Visst var det en blöt tonårsdröm som nästan ett halvt sekel senare äntligen blev sann. Och visst är jag sedan länge intresserad av både segling, gamla segelfartyg och hållbar utveckling. Speciellt som här, i en salig och lagom saltig blandning. Men att Nordsjön ens i början av juli och att livet ombord på en närmare 60 meter lång brigg inte precis är som att reka förbi Strömsö med egen båt, fick jag snabbt lära mig.
Text: Ari Nykvist
DEN GAMLE NORDSJÖN visade sig inte från sin bästa sida när vi kom ut på öppet hav runt den skyddande udden vid Stavanger i Norge. Ett par timmar senare var hälften av oss ordentligt sjösjuka. Och det var sju dagar kvar till Antwerpen. Också jag som har seglat Östersjön kors och tvärs i många år, blev ordentligt sjösjuk. Upp och över relingen i lä kom den feta goda stekta norska fisken och sedan under de följande 36 timmarna precis allt annat som fanns i magsäcken.
Så magstarkt började den vetenskapliga konferens jag avgjort bäst kommer att minnas som pensionär i gungstolen med Reinotossorna på mina frusna fötter. Det vill säga konferensen från Stavanger till Antwerpen ombord på STS Fryderyk Chopin, en polsk tvåmastad råriggad brigg där 32 akademiker i en vecka dygnet runt gick på däck i vakter precis som vanliga besättningsmän utom då vi en eller två gånger per dag hade vetenskapliga seminarier. Tvärvetenskapliga sådana kring det allt mer viktiga temat hållbar utveckling.
ÅA-kollega hjälpare i nöden
Vilken tur att jag fick Sinikka Suomalainen i min vakt, den tredje vakten. Till vardags arbetar hon vid Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi och har som finländsk koordinator för Baltic University Program (BUP) och BUP:s seglande konferens SAIL redan hunnit med några turer ombord. Utan Sinikka och vår tålmodiga vaktchef från Litauen hade jag inte hittat bland alla linor och rep, nagelbänkar, tiotals olika segel, master och rår. Men efter en dags intensiv skolning i hamn i Norge, visade det sig att vi drygt 30 universitetslärare och professorer faktiskt kunde segla och ta hand om ett stort segelfartyg ute på Nordsjön. Med lite hjälp av den knappt tio personer stora fasta besättningen såsom kapten och kock. De avgjort två viktigaste personerna ombord.
Att klättra upp i de nästan 40 meter höga masterna, ut på rårna eller det långa bogsprötet, var lättare och roligare än jag hade väntat mig. Säkerhetsselen som hela tiden var fasthakad i starka vajrar gav en trygghet som gjorde att jag till och med kunde njuta av utsikten och klättrandet i riggen. Men ända upp till skysail, det högsta seglet med rån nästan 40 meter över havsytan vågade jag inte. Redan att hänga över rån på övre toppseglet kändes lite osäkert eftersom jag är 193 cm lång och rårna blir smalare ju högre upp de finns. Att dra och slita i ett stort tungt och vått segel med höften över rån och resten av kroppen rakt neråt tiotals meter ovanför ett svallande hav, undvek jag därför gärna på alla segel ovanför toppseglen. Speciellt då jag var sjösjuk.
Släng dig i sjön
Några få av oss gröngölingar ombord hade sjö- och båtvana från tidigare. Men de flesta var första gången ombord på ett segelfartyg och hade inga som helst tidigare erfarenheter av livet till sjöss. Därför var det fascinerande att se hur snabbt alla ändå lärde sig att segla och sköta om fartyget på bästa sätt. Att hissa, reva och ta ner seglen, att brassa fall och skot och en rad andra linor, att gippa (att ändra kurs 90 grader med vinden), att slå (att ändra kurs 90 grader mot vinden), svetta (att hårt spänna till ett rep), att stå vid ratten och att gå vakt dygnet runt indelade i tre olika vakter. De som talar om torra teoristinna akademiker i sina elfenbenstorn får slänga sig i sjön. Efter ett par lite utdragna och smått kaotiska segelmanövrar, lärde vi oss snabbt och effektivt att jobba i grupp under disciplin och att tillsammans klara av riggen, hela fartyget och livet ombord.
