En upplevelse av gemenskap och tillit till andra människor ökar förtroendet för samhällets institutioner och är viktig för människans hälsa. Därför är den ekonomiskt relevant. Men när det kommer till politiskt beslutsfattande är detta sociala kapital underkastat det ekonomiska kapitalet.
Text & foto: Tina Kärkinen
Att människor mår bra av att tillhöra en social gemenskap och känna tillit till andra kan låta som en självklarhet. Positiva sociala relationer ger oss en grundtrygghet i vardagen och hjälper oss att orka fortsätta trots motgångar i arbetslivet eller på det personliga planet. Det intuitiva i antagandet att det är hälsofrämjande att ingå i sociala nätverk har stärkts, och framförallt bekräftats, i forskningen kring socialt kapital. Ändå är de positiva hälsoeffekterna av detta sociala kapital relativt underrepresenterade i den samhälleliga diskussionen om psykiskt välmående.
Hälsa definieras av Världshälsoorganisationen WHO som ett ”tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande”, vilket snarare kan betraktas som ett privilegium än ett realiserbart ideal.
Enligt statistiken mår finländare psykiskt sett allt sämre. Av den finländska befolkningen lider fem procent av finländarna av depression och antalet sjukpensioneringar på grund av psykisk ohälsa har de senaste åren ökat i allt större utsträckning. Under åren 2000–2011 lämnade runt 100?000 finländare arbetsmarknaden på grund av psykisk arbets- och verksamhetsoförmåga. Var fjärde av dessa var under 30 år, hälften var under 45 år.
År 2013 förtidspensionerades 35?000 personer på grund av depression. Detta är siffror som man kan göra politik av – man kan mäta ohälsa i ekonomiska termer. Prislappen för 35?000 förtidspensionerade personer förra året blev 500 miljoner euro.
Det sociala kapitalet är inte lika mätbart som antalet förtidspensioneringar, det är heller inte lika lätt att kvantifiera som tilläggsutgifter för arbetsoförmåga (för en person i 30–60-årsåldern rör det sig runt en miljon euro).
– Det är viktigt att tala om betydelsen av social gemenskap i dagens samhälle som präglas av konkurrens, armbågande och utstötning på många plan. Vi lever i en tid där kraven på personliga prestationer och kvaliteter drivits mycket långt, säger Susan Sundback, professor i sociologi vid Åbo Akademi.
– Genom att det sociala livet blivit alltmer kommersialiserat och individualiseringen ökat så riskerar alltfler att marginaliseras och alieneras från samhället. Att ha en meningsfull vardag och inflytande över sitt liv är viktigt för människor.
Socialt kapital är ett begrepp som har smugit sig in mer och mer i den samhälleliga diskussionen om välmående. Det handlar i stort om gemenskap, om vikten att tillhöra nätverk, att känna tillit till andra människor och få stöd av andra. En följd av detta är vanligen att förtroendet för samhället förstärks och vice versa: individer som känner sig ensamma, utlämnade och marginaliserade tenderar att misstro andra människor och samhällets institutioner.
– Samhällsförändringen har slagit sönder många för individen relativt kravlösa sociala nätverk och tillhörigheter som i historien varit naturliga för människor, såsom släktband och bygemenskaper. Förr i tiden var det mycket vanligare att man umgicks med släktingar än idag och byarna har tömts på folk, säger Sundback.
– Visserligen har människor idag liksom förr även andra grupptillhörigheter, men medlemskapet är ofta mera villkorat så att man ska ha till exempel en viss åsikt, se ut på ett visst sätt, ha en bestämd hobby eller vissa resurser för att få tillhöra gruppen. Alla är kanske inte intresserade av något sådant, men fortfarande har individer och grupper chans att samla på sig socialt kapital genom släkt, vänner, arbetskamrater, fritidsintressen med mera.
Sociologen Pierre Bourdieu har definierat socialt kapital som ”summan av de resurser, aktuella eller potentiella, som finns tillgängliga för en individ eller grupp genom att ha tillgång till ett bestående nätverk av mer eller mindre institutionaliserade relationer av ömsesidigt erkännande eller igenkännande”.
Den amerikanske statsvetaren Robert Putnam hör till de främsta forskarna på området socialt kapital. Han har bland annat konstaterat att det finns ett starkt samband mellan en hög nivå av socialt kapital och ekonomisk tillväxt.
– Samhället drar med andra ord nytta av socialt kapital i befolkningen och man kan säga att det skapar ett välstånd som i sin tur ökar möjligheterna för individerna att må bra, säger Sundback.
Detta har även läkaren Markku T. Hyyppä kunnat konstatera. På finländskt håll har Hyyppä lagt grunden för forskning i det sociala kapitalets betydelse för hälsa. Hans studier av skillnader mellan finsk- och svenskspråkiga har visat på statistiska samband mellan socialt kapital och hälsa, till exempel i termer av livslängd. Finlandssvenskar har ett relativt högt sociokulturellt kapital som enligt honom utgått ur en tätare samhörighetskänsla i minoriteten, en starkare betoning av familj och lokalsamhälle och ett aktivare föreningsengagemang än i den finskspråkiga majoriteten.
För många människor i Finland är det ingen självklarhet att tillhöra sociala nätverk eller sociala gemenskaper. Tvärtom – under de senaste årtiondena har antalet personer som lever ensamma ökat markant. Idag lever cirka en miljon finländare i enpersonshushåll och det är främst äldre som blir ensammare. Hela 70 procent av alla personer över 65 lever idag ensamma.
För vissa kan förstås ensamheten vara självvald, men ensamhet kan också vara en hälsorisk – främst för män. I genomsnitt är män som lever i parförhållande friskare och lever längre än män som bor ensamma.
