Patrik Willför.
Också radioamatörerna har digitaliserats.
Forskarna och experterna sade att det var omöjligt. Men det visste inte radioamatörerna, så de gjorde det ändå. Den nästan sanna vitsen är ett exempel på ivriga amatörers viktiga roll och fördomsfria kreativitet inom olika vetenskaper. Inte minst inom astronomi, kommunikation och teknologi i allmänhet. Idag sysslar radioamatörerna med mycket mer än morse och knastriga radioförbindelser. Också amatörradion har digitaliserats
och i Finland är amatörerna på många sätt steget före.
Text & foto: Ari Nykvist
Hur kan det överhuvudtaget alls fungera? Att någon säger något i en mikrofon och sedan i samma sekund kan personer på andra sidan jorden höra det i en högtalare via radiovågor i luften. Egentligen är det ganska enkelt; mikrofonen och radiosändaren omvandlar ljudvågorna till elektromagnetisk strålning, det vill säga till radiovågor som slungas ut från en antenn och som består av en komplex energikombination av ett både elektriskt och magnetiskt induktionsfält. Radiovågorna susar sedan fram lika snabbt som ljuset och snappas upp av en antenn och en mottagare som omvandlar dem tillbaka till ljudvågor via en högtalare som fungerar precis på samma sätt som en mikrofon fast andra vägen. Enkelt eller hur?
Men fullt så enkelt är det inte att vara radioamatör idag. Satellit- och repeaterradio, kontakter via norrsken, månstudskontakter (EME eller Earth-Moon-Earth radio), meteor- och troposfärscatter (ibland kan även till exempel flygplansscatter hjälpa till) samt tillämpande av datorprogram för de senare nämnda är exempel på dagens lite mer invecklade sätt att sända och ta emot radiovågor på. Men den enkla grundprincipen är den samma. Det understryker också radioamatören med anropssignalen OH6GDX, det vill säga Patrik Willför i Vasa, aktiv radioamatör i cirka 15 år.
– De nya metoderna att sända och ta emot radiovågor med hjälp av digital teknik, har gjort hela radioamatörhobbyn så mycket bredare och intressantare. Själv var jag bland de första i Finland med att använda mot jorden fallande meteorer som studsplank för mina sändningar på VHF-frekvensbandet två meter genom ett av de nya digitala sändarslagen. Att med en liten svag sändare och en vanlig dator via en meteor få kontakt med radioamatörer i bland annat Holland, gav mig en kick. Men både telegrafi och telefoni världen över på kortvågsbanden lockar ändå lika mycket som förr.
Social och kommunikativ hobby
Patrik har sedan tonåren fascinerats av hur radiovågor kan användas på olika sätt i mänsklig kommunikation. För honom som radioamatör handlar det alltså lika mycket om det sociala umgänget som om själva tekniken.
– I början av 90-talet var jag DX-lyssnare, jag lyssnade på radiostationer från olika länder i hela världen. Ju längre bort, desto roligare. Till och med mycket svaga signaler kunde göra en mycket glad, om stationen var sällsynt. I början av 2000-talet hade jag sedan alla de amatörlicenser som behövdes och kunde då också utnyttja mina it-kunskaper fullt ut i min hobby. Idag handlar 50 procent om de sociala dimensionerna i min hobby och 50 procent om teknik och apparatur samt utvecklande av den egna stationen och antennbyggande.
Bilden av en typisk radioamatör som en teknik- och datornörd som natten igenom ensam sitter vid och skruvar på sin blinkande och pipande radioutrustning, är alltså inte korrekt. Tekniken är numera varken svår eller särskilt dyr och de flesta radioamatörer är i högsta grad sociala och pratsamma, kommunikativa typer.
– Att det till exempel i Asien numera finns massor med aktiva och pratsamma radioamatörer på alla frekvensband är roligt. Jag har haft kontakt med kolleger i över 150 olika länder och har ett globalt socialt nätverk som lärt mig mycket om olika kulturer, platser och länder. Det enda vi radioamatörer undviker att prata om är våra egna åsikter om politik och religion och andra mer känsliga ämnen.