Byt båten till en husbil
Två gånger höll jag ändå på att ge upp. Den andra dagen ombord med vindar över 20 meter i sekunden och upp till 8–10 meter höga vågor, låg jag (och några andra, så det så) utmattad och ömkligt sjösjuk på akterdäck och lovade mig själv att genast sälja min segelbåt och köpa en husbil. Den andra gången när jag efter nattvakten klockan fyra till åtta med regn och 6–7 grader i luften efter en tung och lång segelmanöver bara hann slänga mig i kojen med våta kläder på och somna in när alarmet ”alle man på däck” abrupt väckte mig och alla andra frivaktare ombord. Efter ett par dygn med högst 3–4 timmars sömn i sträck, kände jag mig som en vacklande zombie då jag tvingade mig själv att igen hasta upp till akterdäck för order. Precis som de tio andra i min vakt.
Byssavakt à la byssan lull
Visst har jag ibland vid Åbo Akademi i Vasa långa dagar med många timmars föreläsningar, handledning och all världens kufisk administration. Men då varken gungar, svajar, skakar, brakar eller dånar det omkring en under arbetet. Att ha byssavakt, det vill säga köksvakt ombord på ett fartyg som gungar, hoppar och skakar och slänger dig hit och dit 24 timmar i dygnet, var en av mina tuffaste arbetsdagar någonsin. Tur nog hade den värsta sjösjukan redan lagt sig. Men att bära upp en stor säck potatis från lagret längst ner i fartyget upp till den heta trånga byssan, skala potatisen, hjälpa kocken, duka, servera mat, diska, svabba durken i mässen och byssan och samtidigt försöka hålla balansen och porslinet kvar på borden, känns i kroppen och knoppen på en otränad 60-plussare. Byssavakten började klockan 6.30 och slutade vid 21-tiden och på den tiden hann jag med en drygt halv timmes paus i arbetet. Men också med att umgås med världens hjälpsammaste och roligaste byssavaktkamrater.
Ingen pint i engelsk pub
Enligt planerna skulle vi ligga en dag i en engelsk hamn innan vi fortsatte till Antwerpen. Men den hårda motvinden de 2–3 första dagarna gjorde att vi tvingades gå direkt till Antwerpen. Då vädret blev lugnare, soligare, torrare och varmare, var alla ombord ändå nöjda. Att stå bakom ratten mitt på natten under en stjärnklar himmel och i passligt öppen bidevind styra ett segelfartyg söderut i 7–8 knops fart i Engelska kanalen mitt bland alla fartyg, fiskebåtar och oljeriggar, kändes (nästan) bättre än en pint stark, mörk och gräddig stout på en mysig pub i hamnkvarteren i Grimsby eller Hull. Trots att det ombord ute till havs var strängt alkoholförbud som alla ombord respekterade.
Hjärtat i halsgropen
En enda gång fick jag hjärtat i halsgropen och det nästan i ordets egentliga bemärkelse. Vi hade tolv till fyra-nattvakten och första styrman ville ta ner två av stagseglen, det vill säga två av jibbarna, de trekantiga förseglen ute på bogspröt. Vinden hade nämligen igen ökat och vi hade för mycket segelduk uppe. Tillsammans med vår vaktchef och polacken Jacob klev vi försiktigt ut på det långa bogsprötet under tiden de andra i vår vakt började hala ner de två seglen. Trots att fören doppade sig i de stora vågorna blev vi inte alltför våta och kunde relativt lätt surra fast seglen i bogspröt så att de inte fladdrade sönder i den hårda vinden.
