Tomas Ries säger att det vi ser i Krim är Ryssland som visar sin växande militära makt.
Text & foto: Marcus Prest
Bedömer du att Rysslands ockupation av Krim är en del av en större plan, eller tror du att det vi nu ser handlar om just precis Krim och Rysslands förhållande till Ukraina och att det inte är frågan om en större krigsplan?
– Just nu handlar det endast om Krim och delar av östra Ukraina. Det är inte en krigsplan utan en långsiktig kampanj att återupprätta Ryssland som stormakt och finlandisera Europa. Ukraina är en liten om än viktig del av detta. Putin håller på att bygga upp Rysslands hårda militära makt med eurostrategiska kärnvapen och konventionella styrkor, men han är inte färdig än. Om fem till tio år när arbetet är klart kan han använda den militära makten psykologiskt för att finlandisera Europa. I vissa områden längs Rysslands gränser och särskilt där det finns rysk befolkning kan han även använda dem för att motivera en direkt militär annektering, säger Tomas Ries, försvarspolitsk expert.
– Putin hade velat låta väst fortsätta sova och drömma men i Ukraina tvingades han ta till hårdare åtgärder på grund av maktskiftet i Kiev. Därför var det som nu skedde oerhört viktigt. Det är en väckarklocka som väckt västs uppmärksamhet på hur farlig Putin är. Faran är dock att vi snabbt somnar in igen. Europa väster om Warsawa förtjänade denna kris och behövde den. Detta därför att de har varit naiva, arroganta och likgiltiga när det gäller Ryssland och faran för krig i Europa.
Menar du att maktskiftet i Ukraina kom som en överraskning och att det forcerade Putin att röja militära kort som han helst hade avvaktat med att ta i bruk?
– Jag vet givetvis inte med säkerhet men anar att regeringsbytet i Kiev tog Putin nästan lika mycket på säng som det tog väst på säng. Men oavsett skulle jag tro att Putin hade föredragit att inte agera militärt ännu, även om allt tyder på att han hade en hög och noga förberedd beredskap att slå till som han gjorde.
– Men sannolikt skulle Putin ha föredragit att Janukovitj suttit kvar vid makten i Kiev och diskret och mjukt införlivat hela Ukraina i Ryssland. Vilket var det som var på gång innan folket i västra Ukraina gjorde uppror.
Hur skulle du önska att NATO och Europeiska Unionen agerade i situationen vi nu har (som säkert kommer att ha ändrat på ett eller annat sätt innan den här texten publiceras)?
– På kort sikt och gällande Krim och östra och södra Ukraina kan NATO och EU inte göra något annat än prata och genomdriva ekonomiska sanktioner. Men det här handlar inte om Ukraina. Det handlar om Europas framtida politiska ordning, och om Putin kan bygga upp ett övertag i hård makt som tillåter honom att finlandisera Europa. Det är inte för sent att reagera på det hotet. Det som både NATO och EU måste göra är för det första att vakna upp. Det vill säga: ta Putin på allvar. NATO och EU måste inse att krig och kärnvapenutpressning fortfarande är möjligt i Europa. Man måste lära sig att igen hantera maktpolitik, inklusive bruk av militära medel som del av utrikespolitiken.
– För det andra måste man återupprätta den militära länken mellan USA och Europa. Det är det enda som kan avskräcka Putin. Den omfattar både den kärnvapenstrategiska avskräckningen och konventionella styrkor.
– För det tredje måste man återuppbygga de europeiska styrkorna för territoriellt försvar av EU- och NATO-länderna.
Vad tror du om den ryska arméns nuvarande förmåga? Tål den till exempel att bindas till mer än ett ställe? Hur omfattande är moderniseringen? Är de elitenheter vi ser i vissa TV-inslag representativa för en större del av armén?
– Rysslands globala strategiska kärnvapenstyrkor har en grov paritet med USA, det vill säga de kan användas för att avskräcka USA. Ryssland har ett fullständigt övertag när det gäller eurostrategiska kärnvapen och kan använda dem psykologiskt för att kuva Europa vid behov. Rysslands konventionella militärstyrkor har endast börjat moderniseras och räcker tillsvidare endast för kraftsamling i ett område. Om fem till tio år kommer de att börja nå sin fulla potential. Europa, både NATO-Europa och i ännu större grad EU saknar dock redan idag kapacitet att försvara sitt eget territorium. Undantagen är Polens och Finlands försvarsmakt men de kan endast agera effektivt inom sin egen nations gränser. Och även där är deras förmåga begränsad. Dessutom krymper som bekant Finlands försvarsförmåga. Endast USA har per idag en förmåga att försvara europeiskt territorium mot Ryssland.
