Parvez Alam visar upp en tagghuding – en organism som han beskriver som ett primitivt öga.

Parvez Alam är docent i naturmaterial vid Åbo Akademi. Han har en central roll i femton olika avancerade bioinspirerade projekt. Han är biohackare. Han är gift och tvåbarnsfar. Han är grundare av världens största välgörenhetsorganisation inom kampsporter. Han är före detta proffs i skateboarding. Han är före detta punk­rockare. Han är utövande muslim. Han fyller snart fyrtio.

Text & foto: Marcus Prest

Valkraniet är försvunnet. Det är märkligt. Kraniet – som tillhörde en kaskelotval Parvez Alams kollega Derek Ohland för ett år sedan sågade loss från djuret som förirrat sig in på stranden och dött – har samma storlek som en liten bil. Alam och hans kollega professor Anusuya Chinsamy-Turan har letat efter kraniet i det zoologiska museets källare hela morgonen. På golvet inne i professor Chinsamy-Turans kontor vid universitetskampuset i Kapstaden ligger nu istället ett kranium från en giraff. Det känns som en antiklimax. Parvez Alam hade velat visa mig valkraniet. Han hade också velat studera det mera eftersom det inte är valkraniets hårdhet – skelettet som en kaskelottvals kranium består av är mjukare än skelettet i ett mänskligt kranium – utan det är något med uppbyggnaden av skelettet som gör att den kan dyka till 3 000 meters djup. Parvez Alam är intresserad av att undersöka hur konstruktionen och tryckfördelningen är kopplad.

Men nu är det giraffkraniet Parvez Alam och Chinsamy-Turan pratar om. Parvez Alam kan inte ta med sig kraniet till Åbo, det är till att börja med otympligt att transportera, dessutom skulle det kräva mycket tid att skaffa alla tillstånd som behövs. Även om det är skelettdelar det är frågan om, och inte levande material, är tillståndsmaskineriet för att flytta ett kranium från en kontinent till en annan omfattande. Det Alam däremot kan använda är data från en skanning av giraffkraniet.

– Hurdan skanning, datortomografi?, frågar Chinsamy-Turan.
– Ja, CT är bra. Jag kan gå ner till 10 mikroner med mina egna prylar, svarar Alam.
– Är det meningsfullt? Borde du inte försöka hålla det på en skala där du ser de övergripande mönstren?
– När jag går tillräckligt lågt ner kan jag se olika lager, och om de olika lagren har olika struktur.
– Men du måste åtminstone hålla dig till en skala där du ser hur vävnaden samverkar.

Hypotesen om giraffer (som är relevant i dinosaurieforskare Chinsamy-Turans forskning): att det finns en direkt släktskap mellan långhalsade dinosaurier och giraffer. Och att det stridsbeteende giraffer visar upp i kampen mellan två hannar kunde motsvaras av hur motsvarande dinosaurier kämpade mot varandra. För Alams del är den intressanta delen kraniets uppbyggnad och skelettets sammansättning: det vill säga strukturen på benet. Benbyggnaden i giraffens kranium består inte av ett solitt material utan snarare ser skelettet på insidan ut som smält socker.
– Kolla de här kanalerna som går genom skallen, man har inte kartlagt det här förut.
Alam visar mig en del av kraniet.
– Och kolla här, samma dragkedjeliknande bindning mellan olika skelettdelar som jag visat dig på den där biten valkranium jag har i Åbo.

Ur materialteknologisk synpunkt är det intressant att giraffskallen är lätt men samtidigt verkar visa upp stor tålighet; giraffhannar använder skallen som en slägga i strid med varandra.
– Den här sortens marängliknande struktur, alltså det att den inte är solid, har visat sig vara bra på att avleda energin från stötar, men sämre på att stå emot statisk påfrestning och långvarigt nötande.

Till vänster: Parvez Alam, Chinsamy-Turan och en bit av ett giraffkranium. Mitten: Parvez Alam pekar på en dragkedjeliknande bindning i giraffkraniet. Till höger: Parvez Alam, Derek Ohland och det våta fortfarande illaluktande kraniet från en kaskelotval. Foto: Privat.

Till vänster: Parvez Alam, Chinsamy-Turan och en bit av ett giraffkranium. Mitten: Parvez Alam pekar på en dragkedjeliknande bindning i giraffkraniet. Till höger: Parvez Alam, Derek Ohland och det våta fortfarande illaluktande kraniet från en kaskelotval. Foto: Privat.

