Efter en tid av stiltje vid fronten inleddes den nionde juni 1944 det sovjetiska storanfallet med en av de största artillerikoncentrationerna någonsin. Förlusterna på den finländska sidan blev omgående katastrofala och stora delar av Finlands armé befann sig snart i en mer eller mindre kontrollerad reträtt.
TEXT: Marcus Prest
Bilderna ur arméns bildarkiv, tagna kring den 11 juni och några dagar framåt, visar män i tillstånd där de inte hunnit eller haft förmåga att ordna sina ansiktsuttryck för fotografen.
Frontdiagnosen var att männen blivit ”tärähtäneitä” – ett ord som inte går att direktöversätta till svenskans ”omskakade” – tärähtänyt betyder snarare ”sönderskakad”, ”skadad”, ”rubbad” och används främst som ett slanguttryck för ”galen.”
Ville Kivimäkis doktorsavhandling i historia, Battled Nerves, undersöker psykiska störningar hos finländska soldater under fortsättningskriget. Omslaget till avhandlingen utgörs av ett foto från Arméns bildarkiv. Fotografiet är taget den 11 juni 1944. Fotot är oskarpt – två soldater i förgrunden ser ut att leda varandra bort från en truppsamlingsplats bakom fronten. Vad som gör bilden drabbande är soldaternas ansikten: deras blickar och förryckta kroppshållning meddelar att de är skrämda bortom sans, psykiskt skadade, tomma – som om deras själar lämnat kroppen.
– Vilka var Fortsättningskrigets psykiskt invalidiserade soldater och hurdana var deras traumatiska erfarenheter, frågar Ville Kivimäki.
– Vilken var den bredare erfarenhetskontexten vid fronten där störningarna uppstod? Hur kan man förklara att majoriteten av soldaterna ändå klarade sig utan mentala skador trots fasorna de genomlevt? Hur förhöll sig armén och den krigspsykiatri som utvecklades under kriget till soldaternas psykiska störningar?
Under Vinterkriget var man dåligt förberedd på att vårda psykiska störningar. Inför Fortsättningskriget var beredskapen högre, men då anfallskriget år 1941 ledde till fler psykiskt insjuknade än man räknat med blev man tvungen att öka krigssjukhusens psykiatriska vårdkapacitet till två och en halv gånger den ursprungliga kapaciteten.
Långt ifrån alla finländska soldater som uppvisade psykiska symptom skickades från fronten till psykiatrisk vård. Vid fältsjukhusen försökte man efter en kort vila återinsätta soldaterna i sina tidigare uppgifter eller förflytta dem till stödtjänstgöring i frontområdet. Det innebar att symptomen hos de psykiatriska patienter som hamnade på krigssjukhusen nästan alltid var allvarliga. Därtill var arméns sanitetsvård, framför allt sommaren 1944, belastad till det yttersta – många soldater som led av uppenbara psykiatriska störningar blev helt utan vård.
För Kivimäki har källorna han använt, det vill säga sjukjournaler, minnesmaterial och vetenskapliga artiklar skrivna av krigspsykiatrer inneburit utmaningar med tolkningen av materialet.
– För det första är viktigt att vara noggrann med vokabulären i skrivandet av en avhandling som den här. Det är lätt att man överför betydelsen av ett ord från ett specifikt sammanhang till ett annat helt annat sammanhang. Neurovetenskaper som börjat fokusera på känslor använder samma ord för att beskriva fenomen i hjärnan på möss som man använder i en historisk redogörelse över själslivet hos det franska hovet på 1700-talet, utan att man desto vidare redogjort för vad man menar med de begrepp man använder.
– Känsligheten för att ord och begrepp kan betyda väldigt olika saker i olika sammanhang fick mig att känna ett behov att av att vidga kontexten, att ta reda på och redogöra – alltså att göra en utredning av kontexten där ordet dyker upp.
De psykiatriska diagnoserna trauma och depression är inte samma sak som att använda begreppen som allmänna psykologiska beskrivningar. Dessutom har de psykiatriska begreppen en utvecklingshistoria som det kan vara lätt att förbise. Melankoli är till exempel ett begrepp som tidigare använts för att beskriva det som nu inom psykiatrin faller under diagnoserna trauma och depression – melankoli har tidigare fångat in en bred skala av symptom som soldater lidit av och i och med psykiatrins framväxt blev begreppet för oprecist.
– Det finns också teser om symptomens tidsbundenhet och hur man ska tolka dessa. Den ena extremen är att symptomen på ett visst trauma alltid är de samma, att det bara är kulturen som tolkar dem som varierar. Den andra extremen är att symptom alltid är helt tids- och kontextbundna.
