Under mellankrigstiden var Åbo den stad i Finland som starkast företrädde avantgardismen och modernismen inom bildkonsten. Medan konstscenen i Helsingfors hade ett politiskt tryck på sig att representera landet, hade det friare Åbo med sina kontakter med Sverige en kanal till konstens huvudstad Paris.

Text: Marcus Prest

FÖR DEN SOM är insatt i den moderna finländska konsthistorien är Åbos och det som kom att kallas Åboskolans betydelse för den finländska modernismen ingen nyhet. För en mera obevandrad (läs: redaktören) är bildkonstens betydelse och olikheterna mellan Helsingfors och Åbo under den första hälften av 1900-talet en fascinerande upptäckt. Upptäckten kom sig av läsandet av Panu Rajalas Mika Waltari-biografi Unio Mystica. Där ser man bland annat hur författare, konstnärer, skådespelare, regissörer och arkitekter umgicks med varandra och hur de påverkade varandra i ­1930-, 1940- och 1950-talens Finland.

En av de många intressanta aspekterna som framgår i Rajalas biografi är bildkonstens betydelse för Waltaris författarskap och, vad det verkar, bildkonstens betydelse i samhället överlag på den tiden.

Man noterar till exempel att Waltari 1945 reste till Åbo för att bevista Konstnärsgillets i Åbo 20-årsjubileum. Åbokonstnärerna hade en egen stil, eller snarare ett urval personliga stilar som skilde dem från den finländska huvudfåran och Waltari kände sig enligt biografi­skribenten Rajala som om om han kommit till ett främmande land när han för första gången umgicks med Åbokonstnärerna och deras utställda verk.

Starkast drabbades Waltari av Åbokonstnären och en av Finlands första verkligt särpräglade surrealister Otto Mäkiläs produktion, som Waltari i och för sig hade bekantat sig med redan under en utställning i Helsingfors. Waltaris första reaktion på Mäkilä hade varit chock och nästan avsky.
Reaktionen hade dock fortsatt att mala i Waltaris sinne. Tidigare hade han tilltalats av nästan motsatt typ av bildkonst, en naturalistisk livsbejakande konst, men Mäkiläs nakna surrealistiska drömvärld vägrade lämna Waltari i fred.

Under utställningen i Åbo började Mäkiläs konst sakta öppna sig för Waltari. ”En konst som krävde att man anstränger sig och kommer över sina ingrodda reaktionsmönster” var Waltaris omdöme. Waltari besökte Mäkilä i dennes ateljé på Runsala och blev enligt Rajala nästan besatt av tanken på att få äga Mäkiläs målning Vaellus. Han fick köpa den, och Vaellus skulle tillsammans med Albrecht Dürers Dödens ryttare utgöra ledmotiven för Waltaris väldiga roman Sinuhe egyptiern.

Otto Mäkilä, Vandring (Vaellus), 1940-41, olja på duk, 61.50 x 81.00 cm, privatägo, Foto: Finlands Nationalgalleri / Antti Karvinen.

– Mäkilä var representant för ”nästa generations Åbokonstnärer”, den som började bilda det som kom att kallas Åboskolan. Mäkilä var den viktigaste i den skolan, men dit hörde många andra, som Viljo Ranta och Hilkka Toivola. I Mäkiläs fotspår bildades en surrealistisk skola under 1930- och 1940-talen. Den följande generationen av Åbosurrealister etablerades sedan på 1950- och 1960-talen.

Det här säger Christian Hoffmann, sedan 20 år ansvarig för samlingarna vid Åbo konstmuseum.

Åboskolan var ett begrepp som etablerades när man ville beskriva Åbokonstnärernas säregenhet i jämförelse med Helsingforskonstnärerna när Åbokonstnärerna ställde ut i Helsingfors. Det som betecknas typiska drag för Åboskolan är enligt Margareta Willner-­Rönnholm (i boken Åboskolans kvinnor) ”allt mellan friluftsmåleri i Victor Westerholms anda, en tung novembermörk färgskala à la Ragnar Ungern, en kubistisk stilisering och/eller andlighet som hos Edwin Lydén eller en surrealistisk och poetisk motivvärld besläktad med Otto Mäkilä.”