* * *

Parvez Alam är biovetare med biomimemtik och naturmaterialteknologi som specialitet. Han är docent vid Åbo Akademi. Under sitt besök i Kapstaden jobbar han tillsammans med professor Chinsamy-Turan eftersom hon är en av de ledande experterna på förhistoriska organismer med specialinriktning på dinosaurier och deras benstruktur.
I Kapstaden och Sydafrika gör Alam också biosampling: han går ut i naturen och letar efter organismer och biomaterial med intressanta egenskaper. I sitt kontor och på labbet i Åbo gör Alam analyser på vad materialen består av och utifrån data från analysen gör han digitala modeller på materialens hierarkiska strukturer på molekylnivå och högre. Vissa material visar egenskaper och möjligheter som gör dem intressanta att försöka framställa syntetiskt – inte för att göra direkta kopior av materialet utan för att härma egenskaperna.
Ett av fundamenten i Parvez Alams forskning är strävan efter att hitta gröna hållbara processer för framställningen av högpresterande material. De tre stora områdena i hans forskning är materialteknologi, biomedicin och processteknologi.

* * *

Efter att ha pratat med professor Chinsamy-Turan går vi på en promenad. Vi går genom universitetets campus vid foten av Taffelberget. Stora gråa trädstammar vid gångvägen – Parvez Alam känner på dem, han vet inte vilken sorts träd det är, det vet inte jag heller.
Parvez Alam är några månader från fyrtio år. Han har en vänlig men vaksam utstrålning och går med en självsäker energisk gångstil med lågt liggande tyngdpunkt: förutom biovetenskap är kampsport hans stora passion. Före forskningen och kampsporten var det punkmusik och skateboarding som dominerade hans liv. Han spelade i ett antal punkband i sitt tidigare hemland England. Som skate­boardare hade han sponsorkontrakt och rankades bland de tio bästa i Storbritannien i vertikal ramp och betongpark.

Varför blev du vetenskapsman och hur kommer det sig att du slog dig in på biovetenskap och biomimetik?
– Å, du börjar genast med de svåraste frågorna. Om jag svarar på varför jag sysslar med biomimetik och biovetenskap: det är en av mina stora kärlekar, min passion, och mitt stora intresse.
– Men om vi tar tag i vetenskapen. Vetenskapen har förutom den på nyfikenhet och vilja att förstå  grundade grundforskningen även ett industriellt rotsystem. Då jag hållit på med den industriella sidan har det varit för att tjäna pengar för min familj. Så: för att förtjäna pengar är en del av svaret på varför jag ägnat mig åt vetenskap. Jag har jobbat direkt för industrin men även det mesta jag gjorde tidigare vid universitet, även vid Åbo Akademi, var kopplat till industrin.
– Men när det kärvade till sig med finansieringen för de pappersförädlingsprojekt jag var involverad i vid Åbo Akademi bytte jag tillbaka till min passion, till den inriktning som jag började studera när jag kom in på universitetet för tjugo år sedan. Det vill säga biovetenskaperna. Jag antar att man för sin egen skull måste göra det man blir glad av, om man bara kan.

Vad gjorde du inom industrin?
– Produktutveckling. Det var i Nottingham, slutet av nittiotalet. Jag arbetade för ett företag som tillverkade och utvecklade byggnadsmaterial. Främst cement och olika sammansatta kompositer. Jag var med om att utveckla icke-destruktiva testmetoder, alltså tester för att kontrollera kvaliteten på produkterna utan att man behöver göra ingrepp i produkten som förstör den. Vi utvecklade ett ultraljudstest och ett värmekamerasystem som mätte värmens spridning och hur temperaturen faller inne i materialet – till skillnad från att bara mäta materialets värme. Det här var för att upptäcka om våta laminat inne i de sammansatta kompositerna tappat kraften i sin bindning till varandra. Vi lyckades skapa ett system som fungerade i laboratoriemiljö men det fungerade inte i industriell skala.
– När jag kom till Åbo jobbade jag med pappersförädling i sju år. Vi saknade ordentlig finansiering och jag började också känna att jag satte en hel del tid och energi på att forska för industrin utan att bli betald en lön som motsvarar den man kunde få inom industrin.

Jag tycker överhuvudtaget inte om att universiteten söker sig till industrin i den mån de nuförtiden gör. Det betyder att universiteten i allt större utsträckning börjar utveckla direkta tillämpningar för industrin och hittar sitt existensberättigande ur sin relation till näringslivet. Istället för att vi på universitetet gör det vi ska göra, det vill säga grundforskning, vara nyfikna och fria. Jag vill inte jobba som en underbetald slav för industrin. Jag, och vi forskare på universiteten är vetenskapsmän och -kvinnor. Det betyder något att vara vetenskapsman, det är ett ideal.
– Så 2012 sökte jag ett stipendium från Ella och George Ehrnrooths stiftelse för att undersöka molekylära egenskaper hos spindelväv. Jag fick 9 000 euro – jag tog pengarna och eftersom jag nu var på väg in i något jag älskade att göra jag gick jag bärsärk. Och efter det har jag tryckt på. Jag har aldrig haft så många studerande som jag nu har, och jag har aldrig heller publicerat lika mycket.