Anonyma propagandasändare irriterar
Det hindrar ändå inte till exempel just nu att anonyma ryska och ukrainska sändare på amatörfrekvenser dagligen sänder ut propaganda eller stör varandras aktiviteter. Men i sig är de radioamatörer som sköter sig aldrig anonyma och att som till exempel på nätets olika chatforum ”trolla” och provocera de andra förekommer sällan på amatörbanden. Det internationella projektet Intruder Watch där radioamatörförbund i olika länder tillsammans spårar upp och anmäler olagliga sändare hjälper också till att hålla amatörbanden rena.
Willför har några gånger besökt radioamatörvänner i England. Att på olika resor träffa de vänner man i många år haft radiokontakt med och att skapa vänskapsband utanför radiobanden är ganska vanligt. I det civila är Willför översättare vid Vasa stad, något han också har haft nytta av i sin världsomspännande hobby.
Att vara radioamatör är enligt Patrik Willför idag en hobby för alla och allt fler kvinnor är numera radioamatörer. Hobbyn behöver inte bli dyr, i varje fall inte i drift.
– En tusenlapp räcker idag långt. Då får du en bra utrustning att börja med. Eller så går du med i din lokala radioamatörklubb såsom 0H6AA i Vasa eller OH1AA i Åbo. Klubbarna har oftast fina egna stationer och antenner som alla får använda. För drygt 3?000 euro får du sedan en fin högpresterande radiostation och antenner du kan ha kontakt med över hela jorden och lite till. Men den egna stationen blir egentligen aldrig färdig, utan det finns alltid något att utveckla. Så om man vill, lyckas man nog spendera också större summor. Och är man tekniskt lagd får man till och med bygga sin utrustning själv, eftersom man avlagt behörighetsproven, som är ett sätt att uppvisa att man behärskar de lagar och regler som gäller samt har visat att man behärskar ett visst tekniskt kunnande.
Finland i världstoppen
Det som ändå är ett problem bland radioamatörerna är återväxten. I de flesta klubbar finns det visserligen flera 20–40-åringar, men yngre radioamatörer är det brist på samtidigt som mängden äldre amatörer växer.
– Som en innovativ hobby och ett kreativt sätt att umgås med andra på, blir radioamatörin nog aldrig gammalmodig. Och Finland är ofta i den absoluta världstoppen vid olika tävlingar runtom i världen. Samtidigt deltar många radioamatörer även i den frivilliga räddningsverksamheten där radioamatörer kan förmedla viktig information åt myndigheter också om de offentliga och jordbundna kontaktkanalerna inte fungerar. Vid den stora nationella kriskommunikationsövningen Turva 2003, var vår klubb i Vasa, OH6AA, därför en viktig knutpunkt för all kommunikation i kommunerna i Österbotten.
Som bäst håller Patrik på att bygga upp sin nya radiostation i Petalax där han inte stör grannarna med stora antennmaster eller nattliga radiosändningar som ibland kan störa till exempel tv-tittande i närheten av antennen. Därtill är landsbygden ofta ideal i fråga om nivån på störningar då man lyssnar på andra radioamatörer.
– Själv workar (sänder och lyssnar/Red.) jag oftast på 10-metersbandet, men 17 meter är nog min favorit. Där vet man aldrig på förhand vad som dyker upp och man kan välja olika inställningar för hur snabbt eller långsamt man vill telegrafera eller byta kontakt. Ibland kan jag sitta 4–5 timmar i ett kör framför min tranceiver (sändarmottagarapparat/Red.), ibland räcker två eller tre kontakter för att konstatera att förhållandena är dåliga. Att tekniken hela tiden utvecklas och att det ändå mest är upp till naturkrafterna hur bra man lyckas nå ut i världen, är nog det som sist och slutligen fascinerar oss radioamatörer.
I Finland finns det idag cirka 5.000 registrerade radioamatörer i 160 olika lokala klubbar som är med i Finlands Radioamatörers förbund SRAL. I bland annat Karleby, Jakobstad, Nykarleby, Vasa, Närpes, Åbo, Pargas, Kyrkslätt, Helsingfors, Esbo och Borgå finns det radioklubbar som i huvudsak fungerar på svenska eller som är helt tvåspråkiga.