Den här intervjun gjordes delvis utgående från ett samtal med rektor Mikko Hupa tidigare i höst och dels för att kommentera några aspekter på intervjun med Birgit Schaffar-Kronqvist.
Text och foto: Marcus Prest
Under ett samtal tidigare i höst nämnde du att de naturvetenskapliga ingenjörsutbildningarna vid Åbo Akademi skulle ha kapacitet för betydligt fler studerande, och att en orsak till att alla studieplatser inte blir fyllda är att så många potentiella studerande valt bort den långa matematiken i gymnasiet. Kan du kommentera valfriheten som ligger som grund för det här problemet?
– Valfrihet är förstås bra i sig, och det är svårt att inte tycka annat. Men problemet är att valfrihet förutsätter att man vet vad valen innebär.
– Inom utbildningssektorn kunde man säkert säga att det är bra att ungdomar får välja vissa av sina ämnen, medan andra ämnen är så viktiga för ungdomarnas framtid att det är osäkert om de kan ha en tillräcklig kunskap om vad det innebär att välja bort det ena eller det andra. Följderna är nämligen så stora. Detta som en helt allmän reflektion.
– Man väljer sina gymnasieämnen i ett väldigt tidigt skede, och ibland gör det att man stänger dörrar som senare är svåra att öppna igen.
– Väljer man till exempel bort långa matematiken har det dramatiska konsekvenser för ens framtid inom naturvetenskapliga ämnen. Valet kommer onödigt tidigt.
Vad kan man göra åt det här?
– Vid Åbo Akademi har vi gått ner från 80 specialiserade kandidatutbildningar till 20 breda sådana. Det är en av de saker vi gjort. Över huvud taget har vi kört tanken på en bredare grundutbildning varefter man väljer hur man vill specialisera sig. Det här tror jag att rent allmänt är nästa stora våg inom utbildningen överlag.
– Men för att åtgärda valfriheten i de tidiga stadierna av utbildningen är en väg förstås att gå via lagstiftningen. Att man går in och ändrar kraven så att elever inte i ett för tidigt skede kan välja bort centrala ämnen.
– Och ännu en tredje väg är att förbättra informationen till både elever och föräldrar, att se till att de faktiskt förstår räckvidden på de val de gör i det tidiga skedet av sina liv.
Birgit Schaffar-Kronqvist säger att det finns ett olyckligt driv hos politiker, näringsliv och till och med pedagogiken som faller samman så att kraven på utbildningarna blir snäva och splittrade. Har du någon kommentar på det här?
– Man ser nog att vissa representanter för till exempel Finlands Näringsliv EK försöker driva fram snäva specialiserade utbildningar. Nu vill jag genast säga att det också finns vettiga människor inom EK som inte driver det specialiserade tänkandet.
Vad är din invändning mot att specialisera universitetsutbildningarna?
– Världen förändras hela tiden och en specialiserad utbildning kan snabbt visa sig ligga utanför tidens melodi.
– Det som vi som universitet ska ge är kunskaper och verktyg, vi ska ge färdigheter som är generiska. Det snäva kunnandet behöver du först då du kommer in på ett jobb, och det kunnandet lär du dig på jobbet.
– En bred utbildning ger rent allmänt taget en säkrare grund för framtiden. Och man ska komma ihåg att våra studerande är i sin bästa professionella ålder 20, 25 år efter att de tagit examen. Det går inte att specialisera sig för snävt för tidigt om man ska vara relevant med de tidsramarna i åtanke.
Känner ni av trycket att erbjuda mera specialiserade utbildningar?
– Vi känner nog av trycket. Men vi har klarat oss rätt bra. Vår utbildning i kemiteknik, det är därifrån jag kommer så jag kan den bra, är till exempel verktygsorienterad. Man hittar våra ingenjörer inom så skilda områden som pappersindustrin och läkemedelsindustrin.
– Ett område där jag till exempel själv skulle vara försiktig med snäva specialiseringar är inom informationstekniken, det går väldigt fort inom det området. Det är mycket svårt att säga vad som behövs om 25 år.
Vad är det universitetet ska ge istället?
– Det universitetet ska ge är akademisk mognad, kritiskt tänkande, förmåga att kommunicera och förmåga att argumentera. Jag besökte en studiekompis i Cambridge för ett antal år sedan. Vi gick ut med två av hans kompisar. Den ena av dem läste historia och den andre filosofi. Jag frågade dem vad de tänkte jobba med när de kom ut. Historikern skulle bli konsult och filosofen bankman. Jag hade då svårt att få det att gå ihop, men har senare insett att det de fick med sin utbildning var självförtroende och förmåga att själv läsa in sig på – och lösa – specifika uppgifter.
– Det kan hända att det där var ett extremt exempel. Men jag är rädd för att vi i Finland gått för långt i den alltför rationella planekonomiska riktningen.