Pertti Kurikan Nimipäivät. Foto: Markku Ulander/Lehtikuva.
Pertti Kurikan Nimipäivät kan genom sin synlighet bidra med mycket för människor med funktionshinder. Samtidigt kan bandet visa på vår egen kluvna inställning.
Text: Marcus Prest
Carolin Ahlvik-Harju tror inte att ett fenomen som Pertti Kurikan Nimipäivät, PKN, skulle ha kunnat inträffa för 20 år sedan. Hon säger att samhällets förhållande till människor med kognitiva funktionshinder och funktionshinder överlag var mera stigmatiserat då.
– Hela systemet var mer byggt kring institutioner, och så vidare. Nu är boenden betydligt mera lika vanliga hem. Hela vår idé om funktionshinder är annorlunda idag, säger Ahlvik-Harju.
PKN skapar mycket debatt i alla fall, vilket Ahlvik-Harju menar att handlar om att de utmanar idéer om hurdana människor som är värdiga att representera landet. På samma sätt som den österrikiska eurovisionsvinnaren ifjol, transpersonen Conchita Wurst, och monsterrockarna Lordi – Finlands representanter och vinnarna år 2006.
– När det gäller PKN handlar debatten dels om musiken och dess kvalitet, dels om funktionshindrades representabilitet. Och den debatten är inte alls klar. Jag har för all del inte läst allt, det har skrivits massor. Man kan grovt dela in debatten i tre grupper, även om olika grupper naturligtvis går in i varandra.
– En grupp tänker att det är pinsamt att PKN representerar Finland. ”Ska vi skicka en grupp idioter som dessutom sjunger dåligt?”
– En annan grupp ser det som ett politiskt ställningstagande: vi visar att vi är toleranta.
– Och en tredje grupp, en grupp som jag själv tillhörde, intar en beskyddande roll, man vill beskydda PKN från att bli utnyttjade och gjorda till åtlöje.
Ahlvik-Harju har inte den åsikten mera. Nu tycker hon att det är en mycket bra sak att PKN representerar Finland i Eurovisionen.
– Det är en mycket skön grupp som består av väldigt olika personer med ett mycket tydligt budskap: de vill att de funktionshindrades röst ska höras och de älskar sin musik. Och det är dessutom en musik som är erkänd i punkkretsar.
Medlemmarna i PKN har tolkat röstningsresultatet, att de fick 34 procent av alla röster, som en kärleksförklaring. Det kan man enligt Ahlvik-Harju tycka att är ett mycket bra sätt att ta röstningsresultatet på – oberoende av om det är sant eller inte att det är en kärleksförklaring.
– De är så glada över vinsten. För gitarristen Pertti Kurikka betyder deltagande i eurovisionen speciellt mycket eftersom det är det sista han gör med bandet innan han drar sig tillbaka för att jobba mer med sitt diktskrivande. De bryter en del konventioner, vilket stör en del människor, det är därför de utmanar. Men samtidigt bryter de inte för många konventioner, och därför är de så omtyckta. Det är trots allt fråga om män som underhåller, män får vara fula på TV. Och de utmanar inte punkrockvärlden. Det är en bra punklåt. De försöker inte vara skönsjungande och de försöker inte se ut som om de var med i en H&M-reklam.
– Själv tänker jag som sagt att det är en bra grej, men det finns faror i hur de porträtteras.
Carolin Ahlvik-Harju.
Ahlvik-Harju tänker på dokumentärfilmen Kovasikajuttu som kom år 2012. Där ser man en av bandmedlemmarna kissa och bajsa på sig. Ahlvik-Harju reagerar på hur han visades, till exempel när han duschades.
– Ingen kommer att filma mig om det där skulle hända mig.
Nu har jag inte sett den filmen och utgår helt från din beskrivning. Om jag förstår det du säger handlar det om att en av bandmedlemmarnas värdighet kränks. Men är det en så kontroversiell sak att visa? Kan det inte finnas en medmänsklighet i att visa just det där duschandet: så här går det ibland. Kanske det här ihop med Downs syndrom att sådant här händer lättare? Jag har ingen aning, men vad jag menar är att det här också tillhör livet och det kanske inte är så farligt och att man i en sådan dokumentär kan bryta tabun vi har om oss själva och vad som är tillåtet att råka ut för och inte är det. Men å andra sidan kan det förstås finnas en risk i att man utnyttjar någon för att försöka driva igenom ett budskap eller bara göra saker utmanande? Hur som helst har jag inte sett filmen och jag utgick nu enbart från det.
