Doktor Jan Zalasiewicz tillhör ett internationellt team geologer som utreder möjligheten att göra antropocenen till beteckningen på en officiell geologisk epok. Om det går igenom betyder det att vetenskapen officiellt erkänner människans enorma effekt på planeten.
Text: Marcus Prest
Att säga att vi befinner oss i ett geologiskt epokskifte är radikalt. Delvis beror det radikala på vad det implicerar i tidrymd – geologiska epoker sträcker sig över miljoner år. Delvis beror det radikala på att de övriga epokskiftena är mycket klart markerade händelser: massiva meteoritnedslag, extraordinära serier av vulkanutbrott, kontinenter som kolliderar, hav som försvinner – det vill säga de händelser som associeras med ett geologiskt epokskifte innebär i mänskliga termer ekologiska katastrofer av en vidd som inte är lätt att föreställa sig. Därför är det ett oerhört påstående att säga att epokskiftet vi nu befinner oss i beror på mänsklig aktivitet.
Jan Zalasiewicz är ordförande för Antropocene Working Group of the International Commission of Stratigraphy – en grupp som just nu är ansvarig för att utreda möjligheten till att göra antropocenen till ett officiellt vetenskapligt begrepp som markerar ett geologiskt epokskifte. Förutom ordförandeskapet i Antropocene Working Group är Zalasiewicz föreläsare i geologi vid University of Leicester.
– Jag är geolog, det jag i grunden gör är att jag iakttar fysiska förändringar i sten. Det betyder att en del av min arbetstid går ut på att göra fältarbete och samla prov.
– På en global skala samlar vi sampel från spridda geografiska områden. Det vi sammantaget kan se är att det under en mycket kort tid skett en tydlig förändring i jordskorpans fysiska sammansättning.
Exempel på det Zalasiewicz säger att man kan se i sedimentprover är att mänskligheten – med processer som kräver enorma mängder energi – förädlat och koncentrerat en mängd metaller som annars inte kan påträffas rena i naturen. Sällsynta metaller och tungmetaller har grävts upp, förädlats och koncentrerats i produkter som nu ligger som artefakter i sopberg, i terrängen och så vidare. För att få en bild av omfattningen: Man kan täcka hela USA med aluminiumfolie utifrån den mängd som använts sedan industrialiseringen. Den betong mänskligheten tillverkat räcker för att placera ett enkilograms betongblock på varje kvadratmeter över hela jorden. 95 procent av den betongen har tillverkats sedan andra världskriget.
Den mängd aluminum som utvunnits och användts inom industrin skulle räcka till för att täcka hela USA med aluminiumfolie. Bilden skapad av Yesenia’s Thibault-Picazo.
– Hur har mänskligheten på så kort tid lyckats åstadkomma så stor verkan på planetens så kallade djupa historia? Den viktigaste omständigheten är den enorma befolkningsexplosionen sedan 1800-talet och industrialiseringen. Två fenomen som naturligtvis hör samman. Vårt antal har ökat från kring en miljard människor på planeten i början av 1800-talet till över sex miljarder år 2014. Befolkningsexplosionen i kombination med industrialiseringen och den konsumtionskultur som blommat ut under det senaste seklet har i sin tur gett upphov till en väldig utvidgning av konsumtionen av fossila bränslen som var den industriella revolutionens drivmedel.
Megastäderna
De mest uppenbara förändringarna på planetens yta är framväxten av megastäderna. Megastädernas utbredning kan dock i någon mån visa sig vara den minst allvarliga förändringen eftersom den här typen av terraformering ”återtas av naturen” om utbyggnaden upphör eller saktar ner tillräckligt mycket. Då återetablerar sig normala geomorfologiska processer vilket exemplifieras av så kallade förlorade städer som Angkor i Kambodja – som djungeln mer eller mindre tagit tillbaka.
Betydligt allvarligare är de kemiska och biologiska effekterna av mänsklig aktivitet. Det kan te sig märkligt att utsläpp av gaser som koldioxid och metan kan ha en helt genomgripande effekt för livsvillkoren på planeten.
– I och med Mc Donaldsifieringen av våra livsstilar har vi permanent förändrat det biologiska livets utveckling på jorden. Människor utgör en tredjedel av alla ryggradsdjur på planeten, boskap och tamdjur utgör två tredjedelar. Av det totala antalet ryggradsdjur utgör vilda djur mindre än tre procent. Vi har också spridit våra tamdjur överallt och på det sättet rubbat lokala ekologiska balanser.
– Det enda vi hittills inte upplevt är en omfattande klimatförändring, det vill säga en hård global uppvärmning. Det vi däremot har är klara signaler på att vädret destabiliserats. Som geolog anser jag att
ICCP:s förutsägelser verkar rimliga. Hittills har jordskorpan absorberat värmen, men den värmen kommer att frigöras, samtidigt har havet försurats av mängden koldioxid. När den lagrade värmen frigörs kommer världen att förändras på ett sätt som vi inte är väl anpassade för.
Havet
Under de senaste 6?000 åren har havsnivån hållits inom en meter. Största delen av den bördiga jorden i världen är gammal havsbotten som ligger inom en till två meter över havsnivån. Havsnivån höjs omedelbart med en halv meter till en meter eller mera om polarisarna kollapsar. Det verkar vara omöjligt att förutspå exakt när det kommer att ske.
