Åsa Bengtsson. Foto: Robert Seger.
En av de få valforskare i Finland som kombinerar ett kritiskt utifrånperspektiv med ett gediget kunnande kring den ibland rätt säregna finländska politiska kommunikationen, är professorn i statsvetenskap Åsa Bengtsson vid Mittuniversitet i Sverige. Hon är docent i statskunskap vid Åbo Akademi där hon länge arbetade som forskare. På ÅA avslutar hon som bäst ett större FA-projekt om medborgarnas attityder gentemot demokratiska processer.
Text: Ari Nykvist
Precis som professor Lauri Karvonen (se tidigare artikel) påpekar professor Åsa Bengtsson att opinionsmätningar riskerar att lägga fokus på det politiska spelet snarare än på innehållet. Hon håller med Karvonen om ”bandwagon-effekten” som innebär att ett parti i medvind får en extra skjuts av väljare som dras med i framgångsvågen.
– Men positivt är att valgalluparna kan ses som en slags konsumentupplysning, både för väljare och partier. Partierna får en signal om att de antingen gör något rätt eller att deras politik ogillas av väljarna.
Väljarna kan i sin tur bilda sig en uppfattning om hur en framtida regering kan se ut och taktikrösta utgående från det rådande läget. Vad som överväger är svårt att säga men opinionsmätningarna är här för att stanna. De går inte att förbjuda och den intressanta frågan blir därför hur de kan hanteras på bästa sätt.
Snedvrider eller hämmar då de allt fler valgalluparna själva valdebatten?
– Journalistkåren har här ett stort ansvar. Så länge tyngdpunkten i den politiska granskningen och rapporteringen ligger på vad partierna har åstadkommit och de program de för fram i valkampanjen, kan mätningarna fungera som ett välkommet komplement. Om de däremot dominerar den politiska bevakningen blir det problematiskt.
Hur bra, till exempel källkritiskt, neutralt, nyanserat och trovärdigt, redogör massmedierna i Finland för de olika gallupföretagens resultat?
– Rapporteringen lämnar en hel del att önska. Marginella förändringar presenteras ofta som verkliga ned- och uppgångar trots att de lika väl kan bero på slumpen och små förskjutningar överdrivs. Man är även dålig på att rapportera om hur undersökningen är genomförd, en fråga som är helt avgörande för resultatens trovärdighet. Ytterligare ett problem är att den standardmässiga rapporteringen kring felmarginal sällan tar i beaktande att felmarginalen varierar mellan stora och små partier.
Vilka tre sakfrågor vill du då som statsvetare att allra helst borde finnas med i valdebatten?
– Jag efterlyser inte specifika sakfrågor som alltid bör återkomma i debatten. Men däremot vill jag att partierna ger en tydlig bild av i vilken riktning de vill att samhället skall utvecklas i framtiden. Dessutom vill jag att de presenterar konkreta och realistiska åtgärdsprogram för hur de skall nå sin vision.
Journalisternas roll är sedan att granska partiernas program, ställa dem mot varandra och bedöma trovärdigheten. Dessutom bör väljarna få rejält med information om vad partierna har åstadkommit under den gångna mandatperioden för att kunna utkräva partierna på ansvar.
Tippa de fyra stora partiernas valresultat i procent!
– Den här frågan sätter minsann fokus på det politiska spelet, men jag spelar med och gör följande tippning: C 23,3 %, SDP 18,2 %, Saml 18,0 % och SAF 15,3 %.