Den upplysta människan granskar alla utsagor och skapar sin världsbild enbart utifrån sin egen omdömesförmåga. Den bilden av hur vi skaffar oss kunskap om världen vill Jonas Ahlskog ifrågasätta med sin doktorsavhandling i filosofi. I Ahlskogs forskning är vittnesmålet ett centralt begrepp.
Text & foto: Marcus Prest
Från begreppet vittnesmål kan man associera till någon som inför en domstol vittnar om något den upplevt, någon som till exempel i medierna inför en reporter vittnar om en händelse eller uttrycker en åsikt, eller din vän som i förtroende eller i ett vardagligt samtal berättar något för dig. Kriterierna för vad vi godkänner som ett vittnesmål, eller vad vi anser att det som sägs i ett vittnesmål betyder, varierar från sammanhang till sammanhang.
Ett vittnesmål i en domstolskontext innebär att säga något under ed under strikt ordnade former. Inför domstol måste man av rätten också anses vara vid ”sina sinnens fulla bruk”, en bedömning som inte är avhängig av den vittnande personens omdöme. Att vittna under ed innebär att vittnets utsagor från början blir föremål för misstanke: utsagan granskas mot andra vittnesmål, fakta och materiella bevis. Vittnesmålen förväntas vara exakt formulerade.
Vittnesmål i media ser mycket olika ut från fall till fall. En omständighet som skiljer vittnesmål i media från att vittna inför domstol eller att höra något av en vän är journalisten, som är en lins eller ett filter genom vilken vittnesmålet valts. Åtminstone ett professionellt omdöme om vittnets tillförlitlighet, partiskhet (och andra tänkbara kriterier) finns mellan vittnesmålet och mottagaren av vittnesmålet.
En annan variant är ett vittnesmål där din vän berättar något för dig. Då säger ditt förhållningssätt till det hon säger något om er relation.
Naturligt vittnesmål
Den sist nämnda formen av vittnesmål, alltså ord från person till person, utan någon särskild inramning, kallas inom den filosofiska vittnesmålsforskningen ”naturligt vittnesmål”.
– När filosofer skriver om vittnesmål skriver de om naturligt vittnesmål. Naturligt vittnesmål är detsamma som att jag säger något till dig och du tror på vad jag säger. Det filosofiskt relevanta med det naturliga vittnesmålet är att den skiljer sig från andra former av kunskap, säger Jonas Ahlskog, doktorand i filosofi.
En motbild till det naturliga vittnesmålet är en uppfattning som blev populär i och med upplysningsfilosofins genombrott: nämligen idealet om ett oberoende och kritiskt subjekt som resonerar sig fram till sanningen genom att enbart använda egna sinnesdata och sin egen slutledningsförmåga. Den rationella individen litar inte på någon eller något av bara farten – allt ska prövas.
– Royal Societys motto är Nullius in verba – ”on the word of no one”. Den här idén finns redan tidigt i den västerländska tanketraditionen, men den blir ännu starkare med upplysningen och Immanuel Kant. Vad är upplysning? Vad är det att vara upplyst? För Kant är detta att ”bruka sitt förstånd utan ledning av någon annan.”
– Det naturliga vittnesmålet är en kontrast till den ovannämnda individualistiska idén om kunskap. Vad innebär det att tro på någon annan? Det innebär att jag inte drar mina slutsatser utifrån de egna erfarenheterna, det betyder att jag istället tar ditt ord för att det ligger till som du säger att det ligger till.
Skillnaden mellan det naturliga vittnesmålet och den individualistiska idén om det kunskapsskapande subjektet är inte enbart en skillnad i tanke om vad vi tar som kunskap om världen, utan även en skillnad i förhållningssätt till världen och våra medmänniskor.
– Att misstänka eller förhålla sig ifrågasättande till allt det människorna i din omgivning säger skulle teckna en väldigt märklig bild av mänskligt liv.
Idén om den solitära personen som skapar sig sin egen kunskap går omedelbart i kras om man relaterar den till hur vi som människor lär oss förstå världen. Att vi så småningom lär oss ifrågasätta delar av det våra föräldrar lärt oss bygger på vi från början haft förtroende för dem. Annars hade vår föräldrar inte kunnat lära oss någonting alls.
– När filosofer diskuterar vittnesmål handlar det om vad ett naturligt vittnesmål betyder, vad det är. Inte i en teknisk mening, utan helt enkelt vad det betyder att tro på en annan människas ord. Och vad det betyder att inte tro. Det är det jag skriver om. Det att vi litar på varandra är konstitutivt för våra relationer. Att jag förlitar mig på min väns ord är en fundamental del av att vår relation ska kunna karaktäriseras som vänskap.
