Ekonomiskt har det nästan alltid varit svårt, däremot har kraven aldrig varit så höga som nu. Åbo Akademis hundraåriga historia går hand i hand med den ideologiskt färgade högskolepolitiken. Där har problemställningarna inte förändrats på ett bra tag.
Text och foto: Nicklas Hägen
– Idag funderar man hela tiden på hur högskolepolitiken kan främja den ekonomiska tillväxten. Det är det som är överideologin. Inte hur vi ska få de mest bildade, kreativa, kritiskt tänkande och harmoniska människorna. Det är vår tidsanda, och den står i stor kontrast till hur det var när man läser historien. På 60- och 70-talen fanns en idé om ekonomisk tillväxt med, men det man pratade om med stora ord var demokrati. Det var den stora idén. Den pratar ingen om idag.
Det säger Anders Ahlbäck, forskare i historia vid Åbo Akademi och redaktör för en av tre delar av Åbo Akademis hundraårshistorik, som ska vara klar till jubileumsåret 2018. Han har forskat under rubriken ”Pengarna och makten” till antologin om Åbo Akademi och samhället. Det visar sig att Åbo Akademi haft det ekonomiskt svårt mest hela tiden.
– När man driver ett universitet finns det vissa utmaningar som definieras som problem, det ligger i sakens natur. Det är inget speciellt med det. Det lustiga är att man hela tiden talar om dem som att de skulle vara speciellt stora utmaningar just här och nu, säger Ahlbäck, och tillägger att inte heller kraven från staten är nya.
– Det har varit samma debatt och samma frågor på agendan ända sedan slutet av 60-talet. Det betyder inte att inget har hänt men problemdefinitionen har varit den samma hela tiden och minnet på universitetet är kort. Man pratar om det som att ”nu måste vi börja göra si och så”, men det har varit samma snack i fyrtio år.
En rädsla för staten
Åbo Akademi grundades som ett privat universitet 1917 och verksamheten inleddes 1918. Det finansierades genom donationer till Stiftelsen för Åbo Akademi fram till 1981, när staten tog över.
Bakom grundandet fanns ett antal rika, svenskspråkiga köpmannahus i Åbo, så kallade patricier. Det var familjer som Dahlström (grundade det som idag är UPM), Spoof, Jacobsson och Rettig, som hade ägnat sig åt affärsverksamhet i några generationer och vissa av dem hade varit framgångsrika inom industrin.
I Åbo Akademis historik som skrevs av Werner Nordström 1968, Academia Aboensis rediviva 1918–1968, behandlas dessa familjer enligt tidsandan rätt välvilligt, men allt tyder på att Åbo Akademis grundare drevs av en stor bildningsidealism.
– På 70-talet fanns en marxistisk kritik där man spekulerade i grundarnas motiv och sade att de ville försäkra sig om den kapitalägande klassens kontroll över utbildningen i Svenskfinland och utbildningen av ingenjörer för pappersindustrin. Man kan visserligen se sådana aspekter, det är ingen slump att Åbo Akademi fick en kemisk-teknisk fakultet, men det verkar som att patricierna brann för att få en humanistisk och en naturvetenskaplig fakultet. De ville ha riktig vetenskap, det var fint för dem, säger Ahlbäck.
– Kulturhistorisk viktigt, men ekonomiskt mindre betydelsefullt, är att man gjorde insamlingar med vanliga människor. Till exempel kunde någon ogift lärarinna i Jakobstad testamentera sin enrummare åt stiftelsen. Det är ett intressant fenomen att människor ville att allt de ägde och hade och med stor sparsamhet skrapat ihop med små löner efter deras död skulle gå till den svenska ”bildningshärden” i Åbo.
Akademins ekonomi hade varit knapp ända sedan grundandet och precis som idag ordnade man regelbundna medelinsamlingar. Trots att universitetet fått gott om donationer slukade verksamheten pengarna och under de första decennierna levde man med en konstant kriskänsla.
Kriget förvärrade ekonomin ytterligare. Eftersom Åbo Akademi dessutom hela tiden ökade i storlek, ökade också kostnaderna och man började allt allvarligare diskutera att ansöka om statsstöd i skiftet mellan 1940- och 1950-talet. Diskussionerna blev verklighet i början av 50-talet, först för Handelshögskolan vid Åbo Akademi och snart efteråt för akademin i sin helhet. År 1964 bestod 50 procent av Åbo Akademis budget av statliga medel och i slutet av 60-talet var andelen uppe i 75 procent.
