Karl Marlantes skrev What It Is Like To Go To War efter den kritikerhyllade och bästsäljande Vietnamkrigsskildringen Matterhorn. I What It Is Like To Go To War skriver Marlantes om vad som händer med soldater i krig och vad som väntar i livet efter kriget.
Text: Marcus Prest
Karl Marlantes tjänstgjorde själv som löjtnant i marinkåren under Vietnamkriget. Han dekorerades med Navy Cross för extraordinär tapperhet i fält. Han lider fortfarande, som 68-åring, av posttraumatisk stress. Marlantes intervjuades för MfÅA genom Skype.
Varför valde du militären och varför valde du att söka till marinkåren?
– Jag växte upp i en liten skogshuggarstad i Oregon. Alla hem hade ett porträtt på en far eller farbror som kämpat eller stupat i andra världskriget. Det fanns alltså ett arv från min fars generation där alla hade gjort sitt. USA hade på den tiden också inkallelsesystemet i bruk. Det var inte så att man längtade efter att få hem brevet med inkallelseordern, men det var som att betala skatt, fick man brevet var det naturliga att ställa upp och då blev det nästan säkert armén.
– Marinkåren var kända som eliten. Alla killar i fotbollslaget sökte dit och sändes ner till ett ställe som kallades San Diego, varifrån de återvände med något som vi aldrig sett förut, det kallades solbränna. Deras axlar verkade också 20 centimeter bredare och de hade fått extra gung i steget. Så både känslan av att man var skyldig sitt land ett par år av åtminstone någon slags tjänst, inkallelsen som fanns som ett tryck från samhället, och också det att jag ville ha solbrännan och allt annat de där killarna fått – därför sökte jag till marinkåren.
Skulle du säga att du aktivt valde att delta i Vietnamkriget eller var det något som automatiskt följde av att du var marinkårssoldat?
– Jag gick med i marinkåren 1963 och då hade Vietnamkriget börjat, att lämna marinkåren då hade varit att desertera – vilket är ett allvarligt brott. Men det intressanta var att jag faktiskt hade ett val. Jag vann ett Rhode–
scholarship 1967 som gav mig möjligheten att studera vid Oxford. Jag var då en del av ett reservistprogram med målet att ta mig genom college, som i sin tur innebar att jag var skyldig marinkåren tre år så fort jag utexaminerats – så såg kontraktet ut. När jag vann Rhodestipendiet tänkte jag att det inte fanns någon chans att jag skulle få studera vid Oxford eftersom det fanns en stor brist på unga officerare i marinkåren. Jag trodde aldrig att marinkåren skulle låta mig fara. Tvärtemot vad jag väntat mig såg marinkåren det som en stor ära att ha en soldat som blivit beviljad ett Rhode–scholarship, de sade att jag utan vidare ska utnyttja stipendiet. Jag började studera vid Oxford hösten 1967.
– Jag hade övat med marinkåren varje sommar. Från mitt gymnasium hemma i Oregon stupade fem pojkar i Vietnam, och där var det bara 30 pojkar på en årskurs – det var drabbande. Och mina vänner som jag övade med om somrarna sändes till Vietnam för att strida medan jag satt i Oxford och drack öl, träffade flickor och hade det underbart. Jag har någon slags svartvit personlighet. Jag såg mig tvingad att antingen sticka till Sverige eller Algeriet, bara fly, eller så måste jag helt enkelt till Vietnam – men jag måste välja, jag kunde inte sitta och jäsa i Oxford vilket kändes som att göra ett icke–val. Så jag stack till Nordafrika med min flickvän och försökte komma underfund med vad jag ville. Jag tog ett beslut, sände ett brev till marinkåren. Nästa vecka var jag i Quantico och övade för kriget.
Utifrån det du säger här, har du en åsikt om värnplikt, jag menar ert inkallelsesystem, draftingsystemet, var väl ungefär detsamma som värnplikt?
– Jo, det var exakt detsamma. Och jo, jag har definitivt åsikter om värnplikt. För det första var draftingen till Vietnamkriget väldigt orättvis. För så länge man var i college kunde man hålla sig utanför armén, och det gjorde att de som hade råd, eller de som råkade ha rika föräldrar kunde hålla sig borta genom att betala årsavgifter. Så kriget för USA:s del utkämpades övervägande av pojkar som inte hade råd med college.