Filosofen C. A. J. Coady påpekar hur fundamentalt det är att vi litar på varandras vittnesmål för att vi över huvud taget ska veta något alls. En central fråga i filosofen Ludwig Wittgensteins senare skrifter var att visa att ett meningsfullt tvivel förutsätter att det finns något som vi inte tvivlar på.
– Att jag kan lita på min egen omdömesförmåga är något jag bara kan bekräfta på basis av vad mina medmänniskor säger. Det är inte upp till mig själv att bestämma om jag hallucinerar.
– Det är alltid möjligt att betvivla ett enskilt vittnesmål om något, men tvivlet måste föregås av en vettig misstanke för att det ska vara begripligt. Det måste alltså finnas något som bryter mot det jag annars vet om världen för att en misstanke och ett tvivel ska vara begripligt. Mitt förhållningssätt kan inte börja ur ett tvivel, jag kan bara tvivla om jag utgår från något som jag inte tvivlar på. Det här kan gå på tvärs mot föreställningar om vad en kritiskt tänkande individ är – en föreställning som påminner om hur en domstol förhåller sig till vittnesmål. Jag skulle nämligen säga att det är tvärtemot, den meningsfulla kritiken startar inte från en grundläggande skepsis till andra människors ord. Tvärtom, det är på grund av att jag inte betvivlar andra människors omdömen som gör att jag kan lära mig vad som är värt att betvivla och vad som inte är det.
När det naturliga vittnesmålet bryter samman
I artiklarna om övergrepp, särskilt intervjun med Jan-Erik Andelin på sidan 15, diskuteras bland annat svårigheten med vittnesmål som på ett allvarligt sätt skakar om oss i vår tillvaro.
– En bild av den rationella människan är att inget vittnesmål kan rubba mig ur min förförståelse om vad som kan hända i vår värld. Men man kan också ta det tvärtom: ett vittnesmål från en anförtrodd vän är det som faktiskt kan rubba det jag hittills ansett vara säkert. När en anförtrodd vän vittnar om något är jag beredd att ifrågasätta materiella bevis, misstänka att de är fabricerade, och så vidare.
Ahlskog hämtar ett exempel ur Karl Schlögels bok Terror och dröm 1937 som handlar om Stalins stora utrensningar i Sovjet.
– Enligt Schlögel karaktäriserades skenrättegångarna av att de drevs enbart av vittnesmål utan några som helst materiella bevis. Schlögel verkar mena att detta var ett problem i sig; det vill säga att enbart vittnesmål och inga materiella bevis användes. Men det spelar knappast någon roll om man använder fabricerade vittnesmål eller fabricerade materiella bevis. Frågan handlar om vad man är benägen att tro på. Under skenrättegångarna var det klart att man redan från början hade bestämt vad som är fallet, oberoende av allt annat. Det är det som skenrättegång också betyder.
Tro och sanning
– Det finns ingen given punkt där det är liktydigt med galenskap att fortsätta tro på en vän trots att resten av världen talar emot. I våra nära relationer tror vi på varandra förbehållslöst. Om du säger att du varit någonstans en viss tid tror jag dig. Men det finns fall där det finns positiva skäl att misstänka din sanningsenlighet. Då prövas vår relation. Det är också så som mänskliga tragedier ibland ser ut.
– En logisk sanning är förstås att om ett vittnesmål har utfärdats så betyder det inte automatiskt att det är sant. En intressant fråga är vad som händer när förmågan till ett naturligt vittnesmål bryter samman, när de positiva skälen, alltså omständigheterna som ifrågasätter det någon säger blir så stora att det verkar som om man inte alls kan ta reda på vad som är sant.
Systematisk misstro
I konflikter uppkommer exempel på sådana fall. När det finns överhängande skäl till konstant misstro mot allt som sägs eftersom alla driver sina intressen kan det bli nästintill omöjligt att, åtminstone som utomstående, veta hur man ska förhålla sig.
– Här kommer vi också in på en sociologisk politisk aspekt i relation till vittnesmål. Den systematiska misstron mot vissa grupper blottar frågor om maktförhållanden i samhället. Vi kan ha en systematisk misstro mot människor av en viss grupp, inte bara i vårt samhälle, utan i världen som sådan. Att den systematiska misstron blottar ett maktförhållande bygger på att varje människa potentiellt är ett trovärdigt vittne.
– Vi bör inte för den skull glömma att vi ibland har orsak till misstro – ”systematisk misstro” är dock en problematisk hållning eftersom vi då på förhand kommer att avgöra vad som är fallet.