Bildning handlar fundamentalt om att lära sig tänka själv, och att våga göra det, säger filosofen Joel Backström.
Text och foto: Marcus Prest.
Gruppen Utbildningsstrejk Åbo ordnade under våren ett antal diskussionstillfällen där man försökte förstå de hot och utmaningar som universiteten står inför på grund av den utbildningspolitik den sittande regeringen för. Det sista diskussionstillfället inleddes med filosofen Joel Backströms anförande varefter diskussionen var fri. Det här är en komprimerad version av Backströms inledningsanförande och diskussionen som följde baserad på anteckningar som redaktören gjorde på stället, och på Backströms kommentarer efter tillfället.
– Hur kommer det sig att kritiken mot nedskärningarna har varit så lam, att den så ofta har en gnälligt uppgiven ton? Kan det vara så att vi universitetsmänniskor inte riktigt har klart för oss vad det egentligen är vi ska försvara? Säg nu att vi skulle få mera pengar, vad skulle vi göra då?, frågade sig Backström.
– Sett inifrån, vad är värdet på universitet? Vad gäller rollen som yrkesutbildare finns det inget särskilt principiellt att fundera över. Men universitetet är inte primärt en yrkesskola.
Grunden för det moderna forskningsuniversitetet, det som kallas Humboldtuniversitetet, lades i Tyskland under slutet av 1700-talet. Fram till dess hade universiteten utbildat präster, jurister, läkare – alltså gett yrkesutbildningar – men det var inte vad ett universitet borde vara enligt tänkare som Kant och Fichte.
– Enligt idealet de formulerar har universitetet tre huvuduppgifter – egentligen är det olika sidor av en och samma uppgift. Ett: forskande och sanningssökande utan yttre kriterier eller tryck på vad resultatet ska vara, vad man ska hitta. Två: en kritik av dominerande föreställningar ute i samhället och av privata fördomar om hur saker förhåller sig. Tre: ett bildningsuppdrag. Det handlar inte om att lära sig en expertis. Bildning är en hållning, som väsentligen just innebär strävan till sanningsenlighet, en öppen, obarmärtigt kritiskt inställning. Det här är inte en hållning folk finner naturlig. Universitetet ska förändra en människas inställning i grunden.
– Att det inte handlar om en specifik uppsättning expertfärdigheter och kunskaper betyder inte att bildning är vagt, fast saken framstår så för en ingenjörshjärna. Det är tvärtom alarmerande konkret, skrämmande och obekvämt! Ett viktigt syfte med regleringar som Bologna-standarderna som ska göra all universitetsutbildning sinsemellan jämförbar och de utbildade möjiga att anställa över hela Europa, är – fast man förstås inte uttrycker det riktigt så – att istället för bildade, självständiga och svårkontrollerbara människor, skapa uniformt utbildade, utbytbara funktionärer för organisationssamhället. Samtidigt ska studenterna uppfatta sig som kunder på universitetet, som skaffar sig en utbildning. Men om universitetsstudier på riktigt handlar om bildning så måste man inse att man aldrig blir färdig med dem, för om du en gång vågat börja tänka, så blir du aldrig klar med det.
– Jag talar inte alls för idén om universitetet som en ”bildningsborg’” eller ett elfenbenstorn, eller för det man oftast menar med frasen ”bildning är viktigt i sig”: det är en defensiv ståndpunkt, i praktiken bara ett annat sätt att oskadliggöra det radikalt ifrågasättande och skrämmande i bildningen. Idén bygger på en gammal tradition, att det är ”fint” att vara bildad. För borgerligheten har bildningen alltid varit en guldkant på tillvaron. Till det här hör en dekorativ idé om humaniora. Det är trevligt att kunna citera en och annan författare, det visar att man ändå rör sig på en litet högre nivå än rörmokaren.