Alam har sedan år 2013 fått 17 artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter medan ytterligare 13 väntar på att godkännas. Han har lagt ner sina egna pengar i projekten han satt igång. När han reser omkring i världen säger han att han ser vilka enorma mängder talang som kastas bort. Det är därför han betalar ur sin egen börs för att ta forskare från Indonesien till Åbo. Ibland bor de hemma hos honom och hans familj under sina Åbovistelser – under flera månader. Han säger att det är OK och att det inte är OK. Han önskar att han inte själv till samma grad behövde betala av sin egen lön för att hålla igång verksamheten
– Men det här är min passion. Och genom mitt jobb har jag kommit i kontakt med en mängd människor som delar min passion. Jag har också lagt upp min egen Youtube-kanal där jag visar att vetenskap inte måste vara en sysselsättning som är underställd en monolitisk organisation utan att det är något som man kan ägna sig åt med mycket små resurser bara man är tillräckligt nyfiken och brinner för det.
– Det jag kommit till nu, hos biovetenskaperna, är ett ställe är jag kan föra samman min tidigare erfarenhet och den kunskap jag samlat på mig genom åren. Pappersförädlingen och materialteknologin har till exempel lärt mig mycket om flödesdynamik – vilket jag har mycket nytta av nu.
– Inom biomimetiken och biovetenskapen lär jag mig nya saker varje dag. Jag lär mig också att uppskatta världen. Och sättet jag jobbar på ger mig en hel del nära-döden-upplevelser. Särskilt i möten med ormar, giftiga bläckfiskar och andra vattendjur som man kan stöta på när man är ute och letar material.

Vad tycker din familj om det?
– De är naturligtvis inte alltid så entusiastiska över den aspekten. Men min fru förstår den här sidan av mig. Det verkar som att jag har ett problematiskt förhållande till adrenalin. Jag bröt nacken och var tillfälligt förlamad medan jag skateboardade men det verkar inte ha dämpat mig. Det verkar som om jag får en slags naturlig high av att det ibland är lite farligt.

Det som på engelska kallas The Second Scientific Revolution (som anses utspela sig mellan Nikolaus Kopernikus publikation av De revoltionibus år 1543 och Isaak Newtons publikation av Principia 1687) sägs enligt vetenskapshistorikern Richard Holmes ha karaktäriserats av ett gemensamt ideal som präglades av ett intensivt, till och med våghalsigt personligt engagemang för att göra vetenskapliga upptäckter. Under min två år långa sporadiska kontakt med Parvez Alam har jag ofta kommit att tänka på Holmes beskrivning och berättelserna om de mödosamma resorna ut till tidigare okända områden: För i jakt på insekter, växter och andra organismer ger sig Alam ut på månader långa expeditioner i den indonesiska djungeln, rör sig över väldiga områden i Östafrika och verkar ointresserad av sin bekvämlighet och ofta också påtagligt liberal med sin egen säkerhet. Han säger att det mera ser ut att vara, och låter mera farligt än vad det egentligen är. Han uttrycker också något som på ytan låter som fatalism (”när ens öde väntar på en finns det inget att göra åt det”) men när man pratar närmare med honom märker man att hans inställning handlar om att ta välavvägda risker, att analysera vilka problem man sannolikt kommer att möta och hur man kan övervinna dem, och att fundera på om företaget är värt faran. Om svaret är ja och det trots alla förberedelser och planerade handlingsmönster ändå går snett – så går det snett.

Under expeditionerna är det inte bara djur, särskilt giftiga sådana, som kan överraska – Alam har också drabbats av djungelsjukdomar och parasiter under de få år han varit aktiv på fältet som biovetare. Farligast har ändå andra människor visat sig vara. Alam och hans olika grupper har vid upprepade tillfällen blivit föremål för aggression, ibland har han hamnat i strid. Ibland är det Parvez Alams etnicitet som triggar aggressionen. Ibland är det ren opportunism hos de anfallande.
– Två saker tror jag att vi inte har någon större kontroll över som människor. Det ena är att vi föds. Det andra är när vi dör. Det finns förstås meningslösa sätt att dö på, slarv, obetänksamhet, och så vidare. Folk som tittar ner i sina mobiltelefoner medan de promenerar eller kör bil tar betydligt större risker än jag tar. Men om man gjort allt det man skulle göra rätt och om det ändå är ens öde man möter är det bara att acceptera.

* * *

Hans kampsportande är också en källa till intressanta situationer – inom ramen för föreningen Fighting for Lives har Parvez kommit i kontakt med två herrar som är involverade i gängen i Cape Flats-området i Kapstaden. Parvez har försökt ordna mig en intervju med dem. De två herrarna är före detta gängmedlemmar som blivit imponerade av den ideella föreningen Fighting for Lives som Parvez Alam är drivande i. De två före detta gängmedlemmarna jobbar liksom Fighting for Lives med att lära barn och ungdomar utanför gängen försvara sig mot brottsligheten. Parvez har å sin sida blivit fascinerad av knivstridstekniken som gängen i Cape Flats använder.

