En övergripande berättelse, enligt vilken folket sitter i kläm mellan ett illvilligt etablissemang och en bortskämd minoritet. Journalisterna ifrågasätter inte längre denna konspirationsteori. Det spelar de högerextrema i händerna.

Text & foto: Ari Nykvist

Daniel Poohl har varit en engagerad antirasist så länge han minns. År 2001 wallraffade han som medlem i det högerextremistiska utbrytarpartiet Nationaldemokraterna i Sverige. Idag är han chefredaktör på den välrenommerade svenska tidskriften Expo.
På Expo arbetade han i början nära journalisten och år 2004 avlidna kända författaren Stieg Larsson. Med honom diskuterade Poohl ofta vad som kan vara en grogrund för rasism och nationalism och kom fram till att det måste finnas ett ansvar hos alla som vill ha ett annat samhälle att se till att de här ideologierna inte sprider sig.

Tidskriften Expo ägs av en ideell stiftelse och har bland annat som uppgift att utmana intolerans genom förebyggande kunskap och upplysa allmänheten om rasism och främlingsfientlighet. Uppgifter som idag till och med är viktigare än på Stieg Larssons tid för snart 12 år sedan.
– Journalisterna förhåller sig ofta till högerextrema eller populistiska politiker som om det skulle handla om politik på skoj och inte på riktigt. Statsminister Stefan Löfvens uttalande om att ”vi i Sverige har varit naiva” är en eftergift åt populistiska politikers förenklade syn att se på svårlösta samhällsfrågor.

Hur paketerar då politiker idag sina berättelser? Vilka konnotationer och andra starka ord och begrepp använder de för att förgifta språket med en ny politisk betydelse, frågar sig Poohl därför. Till exempel för att avhumanisera människor såsom asylflyktingar.
– Journalisterna köper rakt av och för enkelt de högerextremas stora övergripande berättelse: att det finns en liten elit, ett egoistiskt etablissemang i toppen som vill förgöra nationen och folket. Att minoriteter och invandrare får allt de ber om och lite till och att sanningen mörkas av både politiker, tjänstemän och media. Bakom de här potemkinkulisserna såsom uttrycket ”den stora flyktingströmmen” hamnar sedan enligt den här berättelsen det vanliga folket i kläm.

Den stora berättelsen

Men det en del politiker idag ständigt upprepar såsom den här vinklade och värdeladdade berättelsen, betraktas enligt Poohl inte längre av journalisterna just som en politisk vinklad, konspirativ och propagandistisk berättelse. Utan som ett gångbart perspektiv och okritisk utgångspunkt för hur journalisterna i sin tur bygger upp sina berättelser. Och just konspirationsteorin bygger på en enkel global alternativ politisk berättelse. En svartvit och medryckande berättelse som mobiliserar anhängare inom en rad olika ideologier. Och som till och med kan leda till terrordåd. Den här formen av opinionsbildning kombinerat med att allt fler människor allt mer lever och umgås i egna slutna filterbubblor och ekokammare på nätet, ger både främlingsfientlighet och tolerans nya svarta hål att fylla.

– Det syns bland annat i det att ord och uttryck såsom ”de anständiga”, ”kulturberikarna, ”den stora massinvandringen” och ”politisk korrekthet”, har blivit fula skällsord som i lönndom bär med sig tydliga politiska ställningstaganden. EU har ju aldrig ens haft öppna gränser. En stor del av de som har kommit till Finland och Sverige de senaste åren har inte fått uppehållstillstånd. Alla var tidigare överens om att vi måste ha en reglerad invandring. Men nu har vi en situation där de rådande kriterierna för invandring är att ingen ska få komma in överhuvudtaget. Därför att alltför få vågar ifrågasätta den stora berättelsen om vi mot dom.

Den traditionella journalistiken försöker ändå fortfarande enligt Poohl att skildra samhället ur olika perspektiv. Men de nationalistiska medierna och en del av de som kallar sig journalister i sociala medier, har klart och tydligt en agendadriven journalistik. Nationalistiska medier såsom MV-Lehti och Hommaforum i Finland och Fria Tider och Avpixlat i Sverige, gillar inte den fria pressen eftersom de tycker att den ljuger och att den riskerar sammanhållningen i samhället.

Enligt Daniel Poohl sätts idag det som populistpolitiker kallar nödvändig realism mot vad de samma kallar naiv idealism och då etableras genast nya konfliktlinjer i debatten. Till och med ordet ”verkligheten” blir ett problem för journalisterna som inte orkar eller vågar ifrågasätta den verklighet högerextrema eller populistiska politiker serverar dem. Men ord och berättelser är aldrig neutrala och aldrig färdiga att användas utan källkritik och reflexion.

– Men idag accepterar journalisterna allt oftare ett snävt politiskt sätt att se på världen och samhället. Allt färre vill, hinner och kan ifrågasätta den synen ens genom en enkel faktakoll. Det finns idag en högljudd politisk rörelse som säger nej nej nej och åter nej, vi kan inte ta emot alla de här människorna. Men finns det idag en politisk rörelse som klarar av att argumentera för att det ändå kanske går? Som har en bra underbyggd och faktakollad motberättelse att komma med?