De flesta andra privata finländska universitet hade förstatligats redan i början av 1970-talet, men Stiftelsen för Åbo Akademi var så pass stark att den kunde hålla ut till 1981 innan staten helt tog över. I och med att staten redan tidigare stått för 75 procent av budgeten var Åbo Akademi i detta skede i praktiken halvstatligt och följde statliga direktiv, så där skedde ingen större förändring. Den stora tveksamheten inför ett förstatligande var frågan om vad som händer med stiftelsens egendom.
– Man ville vara privat för då skulle man vara oberoende, vilket i sin tur hade med både den akademiska friheten och svenskheten att göra. Man kom ihåg språkstriden på 1920–30-talen, och var rädd för att på nåd och onåd ge sig till regeringen eftersom den kan svika sina löften och skära i det svenska, säger Ahlbäck.
– När universiteten i början av 70-talet förstatligades tog staten över stiftelsernas egendom, till exempel vid Åbo universitet. Vid Stiftelsen för Åbo Akademi ansåg man att stiftelsens pengar och fastigheter var ”svenska”, de hade donerats för att bevara svenskheten så man ville inte och ansåg sig inte ha den moraliska rätten att ge bort dem villkorslöst till staten. De skulle vara en ”garanti”, detta var det ord man använde, för svenskheten om staten inte höll vad den lovade utan lät svenskheten erodera. Då skulle man åtminstone ha kvar pengarna och åtminstone i teorin kunna börja om från början.
Tillväxt och kris
Att Stiftelsen för Åbo Akademi idag är stark går tillbaka till 1980-talet, som ekonomiskt var den bästa tiden i akademins historia. Vid förstatligandet fick stiftelsen behålla sin egendom mot att den lovade sköta akademifastigheterna och gratis ställa dem till universitetets förfogande. Några nationalekonomiskt goda år i slutet av 1980-talet gjorde att universiteten fick pengar utan att behöva ”stå på händerna” för det och då Stiftelsen för Åbo Akademi dessutom gjorde några smarta affärer, fanns det utrymme och möjlighet för den att växa kraftigt.
Också Åbo Akademi växte mycket på 1980-talet men sen kom den ekonomiska krisen, ”laman”, 1992–1995. De statliga anslagen skars rejält, vilket märktes i permitteringar och avsaknaden av nya anskaffningar. Ett liknande mönster utspelade sig med en ny uppgång i början av 2000-talet, före krisen i slutet av decenniet.
Båda gångerna har universiteten fått växa när nationalekonomin varit god, för att sedan drabbas av nedskärningar när ekonomin blivit sämre och staten fått svårt att hålla skutan flytande. Det innebär att universitetspersonalen kraftigt märkt av konjunktursvängningarna.
– Under de goda tiderna får universiteten växa – kanske lite för mycket, för när det är dåliga tider har staten inte råd att hålla igång dem och då tycker alla att det är kulturens död. Ingen kommer ihåg att vi var lika små för tio år sedan och då tyckte vi det var jättebra för att vi hade fått en massa nya tjänster.
Den förändring universiteten idag genomgår är enligt Ahlbäck fortfarande en anpassning till den finansieringsmodell som etablerades i samband med den förra krisen.
– Det som skiljer dagens kris från den på 1990-talet är att det då fanns en stark övertygelse om att det var en konjunkturdipp, en övergående kris. Det gällde att bita ihop och hålla ut, man ville inte minska på personalen för man tänkte att det var svårt att få den tillbaka, säger Ahlbäck.
– Idag tror jag att den allmänna uppfattningen är att den nuvarande krisen inte är någon tillfällig dipp, utan ett strukturellt problem. Även om Finlands ekonomi förbättras kan universiteten inte räkna med att få mera pengar. Strukturförändringarna har att göra med själva storleken och dimensioneringen, men ministeriet har också sedan mitten av 1990-talet ställt högre krav på profilering. De vill inte ha så många universitet, utan vill att universiteten nischar sig. Det är jättesvårt för Åbo Akademi eftersom vi som det enda svenskspråkiga universitetet ska utbilda i nästan allt.
Att stiftelsen inte balanserar ut Åbo Akademis budget, som idag lider av ett underskott, beror dels på att man av naturliga skäl inte vill äta av kapitalet – till akademins gagn kommer ”bara” avkastningen. Dels beror det enligt Ahlbäck också på att stiftelsen sedan förstatligandet aktat sig för att finansiera det staten en gång lovat betala, av rädsla för att staten i så fall skulle frisäga sig ansvaret för dessa kostnader.
– Redan under krisen på 1990-talet undrade man varför Stiftelsen för Åbo Akademi inte kan rädda oss när de har så mycket pengar. Vid stiftelsen sade man samma som idag, att man kan inte komma in och betala för det som är statens ansvar. Om staten anser att det behövs en strukturomvandling kan stiftelsen inte komma in och bromsa utvecklingen, säger Ahlbäck.
