Kopplingen mellan användningen av sociala medier och gentrifieringen är ett område som det inte forskats mycket i ännu. Det finns en koppling mellan hur vissa områden får en status i sociala medier som i sin tur gör att områdets befolkning byts ut.

Text & foto: Marcus Prest

ANDRÉ JANSSON är professor i medie- och kommunikations­vetenskap vid Karlstads universitet i Sverige. Han har tidigare fungerat som utvärderare av Åbo Akademis forskarskolor. Nyckeltemat för André Janssons forskning är ”medialiseringen som en dialektisk process”. Han undersöker samtidsfenomen där individer strävar efter både ökad autonomi och bekräftelse genom sin egen verksamhet på sociala medier. Men verksamheten innebär att man blir mer och mer beroende och intrasslad i tekniska och sociala system samtidigt som den mediala aspekten också har effekter som går långt utanför de sociala medierna.

– En av de intressanta aspekterna är spänningsfältet som uppstår mellan sinsemellan svårförenliga mål, och hur samma mekanismer har återverkningar på allt från individers personliga beteende till stadsplanering, säger Jansson.

Den centrala befolkningsgruppen som är motor i de processer Jansson undersöker är den mobila medelklassen, som aspirerar uppåt genom att ackumulera utbildning och kapital.

– Den medelklassen präglas också av kosmopolitism i meningen att man har koll på trender i resten av världen, och ängslighet i meningen att man är väldigt känslig för samma trender.

En aspekt av det senindustriella eller postindustriella samhället som Jansson forskat i är urban utforskning och postturism. Båda har beröringspunkter med gentrifieringsprocesser i städer.

Urban utforskning och postturism

Både den urbana utforskningen och det som kallas postturism beror delvis på massturismens normalisering. Massturismens normalisering har kommit till genom årtionden av dels ökade ekonomiska möjligheter för ett allt större skikt människor i väst att resa, dels genom utbyggnaden av turisminfrastrukturen, och dels genom en idé om att turism är en rättighet.

Postturisten tar avstånd från massturisten, både av uttalat ideologiska och estetiska skäl. Postturisten åker till exempel ensam till en gammal bruksort för att titta på övergivna industrimiljöer snarare än till Ibiza för att ligga på stranden tillsammans med alla andra turister.

– En inte obetydlig del av postturistandet är viljan att skilja sig ur mängden. Och ur den ambitionen kommer genast en spänning i att man dels vill skilja sig ur, men för att göra det behöver man bli sedd som den som skiljer sig ur, och samtidigt vill man inte göra det man håller på med för populärt, känt och därför vanligt eftersom en del av poängen i så fall går förlorad.

Vad gäller särskilt urbana utforskare är all slags guidning bannlyst. Det är det egna upptäckandet som är det centrala, att vara den första som upptäcker en plats eller att åtminstone få känna sig så. Samtidigt kan det finnas specialintressen inkopplade. Man kan till exempel vara intresserad av vissa typer av nedlagda industrier i Detroit.

Andra är intresserade av avloppssystem, metrolinjer, nedlagda militäranläggningar, och så vidare. Det kan finnas en farlig aspekt av utforskandet, och en känsla av att man tillhör en slags elit som har den sortens utvecklade smaksinne som förstår sig på att syssla med detta.

Fotograferingen är en central del av aktiviteten, det handlar om ett dokumenterande fotograferande. Samtidigt finns det en spänning i vad gäller bilder: Har man redan sett bilder på en plats är det dels svårare att komma till platsen och ta sin egen bild, dels är det svårare att bibehålla känslan av att vara den första som upptäcker något. Den urbana utforskaren ägnar sig åt ett dokumentärt fotograferande i meningen att fotograferandet och den som fotograferar inte får göra någon skada på platsen – inte ta något därifrån eller flytta på något där.

– Det finns en idé om perfektionism, inget får vara förstört på minsta sätt. I det här fallet betyder det snarast att ingen samtida människa, eller alldeles särskilt ingen turist får ha varit på platsen och petat. Urbana utforskare hamnar ofta på samma ställen som graffittikonstnärer. De urbana utforskarna anser dock att graffittikonstnärerna förstör de miljöer utforskarna vill bevara.