– Nu har man inte kallat in någon sedan Vietnam, även om det fortfarande är juridiskt möjligt. Istället har man försett sig med soldater genom rekrytering. Men det fungerar inte rättvist. Jag vill minnas att hälften av de som utkämpar USA:s krig kommer från sju delstater. Och om man tittar på vem som dör, om man fördelar de döda på inkomstnivåer, så dog den fattigaste tredjedelen i en proportion av 1.2 mot den rikaste tredjdelen under andra världskriget. Det av de vanliga orsakerna: rika ungar kan skriva, stava rätt, och så vidare – så de lyckades skaffa sig poster bakom fronten. I Vietnam var relationen 1.4, i Afghanistan och Irak är vi uppe i en relation på 1.65. Så det är betydligt mera sannolikt att du som soldat i våra krig kommer att dö om du kommer från en fattig bakgrund än om du kommer från en rik bakgrund. Och i praktiken behöver rika ungar inte oroa sig för armén.
– Jag tror att det här är ohälsosamt för republiken. När jag själv studerade vid Yale fanns det en stor bronstavla med hundratals namn på Yale–studenter som stupat i andra världskriget och Korea. Idag är det högst en eller två som ens går med i militären. Min poäng är att det inte går att hålla ihop en republik på det sättet. Om man en gång ska kriga är det viktigt att det är en genomskärning av hela samhället som drabbas. Och om de rika och priviligierades barn riskerar att sändas ut i krig har det en tendens att lugna ner politiker som börjar fråga sig om det verkligen är så viktigt att kriga. För som det är nu har presidenten nästan ett slags praetorgarde som han kan sända vart som helst utan att han behöver oroa sig för något omedelbart politiskt pris. Det är avgörande vem som riskerar förlora sina barn. Jag är inte pacifist, men jag är emot dumma krig. Och man kan komma undan med dumma krig om det inte finns en omedelbar politisk rekyl av dumma beslut.
– Det är inte det att man måste ha varenda kotte i militären. Jag skulle själv inte vilja ha allihop i vapentjänst. En del är helt enkelt inte bra på det även om de annars är trevliga personer. Vad man kan ha är en eller ett par års samhällstjänst. Bygga vägar, eller lära barn i innerstäderna läsa, det finns massor av nyttigt arbete som kunde göras. De som gör vapentjänst skulle knappast ha så mycket emot att någon gör något annat, bara alla gör något. Om alla måste göra sitt finns det åtminstone lite rättvisa i systemet. Just nu finns det killar som gjort sju, åtta tjänstgöringsperioder i Afghanistan och Irak. Deras familjer faller i bitar. Vi har ju varit i krig i tolv år nu. Trycket på militären, och alldeles särskilt på en extremt liten del av den militära personalen är enormt. Det är en halv procent av befolkningen som arbetar inom militären och en fraktion av den halvprocenten som strider. Det måste ändra.
Som värnpliktig var möjligheten till att det man övade för skulle bli verklighet en del av det undermedvetna, även om varken jag själv eller knappast någon annan heller på allvar trodde att det skulle bli verklighet.
– Bara det att man tvingats umgås med tanken på att det finns situationer där man kan komma att dö, eller att man är en varelse som kommer att dö oberoende är värdefullt. De flesta amerikanska unga män och kvinnor behöver aldrig förhålla sig till döden. Jag menar inte att man måste arrangera det med värnplikt eller det militära, men bara det att det fanns något i samhället som gav goda möjligheter för en människa att inse att döden är en del av tillvaron, vore värdefullt. Äldre människor kunde ge yngre vägledning. Strid är en initiation till döden, men strid skadar samtidigt den som är del av initiationen även om han överlever och inte får fysiska skador.
Anser du att det finns något som skiljer dig från personer som inte varit i strid, är strid en avgörande erfarenhet som gjorde dig annorlunda från den du var innan?
– Stridandet ändrade mig definitivt. När jag träffar på folk som inte varit med om strid blir det lätt en negativ reaktion från min egen sida. Jag delar den reaktionen med många veteraner. Den som inte varit i strid har inte gjort de saker jag gjort. Det finns en känsla av att ha varit med om något som skiljer en från andra människor. Det är en upplevelse som är fixerad i en. Och man tenderar att dölja den.
