INNAN JAG FLYTTADE till Rwanda i augusti 2012 hade jag ingen klar bild av hur livet ter sig i en auktoritär stat. Jag kunde föreställa mig att avvikande åsikter var ovälkomna i det offentliga rummet och att det inverkar på livet för politiskt aktiva och människor med politiskt känsliga yrken – som till exempel journalister. Men att det auktoritära styret påverkar hela samhällsklimatet och även så kallade expats hade jag inte insett.
Rwanda är känt för folkmordet 1994. Inom biståndskretsarna är det också känt som ett land som levererar – pengar som investeras i Rwanda ger resultat; barndödligheten har minskat med över 60 procent mellan 1990 och 2011. Under samma period har livslängden ökat med 20 år. Rwanda är också ett av de få länder som är på god väg att nå de så kallade millenniemålen. De som besöker landet lägger märke till ett bra vägnätverk och att det inte ligger skräp överallt – något som annars är vanligt i utvecklingsländer. Landets nyvalda parlament har över 60 procent kvinnor. Det som ofta glöms i det här sammanhanget är att Rwanda inte är ett demokratiskt land – sammansättningen av landets parlament borde inte heller jämföras med demokratiska länder.
Jämfört med andra länder jag bott i, var det så gott som omöjligt att lära känna lokalbefolkningen under de tio månader jag bodde i Rwanda. Rwandierna är mycket vänliga, men samtidigt ytterst reserverade. Folkmordet har satt sina spår – men det handlar om mer än det. Samhällsklimatet känns syrefattigt och människorna har mycket små kretsar. Alla aktar sig för vad de säger och det ryktas att folk blivit utslängda ur landet på grund av fel åsikter – som yttrats till exempel i ett privat textmeddelande.
Ungdomarnas framtidstro påverkas också av det tryckande åsiktsklimatet. I en jämförande studie konstaterades att ungdomar i Burundi, där inbördeskriget tog slut först 2002, har en betydligt starkare tro på sina möjligheter än ungdomarna i Rwanda, där många saker på ytan ser ut att ha kommit betydligt längre än i Burundi.
Efter att jag i juni i år flyttade till Nairobi har jag fått ”lära mig” läsa tidningarna igen. I Rwanda var det lönlöst, eftersom landet bara har en enda dagstidning som mest fungerar som ett språkrör för regeringen. I Kenya finns det däremot många tävlande politiska spelare och en kan tala politik med nästan vem som helst. Jag har bland annat fått en introduktion till landets politik av en taxichaufför, något som skulle vara totalt otänkbart i Rwanda.
Människorna i Nairobi är mera öppna och samhällsklimatet känns lätt – folket har roligare än i Rwanda. Mitt liv känns också betydligt socialare och roligare, trots att kriminaliteten och terrorhotet lägger en skugga över vardagen. Jag måste ständigt tänka på var jag rör mig och när jag rör mig. Korruptionen syns både i hopplöst dåliga vägar och våldsam kriminalitet, som ingen tycks ens försöka få bukt med.
På ytan var mitt liv i Rwanda bekvämt, brottsligheten var frånvarande – jag kunde till exempel ta en promenad efter att det blivit mörkt. Men under ytan kändes landet instängt. Jag insåg vad ”politiska friheter” kan innebära på ett konkret, personligt plan, utan att en är inblandad i politik. På ett sätt är mitt liv i Nairobi mera begränsat, men på ett mera abstrakt plan har de flesta mera frihet, och det påverkar samhällsklimatet förvånansvärt mycket.
Linda Kaseva arbetar för FN:s miljöorganisation UNEP i Nairobi. Hon är pol. mag. från Åbo Akademi och har tidigare studerat i Australien och Frankrike, samt arbetat i Peru och Storbritannien.