– Jag är själv kritisk mot den senare uppfattningen. Om man nu bara tar den tidsperiod jag sysslat med, det vill säga, grovt taget västländerna under 1900-talet så ser man en hel del gemensamma symptom. Fransmän som varit med om striderna 1914 visar samma symptom som finländare visar under andra världskriget. Det finns ingen möjlighet att finländare gått och lärt sig av fransmän hur man ska agera ut sina symptom. Det franska veteraner och finländska veteraner har gemensamt är att de varit föremål för massiva mängder artillerield.
Den samtida förståelsen av krigstrauman baserar sig i stort på den psykiatriska beteckningen posttraumatiska stressyndrom, PTSD. PTSD är en diagnos som kom till efter Vietnamkriget för att beskriva de symptom amerikanska veteraner visade. Ett av de centrala begreppen för PTSD är ”traumatiskt minne”. Efter fem, tio, femton år börjar traumat leva på nytt, veteranen börjar återuppleva en traumatisk erfarenhet. Att traumat fortfarande lever visar sig i mardrömmar, neuroser och undvikande beteende.
Symptom som faller in under PTSD finns även hos finländska veteraner men enligt Kivimäki skulle det inte vara möjligt att ringa in de finska veteranernas symptom med PTSD.
– Finska veteraner uppvisade en mängd starka kroppsliga symptom på sina trauman. Som kramper, plötslig stelhet, okontrollerbara skakningar, och psykosomatiska symptom som huvudvärk, problem med ryggen och besvär med magen.
– En förklaringsmodell är att de finländska veteranernas symptom tog sig fysiska uttryck eftersom de förträngde sina mentala symptom. Själv anser jag att den förklaringsmodellen kanske delvis stämmer, men den är för enkel för att täcka hela bilden. Symptomen som visar sig fysiskt är helt direkta. Som forskare måste man ta symptomen som sådana på allvar.
Ett sätt att förstå det här är att relatera till hur man kroppsligt direkt kan reagera på musik eller plötsliga ljud – till skillnad från att ens handlingar och upplevelser efter en tid börjar ge kroppsliga spår, det vill säga skillnaden mellan nötande strid mot gerillaförband i djungel (amerikanska Vietnamveteraner) och att bli drabbad av massiv koncentration av artilleri, stridsvagnsanfall, flyganfall – anfall med en omedelbar och extrem chockeffekt. Finländska soldater uppvisade båda versionerna av symptom – PTSD och de direkta kroppsliga symptomen.
– Hur som helst är det mycket svårt att slå fast vad som är historiskt specifika symptom och vad som verkar vara någon slags universella symptom. Det man däremot kan säga är att diagnoserna alltid hör ihop med sin tid.
PTSD är också i sig en problematisk diagnos och mycket av vår samtida populära vokabulär är rotad i språket som hör ihop med PTSD – det gör det viktigt för Kivimäki i hans avhandling att kolla vår förförståelse av begrepp som vi kanske importerat från den populära diskussion som existerar kring PTSD.
– Åttio procent av alla västerlänningar kommer under sitt liv att uppleva situationer som uppfyller kriterierna för vad som kan utlösa PTSD. Det betyder inte att alla sedan utvecklar symptomen, men man kan ändå fråga sig vad det betyder att åttio procent av befolkningen bär på ett trauma som beskrivs medicinskt, alltså frågan gäller: vad är det som händer när man medikaliserar helt normala liv? Och i mitt fall, hur skiljer man soldaternas upplevelser från de civila upplevelser, som enligt dessa kriterier åttio procent av oss bär på?
– Det finns förstås också en vad man kunde kalla Foucaults approach på PTSD som menar att diagnosen helt enkelt är en uppfinning av psykiatrin.
– Sorg och skam är i sig själv inget patologiskt. Och det menar förstås inte den överväldigande majoriteten av psykiatriker heller. Den stora frågan är var interventionspunkten kommer – alltså när ser vi symptom som är sjukliga. Och det är förstås något man måste tänka på när man undersöker ett ämne som det här.
– Jag kände att jag hade ett missionsuppdrag när jag började. Jag tänkte att jag skulle dyka ner i det förflutna och lyfta fram allt det hemska man täckt över. Det är klart att väldigt mycket var överskylt, men samtidigt har veteraner som bär på hemska erfarenheter ändå levt helt normala liv efter kriget. De har alltså klarat sig bra, trots allt.
Den enda statistiskt signifikanta särskiljande faktorn när det gäller vem som fått psykiatrisk diagnos är enligt Kivimäkis undersökning – åldern.
– De äldre soldaterna har fler diagnoser än de yngre. Det gäller alltså under kriget, vilka symptom som började dyka upp hos 18-åringarna efter kriget är oklart.