– Den här idén är dum och oärlig, som alla föreställningar om social prestige, men den har spelat en mycket viktig samhällelig roll. Det ser vi idag när det bildade borgerskapet som idé försvunnit: för inte så länge sedan skulle det ha varit politiskt omöjligt att från borgerligt håll uttrycka sig så öppet bildningsfientligt som vår regering gör nu, det skulle ha uppfattats som vulgärt.
– Spjutspetstänkandet å andra sidan har med innovationer och nationell prestige att göra. Man vill att universitetet ska hjälpa näringslivet ta fram säljbara produkter, och man vill kunna vara stolt över att vi har forskare av internationell toppklass. Livet uppfattas som ständig konkurrens, och man vill så gärna klara sig i alla tävlingar och rankingar, annars tycks man inte kunna tro på värdet av vad man själv gör. Det är klart att ingenting av verkligt värde kan komma ur en så medioker inställning, varken i vetenskapen eller annanstans.
Backström menar att universitet snarare ska vara en tagg i köttet än en spjutspets. Bildade människor är genom sin blotta existens en tagg i köttet för den som vill upprätthålla status quo.
– Men här uppstår förstås frågan varför samhället skulle vilja betala för en tagg i köttet? Och det är faktiskt en paradox, men en som hela det moderna samhället bygger på. Vi har en rad ”omöjliga” institutioner som liksom universiteten har som uppgift att vara obekväma. Domstolar ska försvara rättvisan och journalister bevaka makten. Men makten vill inte bli bevakad, och rättvisa vill folk aldrig ha just när den behövs som mest, när de svagaste, besvärligaste och mest föraktade ska försvaras. De här institutionerna begränsar maktens gränslösa självhärlighet och godtycke, det är deras ”omöjliga” uppgift. De är hörnstenar i en demokratisk rättsstat, och det är knappast ett sammanträffande att samma regering som slaktar universiteten också ogillar grundlagen och vill åt Yle.
Men hoten mot universiteten kommer aldrig i första hand utifrån, utan inifrån, menar Backström, för makten finns förstås inne i universiteten också.
– Universitetet ska inte vara en institution där man tänker lika. Uppgiften för varje student och forskare är att hitta sin egen röst och tanke, att formulera det man själv verkligen kan förstå, i motsats till vad ”man” påstår och anser. Det är inte svårt att se hur långt från det här idealet verkligheten vid universitetet oftast befinner sig med sina sekteristiska skolbildningar och revirstrider. Hela samhället, från det mest privata till det stora och offentliga, fungerar genom en rad Vsb-pakter som vi instinktivt upprättar mellan oss, där vi stryker dem medhårs som gör det samma för oss, och kritiserar bara där vi tror kritiken inte träffar oss själva. Det är i de här följugna samförstånden som den försåtligaste makten sitter.
– Bildning är att sluta ljuga om allt det som man annars ljuger om. Det finns ingen metod att lära sig det här. Det handlar mer om mod och ödmjukhet än om intelligens i begränsad mening. Man ska lyssna så öppet man någonsin kan, och vara skoningslös i sin kritik, krossa alla dumheter och inte låta sig begränsas av någon ”snällhet’” varken mot andra eller sig själv.
Diskussion följde, här återges en del av frågorna och svaren.
Person 1: Det du säger är för mig ångestframkallande. Hur ska man undvika att självkritik blir självförakt?
Joel Backström: – Varför tänker du så? Det är sant att tänkande är farligt. Men man måste lära sig en tilltro till att man faktiskt kan förstå saker. För det samhället, också vårt påstått så ”individualistiska” samhälle, hela tiden säger åt dig är att du som enkel individ inte ska tro du är något. Konsumera kan du få göra, men inbilla dig inte att du kan tänka!
Person 2: Den förra frågan är viktig, det finns en machoaspekt som är provocerande i det du säger. Jag har sökt mig till universitetet för att få stöd i mitt eget tänkande, för att det finns en trygghet i den gemenskap som finns i ett universitet.
