Osama al-Aloulou
Den politiska instabiliteten i många länder i Afrika och Mellanöstern ligger bakom dödsbåtarna på Medelhavet. Därför finns det inte mycket Europa kan göra, menar kolumnist Osama Al-Aloulou.
När kropparna av immigranter från Mellanöstern och Afrika på väg till Europa för några dagar sedan sköljdes upp på stränderna i Libyen var (sannolikt) alla överens om att denna fortgående tragedi måste stoppas. Sätten att stoppa tragedin på kan ändå diskuteras. Varje potentiellt förslag synas, såväl praktiskt som politiskt, starkt på EU-nivå eftersom det påverkar de 800 miljoner människor som är EU-medborgare eller bosatta i EU-länderna.
Debatten bottnar i frågan: Kan Europa sätta stopp för dödsbåtarna? Det enkla svaret är: NEJ. Åtminstone inte just nu. Varför inte? Jo, för att det finns ofrånkomliga faktum kopplade till de aktuella förhållandena i Afrika och Mellanöstern som inte kan lösas under – åtminstone – de närmaste åren. Faktum som att den stadigt försämrade situationen i länderna tvingar människor att fly, och andra faktorer:
Libyen. För att stoppa invandringen från Libyen till Europa måste man kontrollera den libyska kusten genom att vidta starkare åtgärder för att fånga och förstöra människosmugglarnas farkoster. Detta verkar inte vara ett alternativ för tillfället, eftersom det inte finns någon fungerande statsapparat i Libyen – ett land som sedan 2011 har sugits in i en ändlös spiral av krig och kaos.
Syrien. Situationen i Syrien är värre än den är i Libyen, till och med värre än någonsin. Ju längre det syriska kriget pågår (vilket det sannolikt kommer att göra de närmaste åren), desto fler blir de syrier som kommer att försöka ta sig till Europa på vilket sätt och till vilket pris som helst.
De afrikanska länder som berörs, såsom Somalia och Etiopien. När invånare i afrikanska länder som Somalia och Etiopien inte har någon stabil trygghet eller jämlikhet, kombinerat med sårbara tillgångar för att tillfredsställa grundläggande behov, har de inga andra alternativ än att fly från landet. Då de inte hittar någon som hjälper dem är deras enda alternativ att gå till smugglarna som erbjuder dem ett sätt att nå Europa till ett rimligt pris.
EU:s avsaknad av ett effektivt handlingsprogram. För att motarbeta migrationskrisen har EU på sistone agerat genom att utöka den marina övervakningen i kustområdena i södra EU, samla information om nykomlingarnas identitet och skanna fingeravtryck, samt ta till ökade åtgärder för att klämma åt nätverken bakom människosmugglingen. Sådana åtgärder kan inte stoppa eller begränsa flödet av invandrare till Europa, eftersom de kräver att man uppnår ett större samarbete med de berörda länderna, som inkluderar Libyen, Syrien och andra berörda afrikanska länder. Dessa länder har en svag politisk, ekonomisk och säkerhetsmässig situation och kan varken förhindra sina medborgare från att fly till Europa eller kontrollera sina gränser.
Dessutom: Eftersom enskilda EU-länder bär ansvaret för att övervaka sina egna gränser har länderna i södra EU konstant bett om mera hjälp av de övriga EU-länderna. Majoriteten av EU-länderna har ändå varit ovilliga att bidra med mera pengar för att hjälpa sina grannar i syd.
På det hela taget har invandringen blivit ett extremt hett och kontroversiellt ämne inom EU, framför allt efter de senaste ekonomiska kriserna och den ökade arbetslösheten, samt ett uppsving för de extremhöger- och ytterhögerpartier samt de populistiska partier som kapitaliserar på dessa frågor. Ett nära exempel är Sannfinländarna, som förespråkar skärpta regler för invandring och vid varje tillfälle tar upp invandringen till Finland och EU.
Denna kolumn målar upp en pessimistisk syn på dilemmat med dödsbåtarna. Detta eftersom dilemmat inte kommer att få sin lösning genom att diskutera de ekonomiska, politiska eller humanitära dimensionerna inom EU, utan av nödvändighet för oss vidare till de politiska, ekonomiska och säkerhetsmässiga problemen i länder som Libyen, Syrien, Somalia etcetera. Och det är ett pussel som är omöjligt att lösa så länge dessa länder internt är politiskt instabila.
Osama al-Aloulou, magisterstuderande i mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.
• Texten är översatt från engelska av Nicklas Hägen.