Därför har Parvez bett mig klä på mig en ordentlig jacka, så jag bär en läderrock i den varma natten: de två herrarna, som förblir namnlösa, knivhögg nämligen Parvez i all vänskaplighet två gånger förra gången han träffade dem – dels som en del av övning med knivar och dels som initiationsrit. De envisas med att träna med skarpa blad och deras träning innebär mer eller mindre automatiskt att åtminstone ena parten blöder. Parvez demonstrerar teknik för mig, visar hur huggen kommer från nära håll med hjälp av att använda bålen som kraftcentrum. Det ser ut som höger- och vänsterkrokar och uppercuts i boxning – samma intima närhet.
– De är bra killar, de kommer att stå vid din sida till döden men de är också lite lynniga och blir lätt uppspelta, så fråga inte så mycket om taktik och teknik av dem, försök hålla dig till sociala frågor, frågor om områdets historia, den stilen, är Parvez råd.
– De bär alltid knivar och om du frågar om något taktiskt kommer de att vilja visa hur de beter sig.

Därför alltså rocken. Vi är på väg till en plats i Cape Flats som fungerar som en demilitariserad zon mellan rivaliserande gäng. Jag tänker på tekniker vi slarvigt fick lära oss i armén som gick ut på att blockera och ta kniven av en anfallande motståndare. De känns inte aktuella. Jag tänker på min tid på 400 meter. Den känns betydligt mer relevant. Dessa och andra tankar spelar genom mitt huvud medan vi går. Men sedan drar sig de två herrarna ur – de meddelar sig per SMS. De säger att de dels drar sig ur för att de inte vill bli fotograferade, dels för att det är spänt i området just nu: en människa blev mördad förra natten som ett led i de xenofoba mord och attacker som dragit fram som en pest genom Sydafrika under mitten av april. Stämningen i området är inte den bästa och det kan vara farligt för någon som är uppenbart vit att röra sig där. Parvez försöker lirka till ett nytt möte med de två herrarna men även det rinner ut i sanden. Det är ingen mening med att gå till Cape Flats i mörkret bara för att titta och utan en klar plan.

* * *

På något sätt har föreningen Fighting for Lives som började med att Parvez Alam och en liten grupp kampsportsintresserade killar i Åbo ordnade tillställningar för att samla in medel för gatubarn vuxit sig till världens största organisation för kampsport för gatubarn. Föreningen samlar in medel till kliniker, har byggt en skola för gatubarn i Kenya, tar barn på utflykter, förser dem med mat och rent vatten och lär dem kampsport. Kampsporten ger barnen en känsla av fysisk integritet som de aldrig upplevt då de kan ha sovit under en bro de senaste fem åren, och sporten ger dem en möjlighet att försvara sig mot vuxna som ofta är ute efter att utnyttja dem sexuellt. Organisationen verkar som bäst i Indonesien, Sierra Leone, Kenya, Ghana och Malaysia. Filmstjärnan Cecep Arif Rahman som är med i Raid 2 och ska ha en roll i den nya Star Wars-filmen medverkar i Fightning for Lives verksamhet.

För Parvez del började den ideella kampsportsverksamheten med att han ledde grupper i sina barns lågstadieskola. Först lärde han dem det han kunde, vilket var olika typer av östasiatiska knivbaserade stridsmetoder. Det slog honom att det kanske inte var det bästa att lära lågstadiebarn så han övergick till den brasilianska kampsporten capoeira som innehåller en hel del akrobatiska dansinslag som gör den rolig för barn – och efter det har Parvez lärt sig kombinera en mängd olika kampstilar som han och hans Fighting for Lives-trupp lär ut till gatubarnen under beteckningen Raw Combat.

* * *

Parvez Alams föräldrar kommer från Bangladesh. De flyttade till England på 1960-talet. Parvez föddes 1975 i Dorchester, Dorset. Medan vi vandrar omkring på de mörka gatorna berättar han om sin uppväxt. Han vill inte att jag skriver mycket om den. Han vill att jag undviker de adjektiv som kommer spontant för mig när jag försöker sammanfatta hans uppväxt i en sats som inte säger för mycket men antyder tillräckligt. Parvez Alams uppväxt präglades en hel del av att vara den ende i kvarteret med asiatisk etnicitet. Han lärde sig slåss. Han fick en gedigen kontakt med den undre världen – som blev hans hem under några år. Hans situation var inte bra. Ett sätt att ta sig ur situationen var skateboarding. Han övade mycket. Han fick också hjälp av vänner som var muslimer. Vännernas muslimska tro hjälpte dem att hålla koll på sig själva och behålla värdighet under svåra förhållanden. När Parvez var nitton hade han ett proffskontrakt som skateboardare och representerade Storbritannien. Under uppvärmningen till en tävling i Nottingham: när deltagarna gjorde sina provåk i rampen läste en av de tävlande situationen fel och ställde sin bräda i vägen för Parvez som just då fanns i luften ovan rampen. Parvez åkte in i brädan, föll fem-sex meter, landade på nacken – fick två nackkotor knäckta och en nackkota krossad. Han blev förlamad från halsen neråt. Kirurgerna som tog hand om honom råkade tillhöra Europas bästa neurokirurger. Parvez skulle ha varit permanent förlamad om de inte försökt sig på en för tiden experimentell metod där de tog material från hans höftben som de sammanfogade med hans knäckta och krossade kotor genom ett ingrepp som gick genom ett snitt i hans hals. Efter två veckor på sjukhuset stod han inte ut med att ligga mera. Han reste han sig ur sängen, promenerade ut från avdelningen och ut på stan utan att berätta något för personalen. Han visste inte hur han skulle få av sig stödkragen.