– Tills vidare har Putin dock endast kapacitet att föra krig med ryska konventionella styrkor i ett område åt gången. Men återigen: det är inte läget idag som är avgörande utan hur det ser ut om 5–10 år när Putin byggt upp den ryska militären. Tillsvidare måste Putin vara försiktig.
Vad är din bedömning för Finlands del?
– Finland har ett val: antingen NATO-medlemskap eller att på sikt återgå till finlandiseringen och VSB. I bästa fall. För varje år som går blir NATO-medlemskap svårare eftersom Rysslands påtryckningsförmåga växer.
Tror du att Rysslands diplomatiska och ekonomiska relationer till väst kommer att svalna under en längre tid, eller är till exempel de ekonomiska skälen att hålla sig på god fot med Ryssland så starka att man kan acceptera en rysk ockupation av Krim?
– Krim och de delar av östra Ukraina som Putin vill ta är förlorade och väst har de facto redan accepterat detta. Men som sagt är det inte det som gäller. Det avgörande är om Putin kan fortsätta att bygga upp en militär styrkedominans i Europa som tillåter honom att dominera Europa politiskt och psykologiskt. Det vill säga finlandisera Europa. Faran är att väst åter somnar in efter 6–12 månader när svallvågorna lagt sig. Det är den största faran vi står inför.
Tror du att västs agerande i Irak (att anfalla och invadera med falska skäl) och beslutet att bomba och sätta igång markoperationer i Libyen (trots löften om motsatsen) har gjort att Ryssland lättare kan ignorera folkrätten?
– Ja. Men än viktigare är psykologin.
Hur menar du?
– Det finns psykologiska aspekter som är viktiga. Den främsta är sannolikt den växande ryska indignationen de senaste två decennierna över hur väst gång på gång flyttat fram sina ställningar och expanderat geografiskt medan Ryssland trängts allt längre bakåt. Allt från den mjuka utvidgningen av EU och NATO till de hårda militära interventioner du nämner, och dit måste man även tillfoga Kosovo. Ur vårt perspektiv är detta förståeligt och försvarligt, att utvidga demokrati är ju bra, men ur ett gammaldags ryskt maktpolitiskt perspektiv är det provokationer som kränker Rysslands heder och status och som gör Ryssland allt svagare och alltmer sårbart. Det innebär att ett djupt raseri vuxit fram som en viktig drivande faktor. När man nu kan ge igen, i Georgien, i Krim, så gör man det med desto större tillfredsställelse. Detta är absolut inte den enda drivkraften – hårda Westfaliska maktkalkyler är en annan – och en viktig, djupare faktor. Kreml, och en stor del av den ryska befolkningen, uppfattar att man nu äntligen kan skipa rättvisa efter åratal av förnedring.
– En andra psykologisk aspekt, som är subtilare men som kommer att bli allt viktigare och mer brutal om 5–10 år, är det psykologiska spelet gentemot Västeuropa. Ryssland kommer att visa Europa var skåpet står. Som sagt skulle Putin sannolikt helst ha väntat med detta tills Europa oåterkalleligt hamnat i militärt underläge, men när man nu kände sig tvungen att agera militärt så skadar det inte att demonstrera vem som bestämmer och vem som vackert får ta skeden i hand. Under två decennier har Ryssland fått lyssna på EU predika om mjuk makt och se hur EU använt mjuk makt för att växa allt längre österut. Nu får EU smaka på lite rysk hård makt och lära sig vad det kan åstadkomma.
Har du några insikter om hurdana personer som nu styr i Kiev? Har de någon framtid i en fortsatt relation med till exempel EU?
– Politikerna i Kiev är inte mitt gebit, men det är klart att dörren mellan västra och norra Ukraina och EU nu har öppnats. Både Kiev och EU kommer att göra sitt bästa för att förstärka länken. Men Ukraina står som bekant inför stora ekonomiska och interna problem. Och Putin kommer att göra sitt bästa för att destabilisera de delar av Ukraina som han inte redan ockuperat.
Tomas Ries utnämndes 2012 till docent vid statsvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi. Ries har profilierat sig som säkerhets- och försvarspolitisk expert. Han har två år som forskare och lärare vid Försvarshögskolan i Stockholm bakom sig. Från 2005–2010 var han chef för utrikespolitiska institutet (också i Stockholm) och mellan 1997–2004 specialforskare vid Försvarshögskolan i Helsingfors.