Från demokrati till konkurrens
Där Stiftelsen för Åbo Akademi som finansiär av universitetet under den privata tiden inte nämnvärt lagt sig i själva verksamheten, har staten inte varit lika öppensinnad: med ökad statlig finansiering följde en ökad styrning utifrån. Bakom statens ökade intresse för universiteten låg studentexplosionen på 1960-talet, som kraftigt förändrade förhållandena vid universiteten. Då mängden studerande snabbt mångfaldigades blev universiteten dyra i drift.
– Det skulle ha varit märkligt om riksdagen, ministeriet och regeringen inte börjat ställa kritiska frågor. I och med att man håvade ut enorma mängder skattemedel skulle det ha varit oansvarigt att inte kritisk granska hur pengarna används, säger Ahlbäck.
Kraven på att universiteten i högre grad skulle utbilda folk för samhällets behov, snarare än för forskningens, yttrades redan på 1960-talet och konkretiserades i och med den så kallade examensreformen på 1970-talet.
Kommittén bakom reformen strävade efter en bättre balans mellan å ena sidan teoretisk utbildning som syftar till forskarstudier, och å andra sidan mera praktiska färdigheter som syftar till att ge kompetens för ett yrke.
– Då ministeriet tog över kommitténs utlåtande betonade den kraftigt yrkesutbildningen. I debatten ansåg universitetsfolket att reformen instrumentaliserar universitetsutbildningen och undergräver den akademiska utbildningen. Framför allt studenterna upplevde att reformens syfte bara var att producera billig arbetskraft för näringslivet.
Förändringarna drevs av nya värderingar kopplade till 1960-talets vänstervåg, som förde med sig en stark demokratisering och en underminering av respekten för auktoriteter. Universiteten ansågs vara gammaldags, ineffektiva och försoffade. Det var inte längre självklart att professorerna ansågs veta bäst i frågor om till exempel hur undervisningen skulle skötas.
Det kollegiala styret professorer emellan upplöstes och beslutsfattandet kom att involvera den övriga personalen. Hur långt det skulle gå var under ständig diskussion. I slutet av 1960-talet verkade universiteten vara på väg mot ett helt demokratiskt styrsystem som i praktiken skulle ha betytt studentstyre och större fokus på undervisningen.
Planerna förverkligades visserligen aldrig, men professorerna upplevde att deras position och forskningen var hotade. Vid Åbo Akademi märks detta i att man 1972 bildar Stiftelsens för Åbo Akademi forskningsinstitut. Detta skulle vara en ”fristad” för professorerna, där staten och de studerande inte fick bestämma.
– Det börjar på 1960- och 70-talen komma en massa människor utanför universitetet som tänker att de vet minst lika bra som professorerna hur man ska sköta – kanske inte forskningen – men undervisningen, säger Ahlbäck.
– Det har också lite att göra med tron på social ingenjörskonst som var mycket stark på 1960-talet. Man trodde att man skulle kunna lösa alla samhällsproblem genom att det sitter planerare på ett ministerium och tänker igenom saken rationellt och gör upp en plan. På samma sätt tänkte man om den högre utbildningen att den skulle planeras centraliserat. Det lyckades inte speciellt bra.
Sedan slutet av 1960-talet hade högskolepolitiken dominerats av socialdemokratiska ministrar och tjänstemän, så drivkraften för förändring var till en början uttryckligen vänsterpolitisk. Men i det statliga trycket på universiteten att reformera sig märktes det inte någon nämnvärd förändring när Samlingspartiet tog över statsministerposten 1987 – trycket fortsatte växa också under nyliberal konkurrensideologi. Det ideologiska skiftet har skett stegvis, genom ökad frihet satt under målkrav och tävlan.
– Oberoende av om högskolepolitiken kommit från vänster eller höger så har syftet med den varit att effektivisera, ge kortare studietider, relativt snabbt producera kompetent arbetskraft och inte slösa tid på bildningstjafs, säger Ahlbäck.
– Den högskolepolitiska ideologi som handlar om större konkurrens började formuleras redan 1982–83 och blev explicit regeringspolitik 1985–86. Det har varit igång ända sedan dess. Vi pratar om det som om det hänt nyligen, men regeringen har pushat på det i trettio år.
Sedan mitten av 1980-talet har staten slagit fast målsättningarna för hur många som skall utexamineras. Den centrala planeringen frångicks och man började låta universiteten själva bestämma hur de skall gå tillväga för att leva upp till kraven. Forskningen började samtidigt ses som en viktig del av den nationella konkurrenskraften och gjordes till en resultatbaserad del av finansieringen – först genom att mäta antalet utexaminerade doktorer och på senare år genom att också mäta antalet vetenskapliga publikationer och citeringar.