Spridbarheten

Om man fotograferar och publicerar på nätet gör man det på sin egen hemsida, inte på till exempel Facebook, och fotot förses inte med några koordinater – man tänker att man på det sättet bevarar platsens auto­nomi. Samtidigt finns det i det undangömda, att man måste veta vad man söker för att hitta bilderna på nätet, också en känsla av exklu­sivitet.

– Det finns något kittlande i att inte veta vad som väntar, tjusningen i att inte veta vad du kommer att se, som kräver att man inte får explo­atera platsen med för många bilder. Det som ska ses får inte premedieras, det vill säga det får inte finnas en färdigt paketerad idé om vad som väntar, vilket är motsatsen till charterturismen där allt är färdigt utstakat redan innan du reser. Hela charterköpet går ut på att du ska veta exakt vad du får.

Det urbana utforskandet är en spegelbild av gentrifieringen som till exempel syns i etableringen av en smakkultur. Plötsligt finns det fler och fler människor som tycker att vissa miljöer innehåller något som är värt att bevara, vilket leder till att man till exempel gör konstgallerier av gamla maskinhallar och försöker förstöra så lite om möjligt av den ursprungliga miljön. När en miljö en gång fått en kritisk mängd så kallade kreativa individer samlade till sig uppstår snabbt en klusterbildning.

– Och om man förenklar det hela så har vi snart den kulturella medel­klassen där som älskar att gå ut och titta på konstkolonierna skapade av folk som vågat lite mer, och sedan har vi snart spekulanterna på plats, och då har området redan en längre tid varit exploaterat genom olika mediekanaler.

Om man för det tillbaka till det urbana utforskandet: Först upptäcker en liten krets estetiskt intresserade urbana upptäckare ett område. Den kretsen är kanske inte så noga med att bli känd. Men efter dem kommer de som ser på området som ser det de urbana utforskarna sett med entreprenörsögon, och de gör koncept av det de ser för att kunna sälja det. Det är det här som är spegelbilden av gentrifieringsprocessen.

– Den första gruppen som kom kan ha ett genuint intresse för det de utforskar, det de söker kan ge dem en existentiell upplevelse, som ett hål i tiden, plötsligt står man på en plats som inte rörts sedan 1970 och känner en spöklig kontakt, ett slags ”mellanrum i tiden” som kan vara en drabbande; upplevelse. Med Walter Benjamins ord: I ruinerna kan du se det förflutnas visioner brytas ner.

– Det är en helt annan sak är att skapa koncept med coola industrimiljöer. Hos dem som upptäckt något ”först” kan exploateringen ge upphov till frustration och ilska. Att någon som inte alls har samma motiv som man själv hade imiterar det man upptäckt, och förvandlar saken till ett format och ett koncept.

– Den amerikanske medieforskaren Henry Jenkins poängterar de nya spridbara mediernas roll. Bilder kan bevaras på ett oändligt antal ställen och mångfaldigas bokstavligen hur mycket som helst. Globala positioneringssystem förvandlar vår uppfattning om geografi. Och de ökade kontaktytorna mellan olika medier och grupper gör att det blir allt svårare att upprätthålla gränser, att isolera något. Vissa grupper vill väldigt strikt bevara autenticitet och sin egen exceptionalitet och det finns en mer eller mindre automatisk spänning mellan dem som vill bevara och de som vill exploatera.

Gentrifiering

Och nu kommer vi in på gentrifieringen. Jansson säger att det har forskats väldigt lite i mediernas roll i gentrifieringsprocessen. André Janssons använder begreppet ”flytande gentrifiering” – en plats där befolkningen håller på att ersättas. Till exempel ett kvarter som tidigare bebotts av arbetare men nu består av konstnärer och akademiker som upptäckt ett relativt billigt sätt att bo, ett område som dessutom har vissa estetiska kvaliteter som dessa individer kan se, och de är dessutom modiga nog att flytta in trots att området annars kan anses vara ”ruffigt” eller präglat av småkriminalitet. Det här inflyttandet kommer i sin tur att göra att området snart anses tryggare vilket i sin tur höjer värdet på området som i sin tur kommer att dra till sig resursstarkare personer och spekulanter vilket kommer att stegra värdet på bostäderna på ett sådant sätt att den arbetarklass som tidigare bott där inte kommer att ha råd att bo kvar.