– Jag fick en massa mothugg när jag skrev det jag just sade i en gästblogg. Även från handikappkretsar. De älskar filmen. Men skulle man ha visat den där sekvensen om det varit en kvinna som sket ner sig? Eller vilken som helst så kallad normalstörd person? Det skulle ha räckt för mig att de sade vad som skett och sedan fortsatt till nästa scen. Det finns något vulgärt som plötsligt blir OK för att medlemmarna i PKN är som de är.
– Det förstås inte deras fel. Som person tycker jag att sångaren Kari Aalto i PKN som svär, pratar om sprit och hatar sitt boende är rätt osympatisk. Och det handlar inte om hans funktionshinder utan om att han ibland är en jobbig person.
– Samtidigt finns ju Sami Helle basisten som är världens mjukis, som älskar sitt boende och hemmakvällar.
Det finns en tendens att reducera människorna till sina funktionshinder och förklara en person helt utifrån det?
– Det är just därför det skulle vara intressant att se vad som hände om man böt ut medlemmarna i PKN till kvinnor, och även byta musikstil – då skulle man kanske få det klarare för sig vad det är för ett fenomen vi har nu. Är vi faktiskt så toleranta som vi gärna tror att vi är?
– Jag tror inte att de skulle ha vunnit om det inte var just ett punkband. Utan punken skulle de ha blivit en grupp funktionshindrade.
Stora frågor som borde diskuteras
Carolin Ahlvik-Harju säger att offentligehten kring PKN kommer vid en mycket läglig tidpunkt i Finland. Vi är på väg in i en ny vårdreform som påverkar människor med funktionshinder. Vi har också år 2007 skrivit under en FN-konvention vars syfte är att säkra mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för personer med funktionsnedsättning och främja respekten för deras människovärde. I Finland har vi ännu inte kunnat leva upp till detta och vi är ett av få EU-länder som inte kunna ratificera avtalet trots att detta var planerat under den aktuella regeringsperioden.
– Det säger förstås också att vi är regelnördar som vägrar skriva på innan vi kan garantera att vi lever upp till vad vi lovar, vilket jag tycker är bra. Det handlar till exempel om sysselsättning och vårdplatsgaranti. Arbetsgivare ger ofta för få arbetstimmar och för dåligt betalt till funktionshindrade för att de ska kunna leva på sitt arbete. Och samtidigt säger systemet att den lilla inkomsten är för stor för att de också ska ha rätt till sjukpension. Ändå är situationen för funktionshindrade i Finland oerhört mycket bättre än på de flesta andra håll i världen.
– Men samtidigt som allt det här pågår erbjuds fosterdiagnostik till alla gravida kvinnor i Finland, genom vilken man vill upptäcka kromosomavvikelser så tidigt som möjligt och ge den gravida kvinnan en möjlighet att välja bort barnet. Vilket en väldigt stor del av kvinnorna gör idag. Fosterdiagnostiken är just nu på väg in i ett nytt skede genom att mindre riskfyllda och mer preciserade metoder utvecklats som möjliggör att man ännu tidigare kan upptäcka bland annat Downs syndrom. Under det gångna året har man i Sverige och Danmark diskuterat tillämpningen av en ny metod som väntas tas i bruk så snart som möjligt. Detta har i media orsakat vilda debatter kring funktionshinder och alla människors lika värde.
– Då har PKN en direkt påverkan på hur vi ser på människor med Downs syndrom och på möjligheten att själva få sådana barn.
Så här pågår två parallella saker: å ena sidan visar vi att vi accepterar att människor med Downs syndrom får representera landet, å andra sidan gör vi vad vi kan för att undvika att sådana människor föds?
– Hela handikapprörelsen som arbetat för rättigheter och jämlikhet har lyckats enormt väl i Finland jämfört med andra länder. PKN kan ha en mycket stor effekt på hur man ser på människor med Downs syndrom och andra funktionshinder ute i Europa. Men det är en sak att arbeta för rättigheter, och en annan sak att vara någons vän. Vi vill vanligtvis inte ha människor med Downs syndrom nära inpå oss. Vi vill i regel inte heller ha barn med Downs syndrom.
– Samtidigt lyckas vi med hjälp av teknologin hålla liv i människor långt efter att de annars skulle ha dött och även göra så att foster överlever även när de föds väldigt tidigt. Och på det har vi fosterdiagnostik och eutanasi. Det finns en enormt viktig debatt vi borde våga föra om hur vi ser på livet. Vi hinner ännu ha en eutanasidebatt innan eutanasin förs in som ett medicinskt hjälpmedel. Fosterdiagnostiken fördes bara rakt in och vi hade ingen debatt om den.