– En av orsakerna till att känslan finns där, är att strid är en form av initiation. Strid har alltid varit en initiation till manlighet i primitiva kulturer. Jag kände tydligt att jag blivit del av något i och med att jag deltagit i strid. Idag saknar vi initiationsformer för män, och för vuxenhet. Vi har inget som ställer oss inför döden. Jag tror att en fundamental del av att vara vuxen är att ställas inför döden och sin egen dödlighet. Det sker en grundläggande förändring med vem du är efter att du konfronterats med det faktum att du en gång kommer att dö. USA är antagligen det enda landet i världen där man intalar sig att döden är valbar, något man kan försäkra sig mot. För hundra år sedan ställdes varenda kvinna som skulle föda inför en reell möjlighet att dö. Men födandet innehåller inte samma konfrontation längre. Och våra pojkar gör inte värnplikt så det är heller inte en väg till att konfronteras med döden. Jag tror att våra samhällen borde börja tänka på de här sakerna. Man behöver inte arrangera något militärt, men något borde man göra. För enligt min ödmjuka uppfattning är det barn som styr flera av våra länder. Våra ledare framstår helt enkelt inte som vuxna människor för mig. Det är inte så konstigt eftersom de aldrig stått inför erfarenheter som krävt vuxenhet av dem.
– För att komma tillbaka till strid: i strid mognar man väldigt snabbt. Nittionåriga ungar har ansvar för tolv andra ungar, och de fattar beslut som avgör liv och död. Sedan kommer man tillbaka till det civila med de här erfarenheterna, som i det civila helt enkelt inte räknas. Man förväntas ta anställning på McDonalds och vända hamburgare. Och visar man sig inte på jobbet kan vem som helst ta över. Det är en riktigt svår omställning att komma tillbaka från ett krig, man är förändrad.
Det här med att förhålla sig till döden, och allvaret med att ha ett liv låter som Kirkegaard – känner du till Kirkegaard, existentialisten?
– He is my man. Jag läste Kirkegaard första gången som fjortonåring, han skrämde mig ända in i märgen. Jag tror i själva verket att en stor orsak till att jag sökte till marinkåren var att jag läst Kirkegaard. Av honom fick jag att man måste fatta beslut. Man måste stå upp och ta ett beslut. Och jag ville uppleva livet fullt ut. Jag hade en romantisk uppfatting om sådana saker som tonåring. När jag ansökte till marinkåren tog min äldre bror mig ut på en kopp kaffe, det var klockan två på natten på en av de där vägbarerna som håller öppet dygnet runt. Min bror var en skicklig företagsledare, huvudpersonen Väinö Mellas i min roman Matterhorn är baserad på honom. Min bror sade att jag är en fullständig idiot som sökt till marinkåren. Jag gav honom ett Kierkegaard–svar på ett sätt som bara en gymnasieelev kan. Han sa, om jag nu en gång måste göra ett beslut, varför inte Jesus Kristus söka till en handelshögskola?
Det var ju en helt relevant fråga.
– Ja, det är sant. Men jag tror att mycket av mitt marinkårsansökande gällde att jag ville se om jag faktiskt vågade, kolla om jag inte i något skede helt enkelt skulle fega ur. Jag ville veta hur det var att vara marinkårssoldat. Jag tror att sådana här motiv är verkliga. Jag tror att folk som förnekar sådana här aspekter lurar sig själva.
För mig verkar det som om mycket av den västliga kulturen handlar om exakt det där förnekandet, jag menar främst förnekandet av döden. Det är vad konsumtionslivstilen handlar om, att inte någonsin behöva tänka på döden.
– Ja, och vet du varför? Konsumtionismen fungerar. Mår du dåligt? Flyg till Hawaiji – du kan till och med få ett lån för att flyga dit. Och du kommer att må bättre, ett litet tag. Det är Kierkegaard. Vi har köpt in oss i den estetiska livsstilen till nästan hundra procent nu. Och en förtvivlan över våra förnekanden har börjat krypa upp överallt runtomkring oss, jag tror att du har helt rätt i det där.
Din bror var den etiska mannen medan du var den religiösa mannen.
– Jag var aderton och fattade nog inte så mycket.