– Medelklassens livsstilsideal just nu innebär en normalisering av ett liv med ett glidande förhållande mellan arbete och fritid och en arbetsplats som nödvändigtvis inte är fysiskt bestämd. Det syns fysiskt till exempel där välbeställda entreprenörer väljer att sitta på ett arbetarklasskafé och jobba på sin laptop. Entreprenörernas närvaro och idéer om stil kommer snart att förändra stället.

En annan sak som utmärker den medelklass Jansson pratar om är att man tänker i termer av livsstilar, och på att jobba på sitt eget liv som en portfolio. Och då är man intresserad av att fotografera sig själv i spännande miljöer, och naturligtvis också att framställa sig själv som spännande och dynamisk. En slående aspekt är dock hur konform den idén är.

– Det finns många intressanta samband. Ett exempel är att ökningen av anmälningar till långlopp exakt följer kurvan för ökningen av antalet Facebookanvändare. Intresset av att ge en bild av det som man ser som kännetecknande för det goda livet är påtagligt både i utbredning och konformitet.

Den bilden behäftas av en social ängslighet som är exploaterbar. Det syns till exempel i bostadsannonserna för de bostäder som tidigare såldes med en idé om att de har en estetisk potential men som nu är inne på en av många renoveringsrundor för att köket inte längre ser ut som det ska för att motsvara den bild som man tror att ett kök ska ha enligt den tillfälligt regerande bostadspornografiska idealbilden.

– Som en reaktion på bostadspornografin har det uppstått trender som minimal living. Minimal living beskrivs som ett sätt att problematisera att vi har så mycket yta. Men vem är det som talar för minimal living? Jo, främst konstintresserade arkitekter, filosofer, etcetera. Förutom de ideologiska aspekterna framför de samma saker som en vanlig husvagnsturist om sitt boende. Men kabinerna de valt får inte ge ett intryck av att det är hemtrevligt. Även inuti råder en minimalistiskt råhet som anknyter till den industriella, men som inte har någon verklig koppling till något industriellt.

Urbana utforskare berättar enligt Jansson att de har samma ambivalenta känsla som folk som tar selfies när de ska lägga upp en bild på stället de har fotograferat, de känner en vag känsla av obehag. Man vet att man poserar. Men urbana forskare har också en känsla av att göra intrång, att de vanärar platsen de plåtar. Det är ställen där folk vigt sitt liv åt jobbet och här står de plötsligt som ett slags voyerister. Ska jag lägga ut det här fotot? Ska jag cirkulera det här?

– Som när det gäller selfies finns det en tveksamhet i ögonblicket när fotot ska tas och när det ska läggas ut. Och den känslan kan återfinnas i att göra ateljé av en maskinhall.

– Det är inte så att jag automatiskt har något emot det. Det är bra att bevara kulturarv, att kunna omvandla gammalt för nya ändamål. Men det finns ofta ett starkt inslag av spekulation och trendkänslighet. Vad är det för en typ av socialitet och ängslighet som vi har att göra med?

– En del av det har att göra med en poserande livsstil även om det görs i en ideologisk anda. Det är svårt att klandra någon för det, men vad gäller till exempel minimal living är det väldigt få människor som kan experimentera på det sättet, få som är tillräckligt priviligierade för att kunna välja bort saker. Och det är sist och slutligen också få förunnat att kunna välja var och när de jobbar.

En problematisk coolhetskultur

Sam Wetherell gör i Jakobin Magazine (19.8.2017) ett förintande porträtt av det kreativa hipsterideal till exempel den inflytelserika amerikanske stadsplaneringstänkaren Richard Florida stått för. Enligt Wetherell kan man utan vidare säga att det finns många direkt problematiska aspekter av den trendkänsliga coolhetskulturen.

Richard Florida har tidigare talat för att alla storstäder som vill överleva behöver koncentrera sig på den unga hippa kreativa klassen som öppnar barer, konstgallerier, nattklubbar, etcetera, eftersom dessa drar till fler spännande unga människor och med dem kommer investeringar och kapital och skapar innovationer.

Florida har nu retirerat från sin position eftersom det visat sig att den sortens satsning på de unga hippa endast lett till kapitalkoncentration och skenande bostadspriser som gjort att alla andra än de rikaste trängts bort från de områden där dessa hippa kolonier etablerats och dessa centrum istället förvandlats till dyra slutna enklaver istället för de dynamiska spännande arenor man tänkt att de skulle ge upphov till.