Forskningens inriktning styrs idag genom en tävlan mellan projekt. I samband med krisen på 1990-talet drog man in delar av finansieringen, som senare återkom i ny form: det som vid universiteten idag kallas ”extern finansiering” är till största del offentliga skattemedel som olika forskningsprojekt tävlar om. I slutet av 1980-talet var den externa finansieringens andel cirka 30 procent av Åbo Akademis budget och år 1996 hade den stigit till nästan 40 procent. På den nivån har den hållits. År 2014 var den externa finansieringens andel 38 procent.
– I något skede av denna process finns en politisk styrning av hur stor finansiering som ska ges de olika ämnesområdena, säger Ahlbäck.
– Det låter ofta helt instrumentellt när folk från staten och ministeriet pratar om forskningen, de ser det som att den ska främja nationalekonomin och ge innovationer. Idag är bilden kluven för samtidigt som forskningen ökat i betydelse kräver man mera på utbildningssidan. Just nu ska det vara snabbare och mera av allt.
Övergången till konkurrensstyrd finansiering har varit en decennier lång utmattningskamp där universiteten långsamt gett efter.
– Det har varit ett kontinuerligt generationsskifte, de unga professorer vi har idag har växt upp med det här snacket. För dem är det naturligt, de kanske inte älskar det men tar det för givet att det är så här vi är tvungna att arbeta. Speciellt de som leder akademin är helt med på att det är det här som gäller, säger Ahlbäck.
– Så visst har det skett en värdeförändring. Betydelsen av tävlan har blivit det centrala värdet.
Vilket väl är rätt långt ifrån grundarnas idé om bildning?
– Kanske framför allt en skillnad i var tyngdvikten satt. Grundarna tyckte också att det som görs vid Åbo Akademi ska vara på hög nivå och gärna högsta nivå, men det var kanske inte det första de tänkte på, utan andens ljus, upplysning, kunskap, bildning. Immateriella värden.
– Utvecklingen har gått mot att betona behovet av starka ledare. Tidigare hade man alltid ett råd och bestämde kollegialt. En del av det nyliberala tänket är att rektorer och dekaner ska vara managerledare, att kollegiala organ är allför långsamma och tröga. Det är på gott och ont. Idag finns betydligt mera strategisk ledning, medan de som varit med om de gamla styrelserna säger att de gamla organen visserligen var tröga men att det utövades en sund kritik mot alla mystiska reformidéer. När man gör snabba reformer hoppar man ofta i galen tunna. Man var tvungen att ha bra argument för att få igenom något i de gamla styrelserna.
Tar vi demokratin för givet eller är det något annat bakom?
– Jag tror att tron på demokratin har minskat ganska mycket. Det fanns ett skede i samband med vänstervågen på 60- och 70-talet att man skulle utsträcka demokratin till i princip alla samhällsområden. Man trodde att man med politikens hjälp demokratiskt och gemensamt kunde forma samhället som man ville ha det.
– Vår tid idag präglas av att tron på politikens möjligheter är mycket mindre. Man ser samhället som styrt av anonyma globala marknadskrafter och tänker att politiken på sin höjd kan försöka anpassa samhället till krafternas krav. Demokratin kommer antagligen att göra comeback i något skede, men vid universiteten är vi ännu i ett skede där demokratin minskar.
Om man svänger på det – vad är det man tror på idag? En stark ledare?
– Det talas om att vi finländare är så dystra för tillfället, och det tror jag är en aspekt är frågan ”vad tror vi på?” En gång hade vi en idé om att bygga ett välfärdssamhälle, ett samhälle som är bättre för alla. Den idén har inte försvunnit men den är inte lika stark, den bär inte. På 80-talet och ännu på 2000-talet bars vi av att alla ska få nya grejer. Det var kul ett tag. Den idén har inte heller försvunnit men den bär inte folk idag.
– Som historiker tänker jag att det är övergående, det kommer alltid en ny grej. Vi har sett att idén om att återta nationalstaten och rulla tillbaka det europeiska projektet ett tag nu, och den har gett folk inom de populistiska rörelserna något att tro på. Deras ledare har inte lyckats genomföra det även om de i likhet med Sannfinländarna har kommit in i regeringen. Folk har blivit desillusionerade på nytt.
– Vad ska vi tro på? En del tror på ett mera ekologiskt samhälle och förnyelsebar energi, ett samhälle i ekologisk balans. Om arbetet mot till exempel klimatförändringen skulle komma igång på allvar skulle det vara något att tro på. Det kunde också ge en ny ekonomisk boom, för det är en massa saker som behöver byggas om. Där finns en uppgift för universiteten, men för tillfället är klimatförändringen ett ämne folk blir mera deprimerade än uppiggade av att tänka på.