Medierna spelar en stor roll i hur vi ser på vår situation och våra möjligheter. Två finlandssvenska journalister inriktade på ekonomi ger sin syn på hur medierna skött rapporteringen.
Text: Ari Nykvist (Intervjun gjordes innan regeringsprogrammet publicerades)
1. Har massmedierna i Finland lyckats förklara åt allmänheten vad Finlands skuldsättning egentligen betyder och innebär och vilka följderna är om den fortsätter att öka?
2. Ser du det själv som oroande att Finlands skulder bara ökar och anser du därför att nedskärningar i mångmiljardklassen är ett nödvändigt ont för att minska skuldsättningen?
3. Hur bra tycker du att våra politiker hittills har förstått olika nedskärningars betydelse för dels skuldsättningen, dels för ekonomin på kort sikt och dels för hur till exempel 6–10 miljarders nedskärningar påverkar det finländska samhället och de mest utsatta?
Mårten Wallendahl, Yle
Mårten Wallendahl. Foto: Yle.
1. Jag tycker medierna rapporterat rätt mångsidigt om skuldsättningen, men tolkningen av lägets allvar varierar mellan olika parter. Det är svårt för enskilda redaktörer att dra mera kvalificerade slutsatser än exempelvis Finlands bank eller ekonomiska forskningsinstitut. Då blir rapporteringen mest att förklara ståndpunkterna. Publiken ges möjlighet att dra egna slutsatser enligt hur kritiker till och förespråkare för ökad skuldsättning motiverar sin hållning. Politiskt oberoende medier kan inte gärna ta ställning till politiska frågor, som skuldsättningen har blivit. Medier med partipolitisk profil kan förstås tydligare ta ställning till ideologiska frågeställningar.
2. Skuldsättningsgraden är inte nödvändigtvis oroande, då många länder är långt mera skuldsatta än vi. Takten skulden ökar och utsikterna att inom överskådlig framtid kunna betala av på skulderna oroar mer. Därför tror jag skuldsättningen bör bromsas. Då skatteintäkterna knappast ökar i sådan grad, återstår nedskärningar. Men hur stora och vad som ska skäras hoppas jag våra beslutsfattare kan enas om så de negativa effekterna kan minimeras.
3. En sak är hur bra de förstår det och en annan sak hur nyanserat de redogör för saken. Osthyvling har länge gått förhållandevis smärtfritt, men budet är att det krävs tuffare tag som kommer att kännas. Förväntningarna på miljardbesparingar genom social- och hälsovårdsreformen har förblivit kryptiska. Att spara miljarder utan att någon drabbas är omöjligt. Mycket är ännu (i skrivande stund) oklart kring regeringsprogram och budget – för här skiljer sig partiernas strävanden.
Ingen vill själv drabbas av nedskärningar och vem som är mest utsatt kan diskuteras: är det till exempel långtidsarbetslösa, psykiskt sjuka, asylsökande eller studerande? Eller finns de mest utsatta utanför vårt land? Vill politikerna att de egna väljarna drabbas mindre, kan de dra in bistånd, men hur ser omvärlden på det? Och är det humant?
Finländarna vill enligt en färsk undersökning helst skära i EU-avgifter – och för de tankarna finns säkert både mer och mindre förståelse bland regeringsförhandlarna. Förhoppningsvis är vi klokare om de politiska linjerna om några dagar, men det kommer att bli svårt att få alla nöjda. Inklusive den tilltänkta regeringsbasen.
Katarina Koivisto, HBL
Katarina Koivisto. Foto: Dan Andersson.
1. Medierna har nog förklarat vad skuldsättningen betyder och försökt räkna ut hur mycket det innebär fördelat per finländare. Men summorna är enorma. Man kan lätt förstå ett bostadslån på 150?000 euro eller ett konsumtionslån på 5?000. Men när det blir tal om miljoner och miljarder är det svårt att greppa och många förlorar intresset. Vilka konsekvenserna blir på den rent personliga nivån om skuldsättningen fortsätter att öka tycker jag däremot inte att har förklarats. Mycket beror förstås på vilka reformer som nu vidtas och var nedskärningarna eventuellt sker. Jag tycker att intresseorganisationer gjort ett gott jobb i att förklara hur olika nedskärningar skulle drabba de grupper de företräder och det har hjälpt också medierna. Ta till exempel studenter, pensionärer eller olika fackförbund, alla strävar efter att konkretisera nedskärnings- eller strukturförslag på ett begripligt sätt.
Följderna av skuldsättningen på längre sikt är en svår fråga, där tvistar ju både politiker och experter om ifall man borde stimulera med hjälp av mera lån eller inte och om stimulans får igång tillväxten. En annan tvistefråga är hur illa en snabb åtstramning är. Därför är det svårt att ge en entydig bild av följderna på ett allmänt plan. Frågorna är komplexa så det är bara att försöka redogöra för olika möjligheter.
2. Min egen åsikt i den här frågan är knappast relevant. Men visst är det viktigt att få fart på tillväxten i Finland och att kunna minska arbetslösheten. Hur det ska göras är en politisk fråga.
3. Jag tror att våra politiker nog förstår hur nedskärningar drabbar olika grupper i samhället. Om det blir de mest utsatta som drabbas beror på politiska beslut, det ligger ingen automatik i det, även om det i praktiken ofta har blivit just så. Räkna kan Finansministeriets ämbetsmän så visst är politikerna väl medvetna om hur man kan bromsa skuldsättningen genom nedskärningar. Det gäller ju att anpassa utgifterna efter inkomsterna, liksom i vars och ens privata ekonomi. Det gäller också att nå politisk enighet om var utgifterna ska ned. Men Juha Sipilä, i skrivande stund regeringssonderare, har ju sagt att han vill undvika osthyvel och försöka hitta en helhetslösning som omfattar också arbetsmarknadsparterna.
För att sammanfatta: Det är bara att gå till sin egen ekonomi för att inse att man inte kan leva över sina tillgångar eller ta upp lån man inte kan betala tillbaka. Men när det är en stat som tar upp lånen upplevs ansvaret ofta diffust och problemet med stora lån kanske inte som så allvarligt. Hur man ska råda bot på problemet och hur stort det egentligen är, ja därom tvista de lärde. Att vara politiker i ansvarsställning är inget att avundas just nu.