Årets professor Erik Bonsdorff betonar vikten av fri forskning och att forskningen tas på allvar av det samhälle som betalar för den.
Text: Marcus Prest
Erik Bonsdorff, professor i marinbiologi vid Åbo Akademi utnämndes av professorsförbundet till årets professor 2017 i vintras. Som årets professor vill Erik Bonsdorff gärna tala om professorskapet och de samhälleliga krav han upplever att rollen ställer.
– Om det är något en universitetsprofessor har skyldighet att göra så är det att tala för vår sak, det vill säga för den fria forskningen. Och de som betalar oss för att göra den här fria forskningen, det vill säga samhället på ett eller annat plan, har en skyldighet att lyssna på det vi har att säga – oberoende av om de tycker om det vi säger eller inte.
– Om inte forskare går ut och berättar om sina resultat – och om inte samhället tar emot det vi har att säga när det en gång fått bollen av oss – hur ska samhället då utvecklas? Det är för mig helt självklart att en professor ska delta i samhällsdebatten, inte bara när man blir tillfrågad, utan alldeles särskilt då man inte blivit ombedd att uttala sig och då det man har att säga kan upplevas obekvämt.
Den samhälleliga upplysningen, den så kallade tredje uppgiften, är alltså ett av de ärenden Bonsdorff är mån om att föra fram. En annan sak som han också vill tala för är utrymme och tid för det han kallar ”nyfikenhetsmotiverad forskning”, det vill säga fri grundforskning, detta i kontrast till beställd forskning som görs med mer eller mindre explicita politiska eller ekonomiska motiv.
Tre nivåer av forskning
För att placera den fria forskningen i relation till övrig forskning som bedrivs delar Bondsdorff in forskningen i tre nivåer.
Den första nivån är forskning som görs på beställning, det vill säga som handlar om sådant samhället helt enkelt måste veta. På den här nivån är både frågor och svar ofta i princip kända – det handlar snarare om en utredning eller verifiering än om nyskapande vetenskaplig forskning. Ett exempel på en utredning där både fråga och svar är rimligt väl kända är att kolla hur övergött vattnet är i ett givet område i Östersjön. Man vet redan att det är graden av övergödning som är frågan och man vet att svaret är ett värde som man vet att ligger inom en viss skala. Samhället ger ofta olika myndigheter i uppdrag att göra sådana utredningar.
– Våra studerande ska lära sig att den här nivån finns och de ska lära sig att göra den här typen av forskning. Men rent nyfikenhetsmässigt är det inte särskilt utmanande. Vi akademiker ska inte primärt syssla med den här nivån men akademiker ska nog veta hur man hämtar data från det ofta mycket goda jobb som utförs på den här nivån och hur man ställer frågor om den data man hittar. Denna typ av forskning är i sig alltså inte oviktig, men har snarast karaktären av bakgrundsinformation som man måste känna till för att komma till följande nivå.
Den andra nivån är forskning där frågan är ställd men svaret okänt, det vill säga sådant som det är bra eller viktigt att få veta mer om. Ett exempel är utgångspunkten att klimatförändringen utgör ett hot för ekosystemet. Frågan är: Varför och på vilket sätt? För vem? Och kanske i förlängningen: Vad menar vi med hot?
– Det är på den här nivån vi akademiker ofta kommer in. Och det är på den här nivån våra doktorander och forskare gör sitt arbete. Här är svaret inte ett enkelt värde, utan en omfattande analys av orsak och verkan, som kräver systematiskt nytänkande.
Den tredje nivån är den oväntade frågeställningens nivå, grundforskning där man varken känner frågan eller anar svaret, det vill säga sådant som kan vara intressant att få veta något om. Man studerar något som man ännu inte helt kan greppa, placera eller beskriva. Nivå tre kan också vara oväntade fenomen som dyker upp i naturen eller i samhället, och som kräver att vetenskapare blir engagerade.
– Man är oförberedd på att arbeta på den här nivån om man inte arbetat på nivå två. Samtidigt är vi handfallna inför nya vetenskapliga problem om vi inte har en kår vetenskapare som kan jobba på den här nivån. Och det kan den kåren inte göra om den inte får jobba med grundforskning i sin utbildning och vardag, utan bindningar eller skygglappar.
– Det finns samtidigt en föreställning om att vetenskapen ska fungera totalt fritt, men så enkelt är det förstås inte. Det finns alltid en koppling till samhället eller till en intressegrupp. Frågan är på vilken nivå styrningen finns. Men den stora poängen går andra vägen, och den är att samhället ska kunna lyssna på det vetenskapen kommer fram till. Inte så att vetenskapen ska diktera politiken men nog så att de vetenskapliga resultaten måste kunna beaktas i den politik som bedrivs.
Vetenskapen och samhället
Ibland vänder sig samhället till vetenskapen. Som när man vill ha lösningar på miljöproblem. En förhandsinställning vetenskapen ofta får rätta till är beslutsfattarens tro att svaret på miljöproblem är en fråga om vart man ska rikta pengar och teknologi.
– Så enkla lösningar finns inte. Det tar ofta minst lika länge att reparera sår i naturen och ekosystemet som det tog att bryta ner det. De lösningar som krävs kan vara väldigt obekväma och problem behöver inte gå att lösa genom att helt enkelt slänga pengar på dem. Förstås kan man vända på detta också – det går inte att bedriva forskning utan finansiering.
Med obekväma lösningar menar Bonsdorff att det kan röra sig om politiskt svåra beslut som till exempel kräver att man i den mindre delen av skalan ställer om näringar som är skadliga för miljön, med lokala sociala och ekonomiska svårigheter som följd, och i den bredare delen ställer om hela vårt sätt att leva. Med det menar Bonsdorff att vi inte kan fortsätta ta mera ur naturen än vi ger tillbaka eller låter naturen producera oberoende av teknologi eller teknologiska framsteg.
Det Bonsdorff efterlyser är ett mera proaktivt samhälle som gör något av den forskning man betalar för.
Forskning i Finland och Åbo
– Det görs mycket bra forskning i Finland. Hos oss på Åbo Akademi också.
Inför framtiden anser Bonsdorff att man måste vara väldigt noga med att se till att unga forskare får växa upp i en så internationell vetenskaplig och akademisk miljö som möjligt.
– Folk hämtar med sig kunskap från omvärlden och när de lämnar oss för med sig av vår kunskap ut i världen. Den nordiska nivån är A och O för oss här vid akademin. Min åsikt är att ÅA inte har kapitaliserat tillräckligt på det nordiska, och jag är övertygad om att vi har mycket att hämta på den fronten ännu.
– Vi har en otrolig tur i och med att vi har svenskan som huvudspråk – det ger oss en direkt tillgång till Sverige, Norge och Danmark som alla har mycket internationellt i sitt system och därför portarna öppna mot resten av världen.
Erik Bonsdorff håller en föreläsning med rubriken ”Nya utmaningar inom forskningen kring Östersjöns ekologi” den 19 april kl. 17 i ASA, Stora auditoriet, Fänriksgatan 3, Åbo. Anmäl dig senast måndag 17.4 per e-post till Harriet Eriksson: hareriks@abo.fi.