Svårt att mäta välmående
Enligt Susan Sundback finns det en norm att man inte ska förlita sig på andra, som kan bidra till att vi blir allt mer alienerade från varandra och från samhället.
– Det finns en stark betoning på att värna om sitt privatliv. Man ska klara sig själv och vara duktig och absolut inte besvära andra. Det är lättare för den som är social till sin natur att söka sig till andra, till exempel i föreningar, medan andra som är mindre sociala riskerar att bli ensamma, säger Sundback.
– Det finns idag ett behov av att tänka mera solidariskt. Det råder en anda i politiken att individens rättigheter är primära, vilket befrämjar tanken om att staten ska ta allt mindre ansvar för medborgarnas kulturella och sociala välmående. Eftersom det sammanfaller med behovet att spara pengar och privatisera verksamheter som tidigare varit offentliga, kan det leda till att samhället i allt mindre grad fungerar som stöd för individens välfärd.
Eva Österbacka, professor i nationalekonomi vid Åbo Akademi, menar att när diskussionen på politisk nivå handlar om psykisk ohälsa kretsar den främst kring de kostnader som ohälsa orsakar samhället.
– Man mäter varken välmående eller socialt kapital – det är endast kostnader för ohälsa som mäts. Man mäter endast det som kostar pengar. Det är svårt att kvantifiera hälsoeffekter av socialt kapital och göra politik av det, säger Österbacka.
– Sparivern tar kål på mycket av vårt gemensamma ansvar för varandra. Allt kostar och politiker vill ha en prislapp för att veta vilka åtgärdsförslag som lönar sig.
Enligt Österbacka finns det fortfarande kvarlevor från 1990-talets ekonomiska samhällsjargong inom det politiska beslutsfattandet.
– Argumentet ”vi måste spara” tillhör den jargong som finns kvar sedan 1990-talet. Trots att situationen varit bättre emellanåt har man ständigt talat om att vi lever i dåliga tider. I denna jargong är det lätt hänt att det gemensamma ansvaret stöts bort.
Enligt Österbacka har klimatet i arbetslivet samtidigt blivit allt strängare, eller som Österbacka säger: ”man får inte ha en dålig dag”.
– Förtidspensioneringar och sjukskrivningar blir alltmer vanliga i takt med att kraven på arbetsmarknaden ökar. Speciellt för högutbildade kvinnor har stressen i arbetslivet ökat i takt med att man gjort nedskärningar inom den offentliga sektorn, säger Österbacka.
– En god mental hälsa gör att man orkar vara yrkesverksam längre. Har då samhället råd att missköta den yrkesverksamma befolkningen?
Frågan är om samhället har råd att låta människor försvinna i ett svart hål, nu när depression har blivit ett socioekonomiskt problem som det är ekonomiskt ohållbart att blunda för. Det kostar samhället dyrt att missköta sin yrkesverksamma befolkning.
Medikaliseringen av depression
I takt med att människor försvinner från arbetsmarknaden på grund av depression ökar även användningen av antidepressiva läkemedel. I dag använder sju procent av finländarna någon form av psykofarmaka.
Mira Karrasch, docent och specialpsykolog i neuropsykologi vid institutionen för psykologi och logopedi vid Åbo Akademi, ser allvarligt på den ökande användningen av psykofarmaka.
– Det är en skrämmande ökning. Den ökade användningen av antidepressiva mediciner har inte förbättrat människors hälsa ur ett långsiktigt perspektiv, säger Karrasch.
Enligt Karrasch borde man tala om problematiken med att diagnostisera depression som en sjukdom. Att känna sig nedstämd och deprimerad kan ses som en naturlig reaktion på en negativ livssituation.
– Problemet är att man behandlar depression som ett medicinskt problem, något som kan medicineras. Att känna sig nedstämd och orkeslös kan hänga ihop med händelser i ens privatliv eller arbetsliv, säger Karrasch.
– Vårdsystemet har ett stort ansvar. Man borde diskutera de socioekonomiska faktorerna mera. Ju ojämlikare samhället blir desto fler människor faller i riskzonen för att bli psykiskt sjuka.
– Människor borde även vara mer informerade om sidoeffekterna av antidepressiva mediciner. Läkemedelsfirmor har enorma resurser och kan lyfta fram undersökningsresultat som är fördelaktiga för dem i vinstsyfte.
Enligt Mira Karrasch är den ökade användningen av antidepressiva läkemedel en orsak till att lyfta fram alternativa lösningar för att på lång sikt förbättra det psykiska välmåendet.
– Det finns ett behov av olika infallsvinklar i den samhälleliga diskursen. Man borde fästa mer uppmärksamhet på vad man själv kan göra för att må bättre. Till exempel är motion något som har flera positiva effekter på människors fysiska och psykiska välmående. Människan har en enorm kapacitet att ta sig igenom svåra situationer, säger Karrasch.
Hur ska vi då hinna värna om våra emotionella och psykiska resurser i ett samhälle där ekonomisk vinst betonas mer än människors välmående? Enligt Susan Sundback borde man lyfta fram vikten av människorelationer och social gemenskap. Sundback menar vidare att det är viktigt att människor har kontroll över sin tillvaro, att man känner hopp och framtidstro.
– Vi måste kunna se framåt och hitta en mening med tillvaron, vi måste ha kämparanda, säger Sundback.
– Vi har alla ett behov av att känna att vi lever i en meningsfull gemenskap. Alla människor har innerst inne ett behov av stöd, att höra att man är omtyckt, att ha något att tro på, att känna hopp. Alla behöver nåd.