– Mäkilä var utan tvekan väldigt speciell. Det fanns en grupp betydande surrealister i Sverige men de var påtagligt mer franskt inspirerade än Mäkilä och inte lika säregna. Mäkilä var mera romantisk och naturnära än de svenska surrealisterna, säger Hoffmann.

– Otto Mäkilä hör i förlängningen ihop med de moderna och avantgardistiska konstinriktningarna som kommit starkt till Finland redan under 1910- och 1920-talen.

Varför slog modernismen så starkt i Finland?
– Modernismen var ett sätt för Finland att markera den nya nationens självständighet. Detta syntes starkt i till exempel arkitekturen. Samma fenomen skedde i det som nu är Tjeckien – som har några av de allra finaste funkisbyggnaderna i Europa. Jämför det tidiga seklets Finland med till exempel de bombastiska samtida byggnationerna i Stalins Sovjet, Mussolinis Italien eller Hitlers Tyskland. Nu talar jag förstås om arkitektur och inte om bildkonst, men modernismen var en rörelse som verkligen syntes i samhället på många nivåer och inte enbart i gallerierna.

– Finland ville markera att landet är en nation som är framstegsvänlig och för det moderna. Till samma rörelse hör också vår tidiga rösträtt för kvinnor. Den infördes visserligen redan 1906, alltså betydligt tidigare – men det var en markering mot den gamla världen.

Vad gäller bildkonsten fick dock modernismen motstånd i Helsingfors. Det berodde på att den unga nationens politiker utvecklat en konstpolitisk känslighet under 1920-talet.

– Under 1910-talet var konstlivet exceptionellt i Finland, även så i resten av Europa. Det fanns en stark avantgardistisk rörelse som gjorde sig gällande då. Den blommade i Finland och de andra europeiska länderna på allvar efter första världskriget. Men under 1920-talet började man i Finland även konstpolitiskt positionera sig mindre internationellt, och då fick det explicit nationella en viktig roll, vilket betydde att man ville understöda mera traditionella stilarter. Det innebar att Helsingfors, på grund av att man var huvudstad och därför var politikertätare, blev mera konservativt än Åbo. Det här visade sig bland annat i Helsingforspolitikernas inställning överlag, och desto kraftigare i de idéer Lapporörelsen hade.

– Under 1930-talet fick man i Helsingfors också för sig att kasta ut svenskspråkiga lärare från universitetet – vilket förstås inte var en fördel för kontakterna med Sverige, som var det bästa sättet att ha kontakt med väst som å sin sida var viktiga för kontakterna med Paris.

– Den finländska modernismen hade i och för sig startat i Åbo, den viktigaste förgrundsfiguren var Edwin Lydén, den stora banbrytaren. Han hade fått starka intryck från Tyskland, och därför hade modernismen också ett starkt och tidigt fotfäste i Åbo. Konstföreningen i Åbo ordnade till exempel resestipendier till Stockholm, där man var väldigt väl up to date med vad som skedde i Paris, något som till exempel den 26-årige Otto Mäkilä begagnade sig av 1929 genom Magnus och Ellen Dahlströms stipendium genom Konstföreningen i Åbo. Sedan reste Mäkilä även till Paris år 1930 och 1931.

Otto Mäkilä, Poesié, 1938, Foto: Vesa Aaltonen.

– År 1929 kom sedan den stora depressionen och verkningarna kom snart till Finland. Det blev ännu skralare ekonomiskt och sådant har alltid återverkningar på konst också. Depressionen gjorde livet mycket kärvt för konstnärer. Resurserna var knappa och det fanns till exempel inget pensionssystem för konstnärer.
I Åbo blev kontakterna med Stockholm desto viktigare under de ekonomiskt svåra tiderna.

