Vi vill inte att vårt förflutna blir kommande generationers framtid!” utropar överlevaren Roman Kent med tårar i ögonen. Han kom till Auschwitz för första gången som 15-åring från gettot i Lodz hösten 1944.
I SITT TAL under minnesceremonin i Auschwitz-Birkenau den 27 januari 2015 säger Roman Kent att tolerans och att motsätta sig antisemitism och rasism nu borde vara självklarheter i alla hem och skolor. Det har nu gått exakt 70 år sedan Auschwitz befriades av Röda armén. En hel värld tittade misstroget på nyhetsbilderna som då kablades ut. Om och om upprepas frågorna i vår tid: ”Hur kunde detta ske?” och ”Vad kan eftervärlden lära sig av Auschwitz?”.
Det är relevanta frågor men de har få entydiga och konkreta svar. Istället för att fråga om vi kan lära oss något borde vi kanske fråga oss om vi är genuint intresserade och villiga att lära oss något av Auschwitz.
Auschwitz är 1900-talets starkaste symbol för mänsklig målmedvetenhet och planerad grymhet. I andra världskrigets Europa fanns tusentals fång-, arbets- och koncentrationsläger. Det fanns dock bara några få läger specialiserade på utrotning. Med den effektivitet och teknik som den moderna tiden erbjöd mördade nazisterna mer än en miljon människor i lägerkomplexet Auschwitz-Birkenau: judar, polacker, kriminella, romer, krigsfångar.
När jag under minnesceremonin i Auschwitz-Birkenau sitter och ser ut över skaran av grånade, krumma och ålderstigna överlevare så inser jag att detta är sista gången många av dem är här. På 80-årsdagen av lägrets befrielse kommer de flesta inte längre att vara bland oss. Detta faktum betyder ändå inte att deras röster tystnar. Regissören Steven Spielbergs stiftelse The Shoah Foundation har sedan år 1994 filmat tiotusentals vittnesmål av dem som överlevde. Genom att dokumentera vittnesmålen förhindrar man att de glöms bort, förvrängs eller förnekas.
Roman Kents och de övriga överlevarnas vittnesmål är berättelser om livet före, under och efter Förintelsen. Det är berättelser om alldeles vanliga människor som trodde att de levde alltigenom vanliga liv någonstans i Europa. Tills de plötsligt får uppleva hur det vanliga livet inskränks, förnedras och förändras för att aldrig mer bli detsamma. Ett glåpord på skolgården, en nidbild målad på en vägg och plötsligt ett getto med taggtråd runtomkring. När boskapsvagnarna rullar mot lägren är det fortfarande få av de vanliga människorna som kan förstå att detta faktiskt är slutet på deras vanliga liv. De få som överlever kommer aldrig mer att leva ett ’vanligt’ liv igen.
Historien är universell och allmän men varje människas berättelse är unik. Istället för att stirra oss blinda på de obegripliga stora talen, de massor som mördades så kan vi istället välja att fokusera på det enskilda, det lilla och det medmänskliga som vi faktiskt kan ta till oss och förstå. Om vi väljer att höra de överlevandes röster så kan symbolen för ondska istället förvandlas till en symbol för motstånd, uthärdande och liv. Trots nazisternas alla föresatser innebar det inte slutet och berättelserna från Förintelsen handlar inte bara om de som mördades utan också den om de som överlevde – trots allt.
Många i publiken gråter tyst under Roman Kents gripande tal. På min rygg går kalla kårar. Romans tal är inte en historisk tillbakablick – det handlar om vår nutid. Inför årets minnesdag för förintelsens offer har nerver varit på helspänn och säkerhetspådragen enorma. Allas tankar går osökt till terrordåden i Paris. ”Nu behövs handlingar och inte bara ord”, säger Roman och vänder sig direkt till den närvarande politiska eliten och höjer ett varningens finger. ”Ni världens ledare, ni måste agera!”
Johanna Ulrika Söderholm, timlärare i engelska vid Åbo Akademi och Vasa universitet.