Text: Tage Kurtén, professor i teologisk etik med religionsfilosofi och ordförande för universitetskollegiet.
När det här publiceras har ansökningstiden för rektoratet vid Åbo Akademi 2015–2018 gått ut. Annonsen (ÅU 15.5, Hbl 16.5) signalerar att styrelsen kan förlänga ansökningstiden och till och med söka kandidater utanför de sökandes krets. Därmed är en fortsatt diskussion kring vad som är viktigt när rektor för Åbo Akademi utses meningsfull.
Styrelsen väljer rektor. Som ordförande för universitetskollegiet vill jag anlägga några synpunkter. Tankarna nedan är mina egna. Men jag tror att jag fångar in en rätt bred opinion.
Rektorsvalet aktualiserar både innehållsliga synpunkter kring visioner och strategi, och mera formella frågor kring maktfördelning. Jag koncentrerar mig på det senare.
I kollegiet har vi ett flertal gånger lyft fram behovet av en öppen kommunikation och av att alla känner sig delaktiga i beslut som berör dem.
Statsmakten ville troligen med den nya lagen skapa förutsättningar för starka rektorer med en självständig position. Man har lyckats rätt väl. Det gäller också Åbo Akademi. Frågan är om det varit lyckat.
Rektor vid Åbo Akademi har idag en position där många beslut med vittgående följder kan fattas av honom utan att han behöver beakta andras synpunkter. Därmed kan det lätt uppstå motsättningar mellan ”styrande och styrda”.
Det finns två sätt att motverka alltför stora spänningar. Inom ramen för existerande regelverk kan ledningen själv vara lyhörd. Regelverket kan vidare utvecklas så, att ingen part inom samfundet har möjlighet att på egen hand fatta beslut med vittgående konsekvenser.
Åbo Akademis förvaltningsinstruktion har befäst idén om en rektor med mycket självständig beslutsmakt. Det enda organ med rätt att begränsa rektors makt är styrelsen. Denna har hittills vanligen gett rektor rätt stor frihet.
Inom ramen för de stora befogenheter som rektor har, kan hen förstås arbeta på ett sätt som väcker, inte bara styrelsens, utan också samfundets förtroende. Vid ett universitet, med en lång rad experter med huvudansvar för olika kunskapsområden, kräver det senare att de berörda känner att de blir informerade och hörda i frågor som gäller den egna verksamheten. Vidare har man rätt att förvänta sig att de beslut som fattas motiveras på ett genomskinligt sätt. Inom ramen för nuvarande regelverk är därför ett viktigt krav på den som blir rektor, att hen i mån av möjlighet undviker att fatta beslut som inte är förankrade hos dem de berör, och att hen är mån om att argumentera för sina beslut.
Men också den mest demokratiskt sinnade rektor kan avtrubbas i sin förmåga att lyssna. Regelverket borde därför garantera att rektor inte kan fatta viktiga beslut utan att medlemmarna i samfundet hörs. Sådana garantier finns inte i tillräcklig utsträckning idag. Det är därför också viktigt att en kommande rektor kan se en central uppgift i att medverka till ett förändrat regelverk där rektors maktbefogenheter kringskärs.
Också den mest demokratiskt sinnade rektor kan avtrubbas i sin förmåga att lyssna. Regelverket borde därför garantera att rektor inte kan fatta viktiga beslut utan att medlemmarna i samfundet hörs.
Jag vill till sist nämna några sådana enkla förändringar av regelverket, som kunde vidga kretsen delaktiga i viktiga beslut och ändra på maktförhållandena:
• ÅA kunde återgå till tidigare praxis där kansler har rätten att utnämna och avskeda professorer (så är fallet vid HU).
• Rektors rätt att efter 2015 fritt välja dekanus bland ett antal personer som respektive fakultetsråd föreslagit kunde slopas.
• Den nya ledningsgrupp som införs 2015 kunde bli en operativ ’styrelse’ med stadgade mötestider och stadgad beslutsrätt. Man kunde till exempel fastslå att rektor måste fatta alla strategiskt viktiga beslut i sittande ledningsgruppsmöte.