Hur kan du arbeta med att uttrycka bakgrunden, är en fråga som jag ofta ställer. Det som gör bakgrunden intressant är att jag i en del sammanhang ställer frågan då jag syftar på en persons livsberättelse, erfarenhet eller utbildning. Den blir också intressant då den pekar på omständigheter och händelser som leder fram till någon företeelse eller fråga. Det hela ter sig som något självklart som har med tid, framförallt förfluten tid, att göra.
Alldeles bredvid den här förståelsen betyder bakgrund också något annat. En bakgrund kan vara en yta mot vilken mönster, formationer eller figurer blir synliga eller visas. Bakgrunden kan vara ett scenario eller ett landskap som lyfter fram förgrunden i ett fotografi eller en målning. Den kan vara något som vi upplever på avstånd. Eller den kan vara musik.
Den här textens inledande fråga är en drivkraft för de samtal som förs i de rum, salar och korridorer jag dagligen rör mig i. Samtalen är korta och intensiva men likväl speglar de frågan från olika synvinklar, traditioner och diskurser. Fragment av större helheter, filosofi och forskning vävs in i samtalen. Samtalen omformas till erfarenheter och exempel i nya samtal. Så hålls frågan levande, dynamisk.
För någon dag sedan under ett handledningstillfälle blev flera former av vetande om bakgrund en resurs. Situationen var insnärjd i en röra och bakgrunden var onåbar, på avstånd i samtalet. Det var något som gjorde att det inte gick att förstå texten som bearbetades. Det var något med ordningen och ansatsen. Där satt vi, två personer spända i varsin ända av ett bord och försökte förstå.
”Men om du tänker dig bakgrunden mer som ett landskap där din avhandling är i förgrunden” sa jag. Uppgivet.
Det blev alldeles tyst i rummet. Plötsligt beskrev skribenten bakgrunden till sin forskning på ett alldeles nytt sätt. En förflyttning av vetandets form gestaltade ett nytt förhållningssätt.
Vad handlar den här texten om? Den handlar om olika slags vetande som alldeles bredvid varandra triggas av samma envist ställda fråga. Av någon anledning dyker Isaiah Berlins essä upp i sammanhanget. Den om tillvaron på ett universitet, om tolkande tänkande och tänkande tolkning. Där både rävar och igelkottar strävar på i vetenskapens värld.
Jag sitter och ser på texten och ser en berättelse som efterliknar en målnings visuella struktur. Samtidigt läser jag paradigmskiften. Jag menar, förståelsen för paradigmskiften, stora berättelser, kan stiga i förgrunden när man talar om bakgrund i små berättelser. Det är det inte så tokigt att inse. Paradigmskiften sker då människor ser på det som är bekant på ett nytt sätt. De är en följd av vetandets variation.
Hannah Kaihovirta-Rosvik
Phd, universitetslärare i bildkonstens didaktik.