Med en viss lättnad och stolthet kröp jag sedan som bäst bort från bogspröt tillbaka in på fördäck då vaktchefen plötsligt ropade ”fasten your harness NOW”. I ögonvrån såg jag en jättevåg komma inrullande rakt förut samtidigt som jag illa kvickt satte fast selens karbinhake i närmaste livlinevajer. Sekunderna senare kom en cirka halv meter hög våg forsande in över hela fördäck. Det där ser ju inte så farligt ut, det går nog bra men jag blir kanske lite våt om strumporna, hann jag högmodigt tänka innan vågen på en gång brutalt slog omkull mig och jag åkte hejdlöst iväg en kort bit längs relingen innan säkerhetslinan stoppade mig. Genomvåt från topp till tå och lite blek om nosen svarade jag ändå hurtigt ”all fine and well” när vaktchefen oroligt frågade hur det gick. Och sedan lämnade vi alla tre i snabb takt fördäck.
Kritisk diskussion, hård argumentering
På grund av vädret tvingades vi slopa ett par av seminarierna och grupparbetena som normalt hölls ett par timmar både på för- och eftermiddag. Klassrummet på Chopin som ligger i skansen längst förut, höjdes och sänktes snabbt flera meter i de höga vågorna och sjösjukan fick åtminstone min akademiska analys- och talförmåga att halta betänkligt. Men då vädret blev lite lugnare, var det en samtidigt hisnande och unik upplevelse att snabbt hoppa över från den praktiska fysiska besättningsrollen till den ändå något mer professionella akademiska och teoretiska lärar- och forskarrollen.
Det var fint att få se hur lärare och forskare från en rad olika discipliner och ämnen vid en rad olika universitet i Europa vill och kan se tvärvetenskapligt och ämnesöverskridande på den allt mer viktiga och komplexa frågan om hållbar utveckling. Att inse hur olika man kan se på kraven på hållbar utveckling om man till exempel kommer från Lettland och Ukraina än från Sverige och Finland. Sällan har jag dessutom varit på en konferens där man så öppet och frimodigt kritiserade de olika synpunkter som kom fram och ofta kom med konkreta provocerande motargument. Det blev ibland något av en polsk riksdag av det hela, vilket bara var uppfriskande. Antagligen var det just den praktiska seglande gemenskapen ombord som skapade tillräcklig tillförlit och stark grupptrygghet för en så rättfram och livlig diskussion.
Surrad vid ratten
Den andra natten ombord på fyra till åtta-vakten stod jag i kortare etapper någon timme vid rodret. Vi låg på kryssbog med de höga vågorna rullande in förut snett om styrbord. Efter några minuter med stora svårigheter att hålla kursen då stäven plötsligt flyttades några meter av en hög fräsande våg, fräste andra styrman plötsligt åt mina vaktkamrater att binda mig vid ratten. Efter en liten stund kom de med en splitsad och vadderad ring av rep med fyra repändor som hakades fast i öglor runt ratten och sedan klev jag in i repringen. Repet spändes åt och plötsligt kunde jag stå rakt och ta stöd av repringen utan att behöva stöda mig på ratten. Och efter det kunde jag hålla kursen till och med i en minut utan att falla eller stiga 5–10 grader. Thank you mister Naikvist, nice steering, sade styrmannen diplomatiskt, då jag med värkande armar och genomfrusen en timme senare äntligen blev avlöst.
Party i skansen och invandrarförort
Som kronan på verket inleddes årets Tall Ship Race just i Antwerpen då vi i början av juli kom fram till staden. Att få besöka en rad kända stora segelfartyg från alla stora seglande nationer i hela världen, blev en mäktig final på en mycket annorlunda och speciell konferensvecka. Men den bästa upplevelsen i Antwerpen var utan vidare det vilda, roliga och pratglada partyt vi hade i skansen sista kvällen ombord. Att få diskutera politik, miljö, forskning, segling, havet och efter midnatt meningen med livet i allmänhet med munviga, snabbtänkta, roliga och kunniga typer från olika länder och kulturer som på en vecka blivit ens goda vänner, är få förunnat. Och när jag kvällen före flyget hem till Vasa hann besöka en invandrar- och flyktingfestival med världsmusik från Mali och Senegal i Nordafrika där alla tillsammans dansade, jammade, åt, drack och hade kul i betongförorten Linkeroever, kom jag på att livet som landkrabba och ÅA-anställd ändå har sina sidor.