En av de saker som oroar mig allra mest just nu är ett slags krishysteri i den politiska debatten. En dystopisk stämning präglar ledare i dagstidningar och politikerna gör utspel om vilka reformer som krävs för att ekonomin ska gå runt.
Visst – ett visst mått av realism och långsiktigt tänkande är bra och naturligtvis är det oroande om statens likviditet undermineras och att inkomster och utgifter inte går ihop. Men det som blir problematiskt är när en allmänt hållen mörk utsikt stampas fram som faktum, som något vi alla måste acceptera och vänja oss vid, en sanning vi måste se i vitögat utan att ducka. Ni har hört det förut:
Vi kommer att få det sämre. Välfärdsstaten måste försvaras, men vi har inte råd med den lyx vi hittills vant oss vid. Brutala reformer är att vänta. Vi måste jobba längre. Lönerna kommer inte att höjas. VÄNJ ER och vänj er FORT.
Bilden av välfärdsstaten som träder fram här är att den är oändligt fragil och beroende av ekonomiska svängningar. Det som är ännu mer slående är att man trollar fram en bild av medborgare som småningom kommit att ta välfärdsstaten för given, som blivit bortskämda och bortklemade av samhällets olika service- och stödformer. Nu är det dags att sanera och då måste vi inta en nykter attityd till det här med välfärd. Man manar till ett realistiskt förhållningssätt till förändringar som vi inte kan undvika … Även om det gäller att i detalj rita konturerna för dessa förändringar går det underligt nog alldeles bra att på förhand förutskicka att vi måste vänja oss, förbereda oss, anpassa oss, vara flexibla. Detta sker ofta utifrån allmänna påståenden som ”vår befolkning blir allt äldre”, ”Finland måste hävda sig i en stenhård internationell konkurrens”, ”Finlands arbetskraft är dyr”, ”det ekonomiska läget kommer inte att bli bättre på länge ännu”. Jag säger inte att allt det här har en del fog för sig, problemet är att de här påståendena börjar cirkulera på ett okritiskt sätt som grund för en allmän saneringsdiskurs.
Den här utvecklingen kläs i nödvändighetens språk och man åberopar vår känsla för nationell samhörighet: som ansvarskännande finländare ska vi förstå hur det är fatt och att detta är en nationell snarare än individuell angelägenhet. Det varnas för orimliga krav. Det mest slående är kanske det väldigt allmänna och anonyma språkbruket som används: begreppet strukturreform är väl just exempel på detta; en genomgripande reform frammanas men vad det verkligen innebär förblir oklart. Politiker talar om strukturreformer och man säger att man inte kan räkna med att tillväxten ökar. Men då tillväxten inte längre ökar måste vi reformera. Problemet med detta språkbruk är att det får det att verka som om krisen drabbar alla på ungefär samma sätt; alla får vi bära vår börda, arbeta lite längre, slita lite hårdare, leva lite knappare kanske. Men det här är ju inte sant. Bakom det luddiga och anonyma kris- och sparåtgärdsspråket finns en verklighet där människor drabbas väldigt olika av det politiska läget. I klarspråk: krisen drabbar dem vars liv redan präglas av snuttjobb, lågavlönade jobb och arbetslöshet.
För det andra är det den där nödvändigheten som borde synas i sömmarna. Det verkar som att vi tillfälligtvis får komma överens om att sätta politiken åt sidan för att gemensamt gå in för det nationella projektet att ta oss helskinnade ur krisen. Då tycks alla de här prognoserna vara något vi gör bäst i att acceptera i pragmatismens och solidaritetens tecken. Som sagt är det svårt att ifrågasätta att den ekonomiska krisen kräver åtgärder, men nödvändighetsspråket får karaktären av allmän föreskrift för hur man ska förhålla sig.
Det som kanske ändå är farligast av allt detta är följande: det sägs ständigt att vi inte kan räkna med den form av välfärdsstat som vi hittills har haft. Och det sägs som en prognos, ett neutralt uttalande om hur saker blir, så småningom. I den värld som just nu snurrar kring nedskärningar och strukturreformer är det som om det värsta redan har hänt. Problemet är ju att tanken om att välfärdsstaten kommer att monteras ner och pensionssystemet kommer att försämras inte bara är en politisk dystopi, det är en tanke som börjar gro i en själv. Själv uppmärksammas jag på att det är just i sådana banor jag tänker när jag funderar på helt vardagliga, icke-ekonomiska saker (till exempel vad det är att som äldre ha ett socialt sammanhang): när jag är 80 kommer det knappast att finnas det slags trygghet i vården av äldre som det ändå i någon utsträckning finns nu. Det är min kompis som upplyser mig om att det är så jag tänker, och då slår det mig: herregud! Varifrån kom den tanken, den vissheten, pessimismen, farhågan? Det som är grumligt här är att förväntning, förklaring och ond aning blandas samman i en enda klump av hopplöshet som man utan att egentligen vet hur börjar omfatta som sin egen syn. Och det är inte så långsökt att en sådan hållning blir en självuppfyllande profetia: om det är många som tänker så här krymper det politiska motståndet, ifrågasättandet. Man har redan gjort sig bekväm med tanken om att välfärdsstaten inte är något annat än en historisk parentes som kan finnas till bara i tider av ekonomisk tillväxt och regleringar. Men när min vän uppmärksammar mig på hur jag själv tänker slår det mig att även om det finns skäl att oroa sig är den här hållningen kanske den farligaste av alla.
Mari Lindman, forskare i filosofi