Skateboardandet var hans enda plan innan olyckan: efter olyckan fortsatte han åka men han tog även itu med sina studier igen. Han tog sig in på ett college där han läste biovetenskaper – han fick högsta betyg i alla prov. Av tungt vägande familjeskäl missade han sitt sista prov och blev relegerad före examen. Han sökte sig till ett annat college och en linje i byggnads- och materialteknik. Hans gamla college ringde när de upptäckt att de relegerat en av sina toppelever. De ville erbjuda honom möjligheten att komma tillbaka. Parvez bad dem dra åt helvete. Han slutförde sina studier och började jobba.
– Medan jag gjorde klart min doktorsavhandling slog det mig hurdan tur jag haft som hade det där teamet kirurger som jobbade med mig. Annars hade jag varit förlamad nu. Och det slog mig också hur ruttet jag betett mig då jag bara promenerade ut och inte tackat dem som räddat mig. Jag tillägnade min doktorsavhandling kirurgen som lett teamet då jag opererades. Jag reste till sjukhuset och överräckte avhandlingen till honom. Vi hade ett långt och bra samtal.

* * *

Biosampling. På morgonen kör vi ut mot Cape Points nationalpark men undviker de officiella ingångställena. Vi hittar en plats alldeles vid havet. Ute mot udden ser vi pingviner lata sig på stranden. Parvez är den här gången inte ute efter något särskilt. Han vill bara se vad han råkar finna. Vi tar av oss skorna. Framför oss bryts Atlanten mot klipporna och kastar upp skum. Parvez identifierar direkt en mängd organismer på klipporna.
Som bäst driver eller medverkar Parvez Alam i femton olika naturvetenskapliga projekt. De femton olika projekten befinner sig i olika utvecklingsstadium. Några av dem är redan långt gångna medan andra bara inletts eller så står de och väntar på tid, pengar och rätt läge för att ta itu med dem igen.

En av idéerna han jobbar med som kopplar till kustmiljöer är inspirerad av koraller och svampdjur. Koraller är djur med mjuka kroppar och organ som skapar ett skelett av biomineraler som ett skydd mot omgivningen. Svampdjur påminner om koraller men skapar utväxter av glas som utgör ett försvar mot rovdjur, mot den mekaniska påfrestningen att leva i vatten, och gör att de kan förankra sig på havsbotten: Glasutväxterna ger organismen en strukturell stabilitet och förmåga att limma sig fast vid stenar.
– Jag har en tredje artikel som hör till projektet som kommer att publiceras i journalen Composites Part A.

Parvez är intresserad av organismerna bland annat för att ett av problemen med den gröna ingenjörskonsten är att den inte är så grön när man börjar tillämpa den i industriell skala. Man tvingas använda mycket energi och kemikalier för att åstadkomma de specifika egenskaper i de material man önskar producera. Det Parvez tittat på är produktionen av naturfibrer och naturfiberkompositer – och att få material att fästa vid kompositmatrixen. Koraller och svampväxter förstärker och gör sina kroppar styvare genom att använda kisel, kalciumkarbonat och proteiner. Kisel och kalciumkarbonat finns överallt, de tillhör naturens vanligaste byggstenar. Inga skadliga effekter associeras med något av dessa material.
– På något sätt lyckas alltså koraller och svampdjur skapa dessa material i rumstemperatur och i havstemperatur. Min fråga är varför vi inte skulle kunna kopiera den processen, ropar Parvez över ljudet från vågorna.

Preliminära data från experiment Parvez som naturfiber/kompositgrupp tagit fram visar: Genom att använda en specifik aminosyra för att göra en modell på kristallbildningen och modell för hur kalciumkarbonatet växer på naturfiber får de till stånd en hundraprocentig hållbarhetsökning i kompositen som behandlas. Och det här är bokstavligen bara början. Det här är ett av de många projekt Parvez sökt pengar till under flera år – utan större framgång. Hans grundtes är att naturen ordnat saker och ting rätt, och att det man måste göra är att hitta sätt att avkoda dess processer. Och de processerna är helt gröna i begreppets fundamentala mening: de kräver ingen extra tillförd energi och kemikalierna de använder är ofarliga mineraler.

