kunde tänkas förlöjliga den kazakstanska kulturen. Men efter att filmen väckt stor uppmärksamhet för landet, bland annat ökade turistvisumansökningarna tiofalt, svängde myndigheterna och försökte istället utnyttja intresset. Ett annat fall är staden Forks i Washington i nordvästra USA som lär ha varit oförberedd på turismanstormningen efter Twilight-berättelserna. Antalet turister ökade från 10.000 till drygt 70.000 för några år sedan.
– Det finns ett ökande intresse från kommuner, regioner och näringsliv för film- och litteraturturism, men effekterna man pratar om är ofta anekdotiska. De hänvisar ofta till en väldigt liten avgränsad plats och då är det klart att man kan ange stora effekter. I mitt projekt vill jag bidra till en ökad förståelse av relationen mellan en berättelse – en fiktion – och platsen. I min empiri kommer jag att utgå från populärkulturella fenomen där berättelsen genom en bok eller film kan antas ha gett värden för platsen och regionen, genom att exempelvis ha påverkat uppfattning om platsen, och eller bidragit till en ekonomi.
– Jag vill egentligen inte använda begreppet place branding, för att det antyder att det skulle finnas ett aktivt och medvetet arbete i att koppla vissa platser till fiktiva berättelser.
Lind säger att de exempel där platsen alltför tydligt lyser igenom som marknadsföring nästan alltid misslyckas – det vill säga i de fall där man skrivit en berättelse om platsen ”på beställning”.
– Men det finns undantag, eller åtminstone fall där det finns ett värde för platsfrämjaren att involvera sig tidigt i projektet: exempelvis Bron, Gagnam style, Hitta Nemo och Sagan om ringen. Andra goda exempel är Woody Allens filmer i olika europeiska städer. Jag kan tycka att Rovaniemis arbete med The Official Hometown of Santa Claus i sin varumärkesplattform är ett bra exempel på där fiktionen lyfts in i arbetet med platsens varumärke och som ger både turister och andra ekonomiska effekter.
– Generellt verkar all exponering vara positiv. Det är svårt att komma på några exempel där exponeringen skulle ha fått en negativ effekt. Hotel Rwanda är kanske ett sådant, men då är, eller var Rwanda knappast ett ställe man velat besöka som turist för tio år sedan.
Vad fungerar?
Det är också skillnad på hur man försöker utnyttja de fiktiva berättelserna. Joakim Lind menar att Ystad och Skåne gjort ett elegant arbete med att koppla an till Henning Mankells Wallanderberättelser.
– Något ska man göra, men det är viktigt att det inte är för mycket. Det får inte bli någon överdriven exploatering, Mankell har också varit noga med att man inte gör det. Bron är klockren för den berättelse och de berättelser som Öresundsregionens främjare vill berätta – dessutom i scandi-crime-kläder. Om det finns en dialog mellan författare och regionala intressenter där så kan det vara ett av de bästa exemplen på goda samarbeten.
– Filmer och litteratur påverkar oss individuellt. Jag är till exempel stort fan av Lars von Triers filmer och besökte inspelningsplatser i västra Sverige. Då besökte jag bland annat Tjolöholms slott, strax söder om Göteborg, som var inspelningsplats i Triers Melancholia, ett besök som jag för övrigt rekommenderar.
Tjolöholms slott, söder om Göteborg, hade en framträdande plats i Lars von Triers film Melancholia. Foto: Thomas Carlén, www.tjoloholm.se
Vilka berättelser som fungerar, och varför fiktion fungerar så betydligt mycket bättre än dokumentärer, är också enligt Lind svårt att säga. En berättelse som löst taget arbetar i samma tonfall som Milleniumtrilogin är Lilja Forever som knappast gett Sydsverige eller Estland någon uppmärksamhets- eller turistboom.
–Varför den fiktiva personen Lisbeth Salander fungerar som hon gör är svårt att sätta fingret på, klart är dock att både berättelsen om henne och karaktären själv fungerar som en slags personifikation av tiden efter millennieskiftet och fungerar både som en representation av Sverige och av universella frågor som handlar om allt från jämställdhet och våld mot kvinnor, till frågor om de samhällen vi medverkar till att skapa.
Lind säger att karaktären Lisbeth Salander är laddad med symbolik, ett slags fågel Fenix som passar väl in ett postindustriellt och postmodernt Sverige. Det har också att göra med den politiska laddningen i berättelsen. Stieg Larsson var en socialdemokrat med socialdemokratiska värderingar. Han visar hur myndighetspersoner hamnat snett och utnyttjar Lisbeth Salander, han visar på Sveriges nazistiska förflutna, och annat.
– Det han visar är ett slags socialdemokrati där individerna igen måste ta ansvar och inte blint lita på myndigheterna. Varför det fungerar som det gör, varför berättelsen får ett sådant internationellt genomslag, och varför den genererar det intresse för Sverige och Stockholm som den gjort är naturligtvis svårt att svara på, men Stieg Larssons eftermäle som speglas och tolkas genom Millennum och omvänt har säkert förstärkt intresset för varandra. Författaren och hans berättelse i en dans där även platsen, Stockholm, Sverige och Norden finns med.
Länkar
Artikel om Sverige, filmturism, och Milleniumfilmatiseringarna, här.
Artikel om engelsk stad som ändrat namn till namnet på en ort i Game of Thrones, här.
Artikel som beskriver hur delar av San Fransisco förvandlades till Batmans Gotham City, här.