Fascismen ska mötas med fredligt hoppfullt motstånd

Text och foto: Marcus Prest

Vi övriga måste ta kampen om utrymme, säger Tiina Rosenberg. Vi får inte låta fascister och rasister sätta agendan och bestämma hur samhällets problem ser ut och hur de formuleras.

Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet och rektor vid Konstuniversitet fram tills första juni i år, höll under årets Aboagorasymposium keynoteföreläsningen: Speaking Up in Precarious Times: A Reflection on Arts and Humanities.
Rosenberg betonade vikten av att var och en står upp och säger emot när rasistiska och fascistiska åsikter yttras. Det gjorde hon inte mot bakgrund av någon nostalgisk uppfattning om en värld som varit, utan mot bakgrund av den fascism som nu visar sig i Europa och mot bakgrund av att världen år 2014 var en alldeles särskilt våldsam plats – mera människor dog av våld ifjol än under något annat år sedan andra världskrigets slut.
Intervjun gjordes efter föreläsningen, den elfte augusti. Under veckorna som gått sedan dess har det skett en förändring i samhällsklimatet som går i linje med den Rosenberg förutspår i intervjun: När 15 000 människor den åttonde augusti samlades i Helsingfors för att demonstrera mot fascismen – en direkt reaktion på den sannfinländske riksdagsledamoten Olli Immonens märkliga fascistiska kamptext på Facebook – var det en markering som sedan spritt sig i ett aktivt medborgarskap mot invandrarfientligheten.

Den typ av fascism som vi nu ser torgföras helt öppet – hur ska den bemötas?
– När jag för två och ett halvt år sedan kom tillbaka till Helsingfors var jag förvånad över hur separata de finlandssvenska och finskspråkiga sfärerna är. Om man till exempel läser NyTid har man redan sedan förra valet kunna följa med analyser av det finländska samhället som är vakna för de rasistiska trender som är aktiva i Finland. Man tog till exempel direkt tag i Nuiva manifesti (immigrationskritiskt valprogram undertecknat av 13 sannfinländska kommunalpolitiker. Red.).
– Hufvudstadsbladet är också en socialliberal tidning och det är en kontrast till den finskspråkiga tidningsvärlden där det är väldigt ute att vara socialliberal. Problemet är att de röster som förekommer i NyTid och Hbl inte hörs i finskspråkig media.
– Analysen av vad som håller på att ske i samhället har hela tiden funnits – det är bara det att den inte tagits på allvar. Och man har också kunnat följa med de fascistiska krafterna som manifesteras i Jussi Halla-Ahos blogg, Hommaforum, och så vidare. Man kan gå in på hemsidorna och se vad de här människorna säger. Allt är öppet. Det är många journalister och akademiker som redan länge beskrivit det som nu kommit fram i och med att ”fallet Immonen” punkterar bubblan.
– Frågan som inställer sig är: varför denna ovilja att diskutera detta? En följdfråga: hur mycket innehåller både Centern och Samlingspartiet personer som delar de uppfattningar Immonen ger uttryck för? Centern med Sipilä bröt samhällskontraktet som går ut på att bilda en bred regering – bred regering är något man hittills alltid bildat i Finland. Men nu har vi alltså en ny situation, då Centern och Samlingspartiet tagit med Sannfinländarna och ingen annan, att regeringen har en sådan majoritet att den kan göra vad som helst utan att behöva diskutera med oppositionen. Då måste regeringen, och statsministern, också ta ansvar för dem man tagit in och vad det medför.

Vad är orsakerna till att man inte möter den här fascismen med kraft?
– Det är intressant att när man från svenskt håll ifrågasatte Sannfinländarnas regeringsduglighet steg självaste president Niinistö in och sade att Sannfinländarna inte har något att göra med Sverigedemokraterna, att det är helt olika typer av fenomen. Niinistö ville direkt lägga locket på diskussionen. Vad vi fått är ett freudianskt scenario där det man lagt locket över i alla fall bubblar fram.
– För den här fientliga retoriken är faktiskt utbredd. När jag just hade installerat mig i Helsingfors då för två och ett halvt år sedan var det ”tvångssvenskan” som diskuterades. Och kollade man på vad Samlingspartiets ungdomsförbund då skrev var de ju ställvis värre än Sannfinländarna.
– Varför får man inte dra slutsatser av det som står i de texter de själva skriver? Vad är detta att man inte får kalla rasister för rasister och fascister för fascister när de själva skriver ut och säger ut sina rasistiska och fascistiska budskap? Nu är jag ju inte ensam om att ha gjort de analyser som gjordes för flera år sedan. Men det är inte så att det är roligt att ha haft rätt. Det är tvärtom väldigt tråkigt. Jag tror inte alls att Finland är mera rasistiskt och fascistiskt än något annat land. Men det är tid för de goda krafterna att samla sig.
– Överhuvudtaget är det väldigt märkliga stämningar i gång i världen nu. Senast Donald Trump som uttalar sig direkt sexistiskt och ändå får flera röster i opinionsundersökningarna genast efteråt. Och Sverigedemokraternas ledning som i Sverige som går omkring med järnrör med påföljden att deras popularitet stiger.