I naturfiberprojektet har Parvez grupp kommit långt. De har lyckats odla glas på naturfiber genom att använda encelliga organismer – utan att använda någon tillförd energi. De har bara låtit organismen sköta sitt. Ingen annan på planeten har lyckats med det här ännu. Grundproblemet med andra metoder i att föra över glas på naturfiber är att glas smälter först vid 1 500 grader celsius. Då har fibrerna för länge sedan förångats. Men det problemet har Parvez grupp övervunnit.
De tre grundegenskaperna man får ut av att odla in naturligt glas i naturfibrer är ökad styrka, styvhet, och en topografi på materialet som gör att den kan fästa på andra material. Den process Parvez grupp tagit fram är biologiskt nedbrytbar från roten till slutprodukten. Det material man får fram kan användas i olika typer av gröna högpresterande kompositmaterial – användingsområden där man nu använder konventionell glasfiber och kolfiber (två material som inte är miljövänliga – särskilt inte glasfiber).

Ett annat område bland de femton Parvez sysslar med och som kopplar till kust- och havsorganismer är biolim. Biolim är intressant i sårläkning men också inom materialteknologin när man vill få olika material att hållas ihop. För att illustrera försöker han få loss en skålsnäcka som ligger på en klippa. Han lyckas inte. Han försöker igen mycket försiktigt på en annan snäcka innan djuret hinner reagera på hans närvaro. Det lyckas inte heller. Han tar i med alla krafter – ingen effekt. Han försöker bända lös den med en vass sten. Det lyckas inte heller.
– Men du märker, säger han, biolim är potent. Dessutom suger sig de här typerna fast när de märker att någon är i närheten. Det kallas Stefan Adhesion; en kombination av fastsugningsförmåga och slem. Det är slemmet är annars bara polysackarider – alltså inget otäckt.

Han försöker bända loss snäckan igen.
– Å, jag kommer inte att ge mig innan jag får loss en av de här.
Han får inte loss någon av snäckorna. Till slut hittar han en lös skålsnäcka i en pöl. Han plockar triumferande upp snäckan.
Vi rör oss vidare bland klipporna och hittar en liten tjärn, ett ställe där havsvattnet samlats mellan klippblocken. Små fiskar simmar i det klara vattnet. Olika typer av alger växer längs stenarna och på bottnen. Parvez lägger sig på ett av klippblocken och försöker se in under klippan. Han ropar glatt till.
– Kom hit och kolla på den här baddaren!

När jag lägger mig platt på magen och tar spjärn mot en klippa mitt emot mig och sänker huvudet ner mot tjärnen kan jag se en starkt lila sjöborre.
– Rör den inte, ropar Parvez.
Han springer för att hämta ett par käppar som han kan använda för att lyfta ut sjöborren med. På andra försöket får han den ur tjärnen. Han lägger den på klippan framför oss och går ner på knä för att studera den.
–Vilken otrolig tur, va?
– Men man får akta sig lite – en del av de här är giftiga.

bildserie2

Han känner på den med sin bara hand, han drar snabbt handen tillbaka.
– Där ser man – jag kände bara lite på den, men det räckte. En del av de här har som sagt ett rätt så potent nervgift i sig.
Han fortsätter att studera sjöborren, glad som en lärka medan hans vänstra hand sakta domnar bort.
– Jag vet inte vad jag ska göra med den här. Jag har inte kommit hit för att få tag på just den här krabaten och då ids jag inte heller ta ut den för då dör den. Jag ska titta på den en stund och sedan sätta den tillbaka där den höll till.

* * *

Tillbaka till universitetet. Parvez tar fram sin laptop som han kallar The Beast. Den är kraftfull nog att köra avancerade molekylsimulationer. Han ska visa mig hur molekylstrukturen i spindelväv ser ut. Spindelvävsforskning var det område han fick sitt första stipendium i.
Spindelvävsforskningen kan bland annat användas för att tillverka sårläkande material, för tillverkning av kompositer för biomedicinsk användning baserade på spindelvävens molekylära struktur, och för andra typer av kompositer för användning i nästan vilket område som helst.

Den tredje artikeln Alams grupp publicerade om spindelväv skickades in direkt efter att en forskningsgrupp i Panama publicerat en artikel i Nature som visade att spindelväv flyttar sig mot inflygande insekter och tar tag i dem. De visade att en elektrisk laddning i insektkroppen triggar nätet som dras mot insekten när insekten är i närheten.
– Vi kände inte ens till att de här människorna i Panama fanns eller att de höll på med något liknande. Vår studie skiljer sig i att vi gjorde ett arbete som visar hur det här fungerar på en molekylär nivå. Molekylerna i nätet ordnar sig så att spindelväven styvnar till och blir oerhört mycket starkare på grund av den elektriska laddningen i den annalkande insekten. Det gör att nätet inte förstörs där insekten träffar. När man ser spindelväven i slow motion ser det ut som om nätet vore en levande organism.