En möjlig förklaring till att yngre soldater klarat sig med färre diagnoser än äldre, är att soldater som inkallats på gränsen till myndighetsåldern bildade kamratgäng på ett annat sätt och i en högre grad än äldre reservister – som ofta redan hade familj. Kriget upplevdes av de unga soldaterna som en manlig övergångsrit. Manlighetsbilden sammankopplades med vapentjänst och den bilden stöddes av skolans fosterländska medborgarfostran. Kriget, lidandet, dödandet, fick ett meningssammanhang för de yngre – ett meningssammanhang de äldre soldaterna hade svårare att ta till sig. Eller annorlunda uttryckt: frammanandet av nationalistiska stämningar och hjältemytologi fungerade inte på vuxna män på samma sätt som på ungdomar. Men att underordna sig mytologin, eller att känna sig som en del av den, verkar ha skyddat de yngre soldaternas psyken.
Under fortsättningskriget var psykiatrin fortfarande en ny vetenskap, och psykiatri, psykologi och idéer om mental hälsa var åtminstone på ett populärt plan sammanblandat med fördomar, idealiseringar av hur mannen skulle övervinna svårigheter och ideologiskt förakt mot själslig svaghet.
Till de vanligaste vårdmetoderna inom krigspsykiatrin hörde vila, lugnande medicinering, uppmuntran till soldataktighet och framförallt den omsorg och uppmuntran de kvinnliga skötarna kunde erbjuda. Inom den civila mentalvården hade man nyligen börjat ge så kallad chockbehandling med insulin, Cardiazol och elektricitet. De första erfarenheterna av chockbehandlingarna var lovande, och uppmuntrade av detta började man allmänt tillämpa metoden också på krigspsykiatrins patienter. Psykiatrerna rapporterade häpnadsväckande goda vårdresultat.
– Chockbehandlingar har idag ett mycket dåligt rykte. Men på 40-talet trodde man att man äntligen hittat bot mot mentala sjukdomar. Chockbehandlingar användes också begränsat som bestraffnings och skrämselmetod. Samtidigt tvingades ”nervkonvalescenter” delta i ett gymnastikprogram som i praktiken omfattade fysisk bestraffning med avsikt att få patienterna att ”fly till hälsan”.
– Den ledande tanken inom den finländska krigspsykiatrin var att svåra frontupplevelser i och för sig kunde förorsaka en kortvarig psykisk störning. Däremot ansåg man att långvariga och allvarliga symptom måste härledas från soldatens individuella konstitution, som till exempel låg intelligens och arvsanlag.
Det innebar i förlängningen att armén, psykiatrikerna och myndigheterna vägrade de psykiskt insjuknade rätt till krigsinvalidersättningar.
– Psykiatrins uppgift under krigen var annorlunda än den är nu. Mental hälsa betyder idag något i stil med att vara tillfreds med sig själv, då betydde det att man var förmögen att sköta sin plikt. Patientens bästa bestämdes långt av vad som ansågs vara det allmänna bästa.
– Men man måste komma ihåg att psykiatrikerna befann sig i en situation där de tvingades legitimera sin användbarhet för armén – de var tvungna att visa att deras metod gav armén funktionsdugliga soldater.
”Jag tänkte: det här är inte längre krig. Jag släppte min kulsprutepistol och satte mig ner i gropen. Mina ögon kliade. Även om marken skakade och explosioner konstant dundrade började jag förstå vad man menade med dödstystnad. Det finns många ord som är omöjliga att förstå innan man erfarit dem. Dödstystnaden kommer inte in i sinnet utifrån, inte från världens alla ljud. Dödstystnaden kan sprida sig och fördjupa sig inuti en, även om hela världen exploderar av ljud. Jag måste kämpa hårt för att förmå mig resa mig och ge mig av. Jag måste slita mig fri, för att inte bli förtrollad av tystnaden och lyssna till hur den började fylla mitt sinne. […]
Jag mötte inte några egna innan den tredje eller fjärde dagen, och även de var vilsna föräldralösa själar likt mig, vandrande bakom Röda arméns linjer, sökandes sina regementen som om regementet vore deras mor.”
Bildtexterna är citat ur Paavo Rintalas Sotilaiden äänet: Kannaksen läpimurto-taisteluista 1944 (Helsinki, 1966), återgiven i Ville Kivimäkis doktorsavhandling Battled Nerves. (Fri översättning.) Samtliga bilder: © SA-kuva.
Fyra centrala källtyper
Ville Kivimäki
De fyra mest centrala källtyperna i Kivimäkis undersökning består av ett urval av 341 sjukjournaler från krigssjukhusens psykiatriska avdelningar, det krigstida arkivet för Högkvarterets Sanitetsavdelning 1, minnesmaterial som berör finländska soldaters krigserfarenheter (brev, dikter), samt vetenskapliga artiklar skrivna av krigspsykiatriker.