Är inte det ett tecken på att det finns en stor frustration – att det är uttryck för en energi som måste ha funnits latent ganska länge? Jag menar att det verkar finns en uppdämd känsla som får anmärkningsvärt många att känna igen något i sig själv när Sverigedemokraternas ledning tar fram järnrören och går omkring på stan, när Immonen ger en bild av att det finns en fiende som man kan gå och bekämpa med något slags våldsamt hjältemod?
– Jo. Det finns en jordmån för fascismen nu. Men det som måste sättas emot är ett fredligt hoppfullt motstånd. Vi som är motståndare till fascismen kan inte börja härja och röja. Jag blev väldigt glad då jag hörde att kyrkan klart tagit ställning mot rasismen och klart ställt sig i stödet för mångfald och människors lika värde. Det är den sortens markeringar som behövs. Och i och med Meillä on unelma-demonstrationen som samlade 15 000 människor i Helsingfors tror jag att vi faktiskt har kommit till en punkt där folk börjar visa att de fått nog av hatet och fientligheten.
– Nu har vi i en alltför lång tid låtit Sannfinländarna sätta agendan, det är deras formuleringar av problemen vi levt med. Och nu är det också bekräftat vad det är för en bild av världen de har – det är komprometterande för den högsta politiska ledningen. Och det bör sägas att det är helt omöjligt att Samlingspartiet och Centern inte fattat vad de gjorde när det tog med Sannfinländarna.
– Så en kamp vi måste ta är kampen om utrymme. Vi kan åtminstone stå upp och säga ”inte i mitt namn”.
– Och Sipilä borde ta sitt ansvar som statsminister och ledare och sätta igång med att läsa lusen av folk som inte uppför sig.

Att välja svaga fiender åt sig verkar vara återkommande genom historien då det inte finns någon röst i samhället som lyckas samla upp den här sortens frustration och göra något vettigt av den?
– Ja. Och idag är det väldigt tydligt tre grupper man nu riktar sig mot. Det är muslimer, flyktingar och romer. Judar och homosexuella och andra minoriteter råkar naturligtvis ofta ut för hatet men huvudgrupperna är de tre förstnämnda.
– Journalisten Jussi Förbom har skrivit flera böcker om rasismen i Finland. Han visar att det inte är först med Sannfinländarna den här rasismen har kommit in i politiken. Nämnas kan också att de forskare som sysslar med rasism och den här typen av frågor är de som får mest hot.

Hur kommer det sig att välfärdssamhället och särskilt socialdemokratin brakat ihop på det sätt att vi nu har dessa fascister istället?
– Den etablerade förklaringen är att efter murens fall 1989 ville inget politiskt parti identifiera sig med det gamla Östeuropa. Då blev det trängsel i mitten vilket lämnade ytterflankerna fria för populister som kunde påstå att det inte är någon skillnad mellan höger och vänster mera. De sade ”se på oss som har fräscha åsikter”.
– Samtidigt är det så att den klassiska äldre vänstern inte känner igen sig i vegetarian-, vegan-, eller queervänstern. Det man måste hitta är gemensamma värderingar och allmänt en förmåga att kunna hålla flera bollar i luften på samma gång.
– Men som det nu är formas en ny vänster, som en reaktion på fascismens framväxt och nyliberalismens framfart. Och med det som skett i Grekland och det som kommer att ske i Spanien och Portugal, och med de fascistiska strömningar vi nu har, kan ingen komma och säga att det inte är skillnad på vänster och höger. Och tror du inte att vi nu kommit till nyliberalismens slut? De närmaste åren kommer att vara intressanta.
– Ingenjörstypen av politiker har svårt med det här nya landskapet. Men man får nog lov att vänja sig vid större politisk diversitet, att inte allting längre är så lätt ordnat i prydliga boxar.

Ett annat spår, men relaterat: På en fråga i anslutning till föredraget du höll nämnde du humanister, som du menar att måste rycka upp sig då man nu kraftigt skurit ner och fortsätter skära ner i de humanistiska utbildningarna runt om i Europa.
– Ja, jag tror inte heller på humanisten som vart åttonde år tittar upp ur arkivet med en avhandling om Strindbergs kommatering.

Är en del av problemet att humanister dels gått med på det dominerande ekonomistiska tänkandet, dels att man inte ännu heller lärt sig formulera vad man är till för trots att humanismens självklarhet varit ifrågasatt i minst tjugo år?
– Humanister måste se världen. Och det är väldigt många humanister som inte har en analys av högskolepolitiken. Man försvarar nog sina egna forskningsprojekt, men man försvarar inte den bredare bildningen.
– En del av problemet är också att humanister fått för sig att de inte ska ta ställning, man ska bara bidra med ”den kontextuella förståelsen”. Tar man inte ställning kan man börja skriva sin egen dödsruna.