Parvez grupp gjorde sin studie genom dynamisk molekylsimulation (MDS?–?Molecular Dynamic Simulation) – som bygger på principerna för hur atomerna i individuella molekyler beter sig när de utsätts för olika typer av påverkan. Främst elektrostatiska krafter.
Simulationen visade att när spindelvävsmolekylerna blir utsatta för en elektrisk laddning rätar de ut sig på grund av den elektriska kedjereaktionen.
– Vår hypotes om spindelvävens hållfasthet gäller den där uträtningseffekten. Vi kollade upp betasheets, det vill säga ordnade sekundära strukturer som ger upphov till kristaller i biopolymerer. Vi kollade polyalaninsegmenten som formar betasheets. Vi kollade vätekopplingarna som är elektrostatiska sekundära krafter – i spindelväv uppstår de i stora mängder.

Det finns sju olika spindelvävstyper. Flagelliform är en klibbig väv som täcker den radiala väven. Den har en stor töjspänning och är mycket klibbig. Parvez grupp identifierade de aminosyror som gör att nättypen är klibbig och utifrån de data de fick konstruerade de ett biologiskt lim för sårläkning genom att introducera materialet med bakteriologiska nanokristaller.
– Genom att kontrollera aminosyrorna kan vi ställa in limkompositens egenskaper.

I ett samarbetsprojekt med en kollega vid Åbo universitet försöker Parvez sammanfoga två olika typer av spindelväv för att kombinera de styva kvaliteterna med de klibbiga kvaliteterna – det skulle bli ett material som inte existerar i naturen. Den här typen av biovetenskap kallas syntetisk biologi. Även här skulle målet vara att konstruera förbättrade biomaterial för sårläkning.
Själv håller Parvez som bäst på att försöka förstå SCD-elementen i spindelväven. SCD står för semi chrystaline domains – fritt översatt ett slags partiellt kristalliserade områden i spindelväven. Sedan 1970-talet har fem vetenskapliga undersökningar publicerats som samtliga har som hypotes att SCD är avgörande för spindelvävens hållfasthet.
– Olika typer av spindelväv klassas i tre skilda hållfasthetstyper: hård, mjuk, mellanhård.
– Ingen har, vad jag känner till, någonsin på allvar studerat hur dessa SCD:n bildas i spindelväv. Jag har några hypoteser som jag håller på att utreda. Den första går ut på att SCD formas i i kopplingen mellan kristallerna. De amorfa materialen utövar ett inflytande på kristallerna så att de blir kristaller och vice versa.
– Den andra teorin är att om kristallerna överskjuvar varandra är det där som SCD formas.
– Det är den här tredje delen av spindelväven som ger den dess stora kapacitet att absorbera energi.

* * *

När Parvez Alam reser har han alltid med sig sin kraftfulla laptop och om han reser till tredje världen tar han även en annan laptop med sig så att studerande får använda de båda datorerna.
– Det de inte har för mycket av i tredje världen är bra datorer.
Han säger att resor till olika platser i världen, och framförallt utanför västvärlden, ger perspektiv som är nödvändiga för en vetenskapsman. I andra kulturer möts man av andra sätt att tänka, och mycket annorlunda förutsättningar för både vardagsliv och vetenskapande. Annorlunda utgångspunkter ger upphov till alternativa sätt att närma sig problem.

Han är bekymrad över forskningens tillstånd i Finland. Han säger att han överallt i världen möts av entusiasm för Finland som vetenskapsland men alla erfarenheter som man refererar till är över tjugo år gamla och att det sedan dess gjorts utbildningspolitiska beslut som har stora konsekvenser för forskningen. Det syns i internationell statistik att vi tappat mycket i förhållande till andra länder. Ett av de absoluta grundproblemen menar Parvez  är det han redan nämnde: att forskningen i alltför hög grad blivit underställd näringslivet och att det tar död på forskarnas förmåga att vara nyfikna och entusiastiska. Och att ett företagstänkande börjat dominera universiteten: man har infört en hierarki och ett prestationstvång som gör att man är tvungen att ständigt producera artiklar för att få behålla sin finansiering och sitt jobb.
– Så hur gör man om man känner att man måste sätta sig ner i ett år för att tänka riktigt hårt och grundligt på något? I England har vi samma trend men jag har upplevt att det ändå finns utrymme för forskare att helt enkelt tänka utan att vara jäktade där, utan att någon genast kommer och misstänker en för att man är lat.