Bakgrunden till modernismens genombrott strax före och efter första världskriget ligger i upplevelsen av stagnation som man kände på många håll i Europa under det sena 1800-talet. Klimatet var mycket konservativt och upprätthölls av de härskande klasserna. Det var först i och med att de gamla kejsardömena Österrike-Ungern och Ryssland rasade ihop och spolades bort med första världskriget som det fanns en bred förnyelsefront som också fann gehör bland massorna: Det fanns en längtan att göra sig av med de gamla förstockade ideal som lett mänskligheten in i den stora katastrof man nyss upplevt.

– Inom konsten fann man nu en möjlighet att skaka om de hävdvunna traditionerna, kriget hade, i just det särskilda avseendet, gått fram som ett renande åskväder. Innan första världskriget fanns det mycket tydliga uttryck för att man ville ändra på tingens ordning, uttryck som förebådade det som skulle komma. Det syntes bland annat i poesin, litteraturen och musiken från den tiden. Efter kriget fanns det en känsla av att ”det är en ny tid vi lever i.”

– I Finland fanns det också en strävan att placera nationen permanent i väst. Man hade samtidigt och hopkopplat med den strävan suspekta idéer om rasåtskillnad för att markera att finländare inte tillhörde den mongoliska rasen och så vidare. Åboskulptören Wäinö Aaltonen ville också i sin konst bevisa att finländare var renrasiga västerlänningar.

Det verkar som om bildkonsten och konsten hade en betydligt större roll i samhället än vad den har idag. Förutom Sannfinländarnas utspel om vilken typ av konst som bör stödas verkar konstens roll i dagens samhälle vara perifer.
– Det stämmer delvis. Man måste också hålla i minnet att även om bildkonsten under nittonhundratalets första hälft ansågs spela en roll som var betydligt större än vad den spelar har idag, var det fanns ändå bara en handfull konstmuseer i hela landet och relativt få personer som någonsin besökte ett konstmuseum.

Christian Hoffmann är licentiat från ämnet konsthistoria vid Åbo Akademi och äldre amanuens vid Åbo konstmuseum.

– Det är helt enkelt så att Åbo konstmuseum är ett av landets fina­ste konstmuseer tillsammans med Ateneum i Helsingfors. Vi har många internationella kontakter, det beror, bland annat, på vår genuina två- och trespråkighet. Det är till exempel mycket tristare i Tammerfors eller i stort sett var som helst i Sverige.

Åbo och modernismen

Åbos roll som Finlands äldsta stad har del i att modernismen fick ett så starkt fäste i staden. Det hänger ihop med Åbo stads 700 års jubileum år 1929 och Åbomässan som arrangerades för första gången då. (Man räknar att Åbo stads historia börjar i och med att Åbo nämns i ett brev från påven Gregorius IX daterat den 23 januari 1229). Åbo hade för 90 år sedan 60 000 invånare, men med tanke på stadens storlek ett väldigt aktivt konstliv. Arkitektur var ett av de områden som syntes utåt och i Åbo fanns Finlands viktigaste funktionalistiska arkitekter, Alvar Aalto och Erik Bryggman, som i och med att de fick planera byggnaderna för Åbomässan 1929 presenterade ett funktionalismens manifest i Finland.

– Tack vare Åbomässan 1929 får Aalto och Bryggman visa upp sig, och det här är året innan Stockholmsutställningen 1930 då funktionalismen slog igenom i Sverige. Både Aalto och Bryggman var också involverade i andra delar av kulturlivet. Aalto designade till exempel en teatersal i Åbo finska teater (salen brann senare ner). Bryggman blev inte internationellt känd som Aalto men han höll sitt kontor kvar i Åbo och det hade betydelse. Samtidigt hade vi Wäinö Aaltonen här med sina modernistiska målningar och kubistiska skulpturer. Och överlag fanns i Åbo flera betydande konstnärer, säger Christian Hoffmann.

– Från Åbo var det också enkelt att resa till Stockholm. Och konstskolan i Åbo tittade västerut, kanske mer än vad man gjorde i Helsingfors. Konstskolan i Viborg var inte lika viktig som konstskolan i Åbo. Helsingfors var viktigast. Men tvåan var utan tvekan Åbo redan på 1920-talet. Här fanns en mycket aktiv grogrund för bildkonsten.