Kivimäki säger att han inte ville göra intervjuer eftersom han inte är utbildad terapeut eller psykolog.
– Om mina samtal med veteraner skulle ha börjat trigga minnen och upplevelser skulle jag inte ha vetat hur jag ska ta ansvar för dem, säger Kivmäki.
”Psykiska störningar associerades med ett moraliskt fördömande och ett stigma av skam, och förutom att man tenderade att förneka och marginalisera deras existens försökte man göra en skillnad mellan dem och den egentliga krigsupplevelsen. Att soldater stupade eller sårades fysiskt kunde framställas som yttringar av manligt hjältemod och offervillighet; i de kollektiva betydelser dessa egenskaper tillskrevs koncentreras i hög grad den nationalistiska ideologin, med hjälp av vilken krigsvåldet gavs ett innehåll som något som regenererade nationen. Dessa konstruerade betydelser motsvarade i stort sett de betydelser som soldaterna anammade för att ge sina uppgifter och prövningar vid fronten mening. Att brytas ner psykiskt av kriget blev däremot en tom symbol för våldet och saknade annat innehåll än uttryckligen en meningslöshet. Till skillnad från de politiskt motiverade desertörerna kunde ”krigsneurotikerna” potentiellt ses som offer för kriget, men som offer som saknade sådana heroiska betydelser som hade potential att stärka det krigförande samfundets sammanhållning. I den nationellt-kristliga ideologin och erfarenhetskontexten kopplades frontsoldaterna och deras uppoffringar till en historisk kontinuitet: i likhet med sina förfäder var denna generation finländska män färdiga att offra allt för fäderneslandet, och med sin offergåva infriade de nationens gemensamma framtid. De soldater som psykiskt hade rubbats var i den här meningen historielösa och framstod som våldsamma meningsbrytningar i nationens enhetligt lineära historia. Kanske är detta orsaken till att det fram till våra dagar varit problematiskt att inkludera de psykiskt rubbade soldaterna i den nationella historieskrivningen.”
Ur Battled Nerves. Översättning: Johanna Wassholm.Traumatiska upplevelser
Minja Westerlund
Minja Westerlund är ÅA-utbildad psykolog. Hon jobbade under förra året med Läkare utan gränser i Papua Nya Guinea. Hon arbetar med klinisk forskning vid Åbo universitet.
– I Papua Nya Guinea jobbade jag med kvinnor som utsatts för våld. Den tillförlitligaste statistiken säger att över hälften av kvinnorna i Papua Nya Guinea blir våldtagna under sin livstid och att upp till 70 procent upplevt direkt fysiskt våld. Kvinnorna visade en stor variation av fysiska besvär som kunde härledas till traumatiska upplevelser, säger Westerlund.
– Det var en lättnad för dem att få höra att deras besvär inte beror på att de var på väg att bli galna utan normala reaktioner på trauma.
– Ihållande stress eller rädsla kan ofta visa sig i fysiskt i kroppen. När det gäller våra egna frontveteraner var det inte ovanligt med en kombination av traumatisk upplevelse, depression och fysiska besvär. De fysiska besvären kunde hänga samma med flera faktorer; långvarigt förhöjda stresshormoner, somatisering eller på att den traumatiserade personen inte vågade röra sig utanför hemmet och istället isolerat sig, vilket i sin tur lett till fysiska problem i och med kroppslig passivitet.
Hur förhåller du dig till begrepp som ”ondska” och ”själ” – begrepp som Karl Marlantes (se sid 21) använder för att beskriva sina egna erfarenheter?
– De är svåra begrepp. För en professionell psykiatriker eller psykolog är ”ondska” för inexakt. Man måste vara väldigt tydlig med vad man menar.
Hur förhåller du dig till diagnosen PTSD?
– Det finns många symptom som ser ut som PTSD men som inte är det. En del som lätt kan misstas för PTSD är vanliga stressreaktioner. Det är helt sunt att reagera kraftigt på något hemskt. Det finns ingen precis gräns, men håller symptomen i sig över fyra veckor brukar de klassas som PTSD.
Hur förhåller du dig till förnekandet av döden som realitet, något som Marlantes menar att präglar vår kultur?
– Det är definitivt en aspekt som gör vår konfrontation med döden svårare. I vår kultur är det möjligt att aldrig ens se en död person. När det gäller nära släktingar som har dött kan man överlåta allt till begravningsbyrån, påklädandet, allt – döden förblir främmande.
– Det här är spekulation, men jag tror personligen att den finländska mansbilden har gjort det svårare för veteraner att få hjälp. Jag tror att en hel del alkoholrelaterade problem hör ihop med veteraner som druckit för att hålla sin ångest borta.