Att se igenom politisk retorik

Som exempel på sådana nödvändiga motberättelser ger Poohl de upprepade attackerna mot flyktingförläggningarna. Under hösten 2015 ökade attackerna mot asylboenden. Expo kartlade därför i december fem år av mordbränder, skadegörelse, misshandel, grova hot och sprängdåd. Men ska journalisterna då alls skriva om känsliga saker som attacker mot flyktingförläggningar  och liknande och hur i så fall? Hans enkla svar är: gör som vanligt. Kolla vem som är offret, vem som är maktlös och utsatt och skriv om det.

– Jag önskar att dagens journalister kunde vara mer öppna med hur de har fått ihop sina berättelser och att de bättre än nu kan guida mediekonsumenterna rätt i ett allt mer slutet och till synes alternativlöst samhälle. Journalisternas ansvar är idag mer än någonsin att ta ett steg till, gräva och erbjuda en alternativ syn till exempel då myndigheter mörklägger sitt agerande och beslut. Då kan journalistiken också i fortsättningen spela en stor roll i samhällsutvecklingen. Men om inte ens journalisterna längre förstår samhället de verkar i och inte kan se igenom politisk retorik är vi illa ute.

Åsiktskorridorer i Finland?

I Sverige har under det senaste året begreppet ”åsiktskorridor” debatterats livligt.  Enligt den svenska statsvetaren Henrik Oscarsson finns det relativt starka opinioner bland befolkningen som inte syns eller hörs i det offentliga samtalet. Och om de åsikterna någon gång kommer fram, så möts de genast av kraftiga protester. Åsiktskorridoren är enligt Oscarssons ironiska definition ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”. Men enligt Daniel Poohl vägrar de som pratar om åsiktskorridoren att gå med på att de egentligen talar extremhögerns språk. Varje gång någon påtalar den retoriska förskjutningen så ropar de om åsiktsförbud. Poohl ser det som en märklig logik när de som sitter på makten att formulera idéer och politik låtsas som att de inte får det.

”Precis så låter även extremhögerns berättelse om Sverige. Vårt land som en åsiktsdiktatur. Sverigedemokraterna – partiet som säger vad du tänker. Media som mörkar. Som att det fanns ett slags objektiv sanning. En verklighet, mer verklig än andra, som dolts bakom pk-medias kulisser.” Så skriver Poohl den 7 februari i en krönika i Expo om åsiktskorridorer. Byt ut Sverigedemokraterna mot Hommaforum, MV-Lehti eller kanske mot Sannfinländarnas ”invandrarkritiska” (det vill säga främlingsfientliga) falang så kunde citatet nästan lika bra gälla också i Finland.

Alla som skriver i massmedierna vare sig det är till pappers eller på nätet, i bloggar, kolumner eller ledare, borde enligt Poohl idag fråga sig vad det offentliga samtalet på riktigt borde handla om. Har till exempel välfärden hårt skurits ner eller inte? På vilket sätt i så fall, för vem, hur räknas välfärd, vem ska få ta del av den och vem ska bli utan? Det är exempel på mycket aktuella frågor som varken politiker eller massmedia just alls orkar söka svar på idag. Men journalisternas roll som samhällsförändrare finns fortfarande kvar trots alla nya sätt för alla medborgare och sanningssägare att själva kommunicera sitt budskap via till exempel sociala medier. Ifrågasättande och faktasökande journalister behövs och folk vill fortfarande ha trovärdiga, obundna nyheter om och aspekter på världen.

– Idag, mer än någonsin, behöver vi gemensamma referensramar, en större gemensam offentlighet där makten hela tiden noga granskas på ett klassiskt journalistiskt sätt. Men på ett mer transparent, öppet och tydligt sätt än hittills. På ett sätt där journalisten hela tiden frågar sig vad är makten ute efter, kan jag lita och tro på mina källor och i vems ärenden springer och skriver jag egentligen? För idag är misstron mot den parlamentariska demokratin större än på länge samtidigt som olika enkla konspirationsteorier får fotfäste. Den misstron måste mötas med källkritik och förebyggande insatser. Annars riskerar den unga generationen att fostras in i ett konspirationistiskt tänkande, ofta med inslag av rasism.

 

Tidskriften Expo

Expo

Tidskriften Expo

Tidskriften Expo grundades 1995 för att motverka extremhögerns och vit makt-kulturens framväxt i skolor och bland ungdomar. Initiativet togs av lärare, journalister och ungdomar. Expo antog en plattform som var strikt partipolitiskt obunden med syftet att värna om demokrati och yttrandefrihet mot rasistiska, antisemitiska och totalitära tendenser i samhället.

Daniel Poohl har varit chefredaktör för tidskriften sedan 2006. År 2009 belönades den med Publicistklubbens Dawit Isaak-pris och 2010 valdes den till årets tidskrift av branschorganisationen Sveriges tidskrifter.