När det gäller postraumatisk stress …
– Här är en intressant statistik: alla länder vill inte erkänna att krig skadar soldater mentalt, men 25 procent av de amerikanska förlusterna i andra världskriget var psykiatriska. Det är en enorm andel. Av någon anledning valde man att inte prata om det. Man hade för sig att psykiska besvär berodde på någonslags personlig defekt, eller bara något att sluta tramsa om, bara att komma över.
Exakt samma förhållningssätt hos oss.
– Det intresanta är att britterna var på rätt spår efter första världskriget. Man hade faktiskt seriösa sjukhus som förhöll sig vettigt till posttraumatisk stress. De förstod syndromet ganska bra. Men förståelsen försvann av någon anledning under 30–talet och de stod i samma ruta noll som alla andra under andra världskriget.
– Efter andra världskriget med det massiva antalet psykiskt skadade i USA försökte man se om det fanns någon omedelbar åtgärd man kunde ta till. Under andra världskriget förband soldaten sig till att ställa upp tills kriget tog slut, och det visste ingen när det skulle ta. De enda utvägarna för en soldat var att få kriget att ta slut, vilket inte precis var möjligt för en enskild soldat, att bli allvarligt skadad, eller att bli dödad. Inga av dessa tre alternativ var någon höjdare. Det fjärde alternativet var att bli galen. Undermedvetet är det sista en utväg om man inte står ut. Det man gjorde för Vietnam var att begränsa tjänstgöringen till en specifik tidsperiod. Då visste soldaterna att de kunde ta sig ur bara de såg till att överleva. Därför sjönk också antalet psykiatriskt skadade från tjugofem till två procent.
– Andelen soldater med PTSD efter Vietnam var mycket hög i jämförelse med tidigare krig. Jag har ett par teorier om varför det var så. För det första var andelen med PTSD hos de återvändande soldaterna skyhög i USA efter andra världskriget och Korea. Men det var ett förtäckt syndrom. Du vet bilden av USA under 1950–talet, Madison Avenue–livsstilen. Som i TV-serien Mad Men, var och en tar tre martinis till lunch, och sedan tar man ett antal drinkar när man kommer hem från jobbet. Det var självmedicinerande veteraner som höll på så där. De drack sig själva till ett tillstånd där de inte kände något alls. Det var posttraumatisk stress, men det doldes med alkohol, det fungerar kanske för någon. Men det som också hände var att det fanns fäder som exploderade för ingenting, som satte skräck i sina barn och sina fruar. Barnen började också leva som soldater i strid då de inte kunde räkna ut vad som fick farsan att bli galen. Och sedan förs det vidare till nästa generation. Samma sak var på väg att hända igen efter Vietnam, men ett antal psykologer hade ögonen öppna. Och nu har vi en ganska god uppfattning om vad det handlar om. PTSD förändrar rent fysiologiskt hur din hjärna fungerar.
– Risken att bli dödad är störst under början av ens krigstjänst. Sedan börjar oddsen att överleva se bättre ut. Orsaken är att hjärnan förändras. En civil som hör ett ljud i skogen undrar om han hör en fågel, eller något annat skogsljud. Om det är strid har man dött medan man funderar på vad det är man hörde. När man utsatts för skräcken för dessa ljud tillräckligt länge slutar sinnesintryckens information gå via frontalloberna och istället raka vägen till reptilhjärnan som utlöser en massiv mängd adrenalin som gör att du reagerar med att skjuta mot ljudet innan du tänkt på något alls. Och det kommer att rädda ditt liv. Men när hjärnan ändrats går det inte att få den att sluta reagera på det där sättet.
– Ännu i dag blir mina reaktioner extrema om mina barn väcker mig utan att gradvis varna mig. Jag har fått mycket hjälp, jag har lärt mig kontrollera mina reaktioner och jag förstår vad som händer, men det går aldrig bort.
Hur manifesterade sig din PTSD till att börja med?