JB: – Jag håller med om att tänkande handlar om gemenskap, men frågan är: på vilket sätt? Allt som finns att tänka på är vårt gemensamma liv. Det handlar inte om privatsaker. Vad skulle det betyda att något var viktigt bara för mig, men inte för någon annan? Men ändå är det bara enskilda människor som kan uppfatta och uttrycka den här viktigheten. Den ”allmänna meningen” bara döljer den.
Person 3: Jag håller med om det du säger men skulle samtidigt säga att radikalt, kritiskt språk är hur utbrett som helst, men det har ingen riktig effekt. Ur maktens perspektiv kan studerande och universitetsanställda säga vad som helst, så länge var och en egentligen tänker som en karriärist. Men om man slutar leva och förhålla sig som en karriärist blir det en annan sak.
JB: – Det stämmer. Makten och karriäristen kan alltid lita på varandra – och ingen annan kan lita på någondera. I dagens humaniora finns också mycket mannekängande med radikalism. Problemet är inte bara att folk bara pratar men inget gör, utan ofta att inte ens det de säger egentligen är radikalt på riktigt. Ingenting är till exempel bekvämare för makten än den skenbart så radikala idén att det enda som finns är makt i olika former. Om allt är manipulation, då är det ju bara att manipulera på!
Person 4: Ett traditionellt universitet består, som du säger, av en massa förljugna kollegiala non-aggressionspakter, men under de senaste tjugo–trettio åren under ett paraply av neoliberala idéer där universitetet drivs mer och mer som ett företag med chefer och underlydande. Det intellektuella samtalet har också en tendens att reduceras till de som är snälla och de som är elaka.
JB: – Problemet här är den förvirrade idén om universitetet som organisation. Universitetet är i grunden ingen organisation, utan ett ständigt pågående samtal, och i ett samtal finns varken chefer eller underlydande. Och i ett intellektuellt samtal ska man varken vara snäll eller elak, för eller emot, utan ödmjukt och obarmhärtigt saklig, försöka se saken som den är.
Person 5: Jag blir också fundersam över ord som ”krossa”. Jag tror mera på att vi behöver uppbygglighet och att vi hjälper varandra att pröva tankar, söker efter sätt att tänka och öppna upp våra egna tankemönster.
JB: – När jag säger krossa handlar det inte om att krossa en människa utan att krossa dumheter som gör oss ofria. Jag håller helt med om vikten av att hjälpa varandra. Ett samtal ska vara konstruktivt: hela poängen är ju att komma någon vart. Att försöka förstå vart den andra vill komma, och sedan se om det faktiskt går att komma dit, eller om man kanske kan komma mycket längre, eller komma någon helt annastans. Tyvärr lär vi istället ofta studenterna motsatsen: hur man kan kortsluta samtal och vägra förstå saker med hjälp av skenbar ”vetenskaplighet”. Till exempel insistera på ”bevis” för det uppenbara eller legitimera förvirrad spekulation med att hänvisa till en ”etablerad diskussion”.
Person 6: Vad är det som krävs för att man ska våga och kunna tänka? Och det gäller ju hela samhället, det är inte bara vi här som ska lära oss att tänka. Men att få människor att tänka lyckas inte om man attackerar dem, då sätter de sig bara i försvarsposition.
JB: – Jo, samma frågor är viktiga för alla, även utanför universitetet. Och skamkänslor, prestigefrågor och så vidare tenderar att låsa samtalet både i tidningsspalter och seminarierum. Det går inte att tvinga fram förståelse, inte ens om man är Jesus eller Sokrates. Men det handlar inte om att attackera någon, utan ofta mer om att vända på en debatt, att visa hur båda sidor som attackerar varandra från sina respektive positioner – vare sig det är olika politiska riktningar eller filosofiska skolbildningar – egentligen oreflekterat delar samma frågvärda, ofta helt förvirrade utgångspunkter. Det handlar inte så mycket om att slå fast, det handlar mer om att lösa upp och sätta igång.