– Men när det händer kommer antropocenen att komma in i en helt ny fas. Som geolog är jag ingen expert på klimatförändring men jag kan se alla tecken på att den måste komma och jag kan se vad den kommer att innebära. Vi står inför samma kaliber av förändringar som orsakade utplåningen av dinosaurier. Sådana epokskiften har en sak gemensamt: de förändrar förutsättningarna för liv på planeten. I det inledande skedet utarmas livet för att sedan återhämta sig till de nya förhållandena. Men då ser det nya livet också annorlunda ut.
Till vänster: Jordens samlade vatten i relation till planetens storlek. Till höger: Jordens samlade atmosfär i relation till planetens storlek. Bilden är skapad av Adam Nieman.
Med de tidsperspektiv man lever med i vardagen, där det kan vara svårt att ha koll på vad som händer nästa vecka, för att inte tala om nästa år eller nästa decennium, är det svårt att greppa de tidsrymder Zalasiewicz pratar om. Det centrala är att vi på ett sekel eller två åstadkommit grundläggande förändringar som annars brukar ta hundratusentals år i anspråk.
– Vi är i början av ett händelseförlopp som vi själva satt igång och som vi inte längre kan avvärja om vi inte är mycket smarta. Den mängd koldioxid vi redan släppt ut kräver 100?000 år för att återabsorberas. Hav brukar försuras i epoker av 10?000 år och neutraliseras i 90?000 år. Varje gång det försurats har jordens biologiska liv förändrats radikalt.
Vad kan göras?
– Enkla saker som kan göras är att åtgärda förbränning och utsläpp av kol. Kol är viktigt. Koldioxid – vi vet att det är en växthusgas. Om vi införde en global koldioxidskatt skulle det ge verkningar i rätt riktning.
– En koldioxidskatt skulle äta upp någon procent av det totala värdet på den globala handeln. Det är förstås mycket, men det skulle vara intressant att sätta den siffran i relation till vad vi spenderar på till exempel fotbollslag och annan sport. I termer av koldioxid i atmosfären har vi inte haft så här mycket under de senaste 3,5 miljarder åren.
– Men det finns en skarp kontrast mellan vad som är praktiskt möjligt och vad som är politiskt möjligt. Vi har teknologi för vår energiförsörjning som kunde eliminera kolet ur kedjan. Vi kan också bygga kärnkraft utan den militära kopplingen genom att bygga flouridreaktorer. Vi kan etablera naturreservat. Det är klart att allt det är ett hårt och svårt arbete.
Men jämfört med allt vad man kan ägna sina dagar åt, eller sitt yrkesverksamma liv åt, är det ju inte omöjligt att man kunde uppfatta en uppgift som de facto går ut på att rädda planeten som meningsfull?
– Nej, det kan man ju tycka. Men man ska heller inte vara fullständigt pessimistisk. Det pågår saker som man kanske inte allmänt känner till. Som att Kina och Indien, trots att de är enorma förorenare, också satsar mest i världen på solenergi.
Hur ser du på ditt eget jobb i det här? Som vetenskapsman jobbar du med ett ämne som visar att människan håller på att försätta sig i en katastrof – samtidigt som ditt jobb som vetenskapsman, antar jag, är att i någon mån i neutrala termer beskriva skeenden i naturen.
– På ett sätt är det som motsatsen till gamla Hollywoodfilmer där psykopatiska vetenskapsmän ställer till med katastrofer utan att bry sig om vad de håller på med och politiker och resten av världen reagerar och gör något åt det. I det här fallet är det vetenskapsmännen som tydligt säger ifrån men politiker som inte lyssnar.
– Men mitt jobb är att helt enkelt göra ett så klart case som möjligt. Vi bjuder in forskare som har ett annat perspektiv att ge oss sina klaraste vetenskapliga argument. Det kan ju hända att vi måste revidera. Men hittills har allt stärkt tesen om att vi är på väg in i en antropocen epok. Jag måste däremot hålla mig neutral och hålla mig inom de vetenskapliga fakta jag har för handen. Om jag sågs som en aktivist som driver ett särskilt perspektiv skulle det inte hjälpa vetenskapen.
Om antropocenen ska formaliseras eller inte är en fråga som inte avgörs på politiska grunder utan på geologiska, eller närmare bestämt stratigrafiska grunder.
– Är det berättigat att tala om de förändringar vi nu ser på en global skala mot jordens historia, och kommer formaliseringen av termen att vara fördelaktig för arbetande forskare?
– Det finns till exempel en fråga om ifall termen negligerar det förindustriella, det vill säga det tidiga lantbrukets påverkan på landskapet.
– Men begreppet har också en betydelse som går utöver dess roll som en geologisk klassifikation. Antropocenen har väckt uppmärksamhet eftersom studiet av fenomenet samlar många olika typer av miljöförändringar som ägt rum under de senaste decennierna. Studiet har utvecklats till ett genuint tvärvetenskapligt ämne utan att någon försökt få det att bli så. En formalisering av termen antropocen kan fungera som ett officiellt erkännande av att den mänskliga verksamheten under de senaste århundradena haft en stor och irreversibel effekt som påminner om de effekter IPCC nämner i sina konsensusuttalanden om klimatförändringen.
– En stor del av den globala förändring vi står inför kommer att vara till nackdel för mänskligheten. Inte för alla. Grönland kommer till exempel att blomstra, men å det hela taget kommer vi att få betydligt fler förlorare än vinnare.
• Jan Zalasiewicz besökte Åbo under Aboagora i augusti.