– Jag kan blicka bakåt och se hur den manifesterade sig men jag var omedveten om vad det var då. Den första ledtråden var rädslan jag kände om min puls höjdes, av att jag till exempel sprang. Jag undrade vad det berodde på. Jag började också uppleva att hjärtat bultade hårt utan anledning. Samtidigt hade jag ett högstress-jobb där man måste välja A eller B och valde man fel blev det sparken. Det var så stressigt att en kollega dog av hjärtattack mitt under ett möte. Mitt hjärta bultade och jag kunde inte få hjärtat att lugna ner sig. Mina läkare hittade ingen anledning till att det bultade som det gjorde. Sedan började det ta sig uttryck som att jag hemma hörde ett ljud utifrån, och det nästa jag märker är att jag står utomhus, naken, för att ta reda på vad det var för ett ljud. Min fru undrade vad det var jag höll på med. Om jag blev överraskad kunde det leda till vad som helst. En skåpdörr i köket som lämnats öppen som jag slog mitt huvud i ledde till att jag slet lös dörren och vräkte ner stora delar av köket, slog sönder skåpet med blödande händer. Mina barn såg att jag höll på att bli galen.
Hur länge efter dina krigserfarenheter var det här?
– Tjugo år, det började under tidiga nittiotalet. Ett annat exempel, någon idiot tutade åt mig då jag var slö med att bestämma mig i en korsning. Det nästa jag är medveten om är att folk stirrar på mig och att jag själv är uppe på den här idiotens motorplåt i färd med att sparka in vindrutan. Jag började oroa mig för att jag verkligen var på väg att bli galen. Jag hade aldrig hört om posttraumatisk stress.
Du hade aldrig hört om det, det var redan nittiotal?
– Jag hade inte hört om PTSD. Det var inte förrän jag kom tillbaka från en arbetsperiod i Singapore och Frankrike som jag fick höra om PTSD. Jag deltog i någon sorts lokal workshop som handlade om arbetsrelaterad stress för att min dåvarande fru insisterade på att jag skulle gå. Hon tyckte att jag uppenbart var stressad på grund av mitt jobb. Jag satte mig ner i en skolcafeteria och en av psykologerna frågade mig vad problemet är och jag berättar det jag just berättat för dig. Han frågar mig om jag varit i krig. Jag bröt ihop och bara bölade, det bara kom ur mig, jag kunde inte sluta. Psykologen sände mig raka vägen till en psykoterapeut. Det var då jag började få hjälp med min posttraumatiska stress.
Hur hanterar du det i ditt dagliga liv?
– Det pågår fortfarande. Men nu kan jag hantera det. Jag brukade till exempel bli förtvivlad i hissar. Med min psykologs hjälp fattade jag att det beror på att ljudet från hissdörren som öppnas påminner om helikopterrampen som öppnas. Och när en helikopterramp öppnas i en het zon måste man springa
genom eldgivning. Jag blir fortfarande spänd i hissar, men jag förstår varför. Därför
bryter jag inte ihop. Tekniken är att få tag på tänkande igen och komma ut ur det omedelbara reagerandet. Nu när någon idiot tutar åt mig och jag vänder mig om… räknar jag istället ner från tio och får koll på mig själv. Ändå slår mitt hjärta hårt i en halv timme efteråt. Jag tar en tablett mot det här varje dag. Det märkliga är att jag inte själv märker om jag glömt att ta den, men min fru märker det genast.
Vad är det hon registrerar hos dig?
– Mina ögonrörelser, skulle jag tro, de lär börja röra sig fram och tillbaka. Kanske jag utstrålar någon form av spänd energi. Jag måste fråga henne, hon är väldigt intuitiv. Jag förlorade mitt förra äktenskap på grund av att jag inte fattade vad det var för fel på mig. Men det här äktenskapet kommer jag inte att förlora – min fru och jag vet båda vad mitt beteende beror på.
Varför tror du att krigsveteraner får PTSD?
– Det berättade jag ju redan – det är för att hjärnan måste omforma sig för att man ska kunna överleva. På ett sätt en postiv sak, du vill ha sådana killar med dig i fält.
Men det handlar inte bara om reaktionerna, du skriver om det i din bok, om mardrömmar och om förtvivlan. Jag är kanske på svag is här, men det handlar väl inte enbart om reaktionsförmåga – ordet trauma antyder att det handlar om mer än förändrade reflexer.