Ett annat problem som han tar upp är ett lineärt tänkande som han anser att är utpräglat finländskt. Han menar att det lineära tänkandet har sina styrkor för att få en sak att röra sig från A till B men att man är dålig på att fråga frågor och se saker utanför de mål och riktlinjer man etablerat och att det samtidigt också kväver folks personlighet. Därmed tar man bort det motstånd mot etablerade idéer och tankemönster som gör att man kan tänka på nya sätt.
– Min åsikt är att vi definitivt måste få bort det hierarkiska företagsledningssystemet. Systemet är fiende till kreativitet. Det är helt och hållet penningorienterat och gör oss alla till robotar. Företagsidén syns ibland också i studerande som är ute efter att få saker serverat för sig, för att de förväntar sig att saker ska fungera som om det var en tjänst de fick av föreläsaren. Det händer väldigt sällan i mina studerandegrupper att studerandena inte förstår varför de är vid universitet men jag vill gärna påminna dem om att de är vid universitet för att de ska utveckla sin förståelse för vetenskapen och att det första kravet på dem då är personligt engagemang. Universitet är inte någon yrkesskola eller något servicecenter.
– Jag tror som sagt att ett sätt att få upp ögonen är att resa med jobbet som vetenskapsman, att inte bara stanna i Finland och då och då åka på någon konferens. Jag tror att man utvecklar sin kreativitet genom att arbeta i andra kulturer.
– Det här är ett av problemen som jag kopplar till det lineära tänkandet bland finländare. Man kan inte tänka sig att åka till ett land i tredje världen för att jobba med sin vetenskap. Det handlar inte om någon andlig resa, även om det kan ha, och för mig har haft den aspekten också. Det handlar om att det finns så enormt mycket obunden och oanvänd talang som väntar på att bli upptäckt. Det jag menade då jag sade att man möter andra sätt att tänka är att vetenskapare i tredje världen ofta är mycket fria i sitt tänkande och inte bundna vid strukturer på samma sätt som vi. De har förstås alla möjliga problem, både i organisationen och i brist på material och utrustning men de har ofta en direkt nyfikenhet som gör att de kan komma till väldigt intressanta och oväntade lösningar inom grundforskning, i att upptäcka nya områden, tillämpningar, och i att improvisera fram utrustning och processer. De tycker ofta att vetenskap är roligt, på ett sätt som vi i Finland märkligt nog inte verkar vara lika benägna att göra.

Har din muslimska tro kommit i vägen för dig som vetenskapsman?
– Islam har aldrig varit ett problem för mig som vetenskapsman.
Däremot är det industriorienterade tänkandet, vetenskapens underordnande under pengarna som detaljstyr vad vi ska forska i ett stort problem.
– Det finns en mängd fördomar och föreställningar om vad religiositet måste betyda. Som till exempel att man inte kan tro på evolutionen ifall man är religiös eller muslim. Evolutionen är ett område där alla tror att de är experter. Och man har en grundmurad uppfattning om evolutionens plats i vetenskapshistorien. När folk har läst något av Charles Darwin tror de att de nått nollpunkten. De vet inget om det som pågick långt innan. Som om folk inte kunnat tänka och observera tidigare. Och ingen verkar känna till filosofer som Ibn Khaldun (1332–1406) som skilldrade den mänskliga utveckligen fas för fas och visade att människan härstammar från aporna, eller Al Jahiz (776–868) som faktiskt skissade upp det naturliga urvalet på ett sätt som liknar Darwins teori tusen år före Darwin.
– Men om man ska prata mera allmänt så gör avsaknaden av filosofisk bakgrund bland naturvetenskapare att vi har väldigt många vetenskapare som helt enkelt inte är förmögna att tänka utanför boxen eftersom de inte är medvetna om att de har en box. För att säga samma sak på nytt: Det har inte slagit dem att deras tänkande, inom vetenskapen, är kulturellt begränsat till det samhälle de lever i och de kretsar de umgås med. De är oförmögna att se att det finns frågor och tillvägagångssätt som de inte ens kan överväga eftersom ramen för deras tänkande är för snävt definierad och dessutom har de inte märkt att det finns en ram.

* * *

Vi avslutar dagen med att gå ut i terrängen utanför Kapstaden för att se om vi kan hitta några giftspindlar. I sluttningarna som är svedda av skogsbränder petar Parvez i spindelnät, vänder på ruttna trädstammar. Han hittar inga spindlar. Inga ormar heller. Däremot skelettet av en vildkatt. Skelettet fascinerar honom, han tycker att vi haft en otrolig tur som hittade det. Han tar med sig kraniet hem.

Parvez Alam testar ett spindelnät i hopp om att hitta en intressant spindel.

Parvez Alam testar ett spindelnät i hopp om att hitta en intressant spindel.

Parvez Alam

1975    Föds i Dorchester, Dorset, England.
1994    DeMontfort University (biomedicin). Missar sista tenten och blir inte klar med examen.
1996    Finalen i engelska mästerskapen i skateboarding i Northamp­ton. Bryter nacken och blir totalförlamad. Helt återställd efter kompetent kirurgi.
1996    Magisterstuderande vid University of Bath (material­teknologi).
1998    Arbetar med produktutveckling vid byggmaterial­bolaget BPB Gypsum i East Leake Nottingham.
2004    Disputerar för doktorsgrad i byggnadsingenjörskap, Univers­ity of Bath.
2004    Efter att ha träffat sin blivande fru Catharina i England flyttar han med henne till Finland. Under första dagen i Åbo projektanställs han vid pappersförädling vid Åbo Akadem­i.
2012    Söker och tilldelas stipendium från Alma och Georg Ehrnroot­h­s-stiftelse. Återvänder till biovetenskaperna.