Rubriken är floskulös och innehåller en implicit värdering om det positiva i att följa med sin tid. Ändå visar historien att det ofta har varit högst betänkligt att följa hjorden och råma i kör.
Text: Patrick Sibelius, universitetslärare i datavetenskap
Rubriken låter också outtalat en förstå att omvandlingen inte utgör en passiv anpassning under ett yttre tryck utan att den styrs av universitetens egen vilja att förändras. Den är avsedd att läsas så, att det är universitetens ledarskaps handlingskraft, vilja och visioner som driver på varje enskild individ att förverkliga ledarskapets visioner som om de vore deras egna. Lojaliteten byggs upp med att få var och en att förstå att hjordens fördel är ens egen fördel.
Ledarskap handlar självklart om just detta, att få underordnade att göra som ledarna styr dem att göra och så grundligt och snabbt (det vill säga effektivt) som möjligt. Ledarskapet är gott om det lyckas med detta, annars är det dåligt.
Så driver man företag vilkas omvandlingsprocesser (med köp, försäljningar, nedläggningar, rekryteringar, permitteringar, uppsägningar och konkurser) ju ingalunda består i att passivt anpassa sig efter tidens och marknadens behov utan också i att aktivt omforma sig och omforma marknaden för att den skall ”behöva” ens produkter.
Men företag, ledarskap, lojalitet och hjord är alla sådana begrepp som inte hör hemma i det akademiska, i undervisning, forskning, upptäckande och uppfinnande. Hjord och flock går inte ihop med tänkande över huvud taget, lojalitet går inte ihop med vetenskaplig kritiskhet, ledarskap kan på sin höjd existera bara i kraft av sakkunskap och blir därmed av sig självt fördelat på flera olika personer. Företag är alltså något helt annat. Det är konstruerat som en apparat som skall ge vinst åt ägare.
Universitetens nuvarande karaktär av företag med ledarskap, krav på lojalitet och flockbeteende har av den politiska och ekonomiska makten påtvingats dem med en självklarhet som visar att denna makt inte längre ens kan tänka sig något alternativ till företagsmodellen. Modellen har påtvingats universiteten för att göra också dem till spelare i det stora ekonomiska spelet. Men ingenting kan vara mer främmande för universiteten än att delta i detta spel, då universitetens egentliga uppgift är att befatta sig med verkligheten och inte med något så uppkonstruerat som ett spel.
Framtiden i spelet ser dystopisk ut. Men det förskräcker inte dem som spelar, just för att det för dem bara rör sig om ett spel. Tvärtom dövas alla spelares naturliga varningsklockor med en systematisk romantisering av dystopin, något som också tar sig uttryck i nästan all science fiction och motsvarande datorspel.
Framtiden skulle se betydligt ljusare ut om vi människor, också de i maktposition, lyckades övervinna det naiva och morbida spelberoendet och lyfta blickarna ut mot den oberoende verkligheten, naturen, och börja fråga oss: Vad skulle det ekonomiska spelet egentligen vara till för i verkligheten? Hurudana skulle de människor vara som skulle spela det? Vilka skulle vara vinnare och vilka förlorare och på vilka grunder? … För det var ju inte så här det skulle bli.
Spelets experter har tyvärr dessutom hittat på begreppet miljö för att krympa ner verkligheten så att man skall tro att verkligheten i egenskap av miljön är infogad i deras spel, medan den i själva verket just därmed har kunnat lämnas obeaktad utanför. Därför tycks det behövas en grundlig vetenskaplig revolution för att ge verkligheten dess rättmätiga roll i sammanhanget och avsluta detta spel. Det är inom universiteten en sådan revolution kan ta sin början. Hoppet om att kunna mota dystopierna hänger på universiteten. Så verkar det, för var annanstans kunde ett sådant nytänkande uppstå?!
P.S. All respekt bör visas dem som inom universiteten har åtagit sig de främmande funktionerna som den samlade spelexpertisen har tvingat på universiteten. Som läget är måste ju några axla också de här uppgifterna.