– Ja, jag tror att mardrömmarna är ett sätt för kroppen att artikulera att det finns saker man inte tagit itu med. En del tycker inte om det här språket men jag tror att mardrömmarna är skador på själen, det får man om man dödar andra människor. Man måste på något sätt förhålla sig till det man gjort. Men i vår kultur vill vi ju inte ens använda ord som ”själ” för att det inte har en vetenskaplig klang. Och vi vill inte uppehålla oss vid det faktum att ens land begär att man ska döda andra människor. Det är inte trevliga saker. ”Du skall icke döda.” Kroppen kommer att tvinga dig att konfrontera dina gärningar. Den kommer att väcka dig mitt i natten med mardrömmar. Och det gör den tills du börjar ta itu med det som plågar dig.
Jag antar att priset för att ha gjort handlingar i krig som av mycket goda anledningar är tabubelagda i det civila samhället, på något sätt kommer att spöka i en efteråt, och att det blir värre av att vi av någon anledning vägrar befatta oss med något som sådant som ”själ”?
– Jag håller med. Att vi ignorerar dessa saker är till skada. Själen är ett viktigt begrepp när man pratar om människan. Det att jag inte kan se eller röra den fysiskt verkar göra ämnet omöjligt att diskutera seriöst. Men jag kan se när någon har en skadad själ. Människor med själsliga skador beter sig annorlunda än människor utan skada.
– En omständighet i det här är att man inte kan prata om saken i de här termerna med vetenskapsmän. Det är inte det att jag är anti–vetenskap. Tvärtom. Men inga vetenskapliga beskrivningar jag stött på kan göra annat än göra väldigt inåtvända invecklade förklaringar på vissa sorterts beteenden. För vetenskapen finns det ingen själ. Men själv känner jag inte något bättre sätt att närma sig frågan. Det är själen som är skadad. Jag har läst en del Jung. Det man förtränger kommer istället att visa sig någon annanstans. Vi är den ondaste varelsen på planeten. Våra barn torterar djur. Men vi tillstår aldrig att vi är onda, att ondskan också är en del av oss. Det här språket är svårt i vårt samhälle. Istället projicerar vi vår egen ondska på andra. Vi konstruerar ett ”oss” mot ”dem”.
I What it is Like to go to War skriver du om att ge upp sitt ego för en större sak. Det låter ju bra, men en viktig fråga är väl exakt för vem och vad man upplåter sitt ego, och vad är det man släpper – jag antar att man måste vara nogrann med vad man menar med ego? För väldigt få människor gör onda handlingar i sitt eget namn – det onda legitimeras så gott som alltid med att vädja till något större än en själv.
– Känner du till Eric Hoffer? Han skrev boken True Beliver. Hur som helst visar han hur tilltalande det är för oss att gå upp i något för att slippa ta ansvar för vad vi gör och vem vi är.
– Jag tror att det finns en poäng i att släppa sitt ego, eller snarare att transcendera sitt ego. Att vara större än sin småaktighet och ens egna önskningar, men att samtidigt behålla det faktum att man är ansvarig för vad man gör.
Som marinkårssoldater gav vi upp våra egon. Och i det tillståndet kan mycket skada göras, men också mycket gott. Det beror på vad kompaniet fått för uppgift och vem som leder. Det påminner om en religiös upplevelse. När jag säger det till folk, wow, det tycker inte om att höra sådant. Hur kan något så hemskt som krig ens vara nära en religiös upplevelse?
Vietnamkriget – snart fyrtio år sedan Saigons fall
Det tog trettio år för Karl Marlantes att skriva romanen Matterhorn (2010). Romanen kom snabbt upp på New York Times bästsäljarlista. Matterhorn är baserad på Marlantes egna erfarenheter av Vietnamkriget. Romanen nämns ofta på samma gång som Tim O’ Briens The Things They Carried. Filmer som den påminner om är Platoon och Hamburger Hill – den fruktansvärda och idiotiska strid där Marlantes vinner sina medaljer, påminner mycket om sistnämnda film.
What It Is Like To Go To War (2011) är Marlantes försök att relatera till vad som hände med honom under och efter Vietnam. Han förankrar krigarens roll i mytologin och i det andliga – han söker vägar för veteranen att komma tillrätta med vad han blivit.
Marlantes far har rötter i Grekland medan hans mor har rötter i Österbotten och i Norge. Efter Vietnamkriget hade Marlantes en internationell karriär som företagskonsult.