Johan Meriluoto.
Översatt till ekonomispråk handlar det om att det finns krav på att grekerna fullföljer sina reformer och betalningar enligt tidigare överenskommelser, annars hotar Eurotrojkan beröva dem från möjligheten att betala kreditorerna, det vill säga dem själva, skriver Johan Meriluoto.
Att läsa nyheter om Grekland har blivit ett fascinerande åtagande. I analyser av landets ekonomiska problem och i förhandlingarna mellan den nyss invalda regeringen och eurotrojkan verkar man ständigt stöta på paradoxala beskrivningar. Den vanliga karikatyren av situationen avtecknar den grekiska finansministern hållande pistolen mot tinningen och hotar avfyra om det inte blir eftergifter i skuldbördan… varvid den tyske kollegan svarar med hot om att skjuta sig i foten. Översatt till ekonomispråk handlar det om att det finns krav på att grekerna fullföljer sina reformer och betalningar enligt tidigare överenskommelser, annars hotar eurotrojkan beröva dem möjligheten att betala kreditorerna, det vill säga dem själva. Omkring 80 procent av Greklands statsskuld ägs av euro-områdets offentliga institutioner. OECD har i sin tur påpekat att Grekland varit den som efter krisen reformerat överlägset mest – samtidigt som kollapsen också varit överlägset störst.
Situationen är som att betrakta ett fotografi på en skylt vars innebörd är förbud mot fotografering. Det tar en tid för det självreferentiella budskapet att sjunka in, men väl medveten om tvetydigheten är det fortfarande oklart på vilket plan lärdomen bör införskaffas. Är det spelet eller spelreglerna vi ska granska?
Ur eurotrojkans perspektiv verkar man helst se Grekland spela bättre, enligt givna (dikterade) regler. Regelrättvisa är något som däremot alltmer dyker upp i den grekiska retoriken. Självklart handlar det inte om huruvida man brutit mot tidigare regler, det ter sig ganska uppenbart i dagsläget, utan här gäller det huruvida de nya reglerna som grekerna beordrats följa är rättfärdiga i förhållande till deras syfte. Den ekonomiska och sociala misären är en självklarhet. De lovade resultaten har uteblivit. IMF har varit tvunget att medge grova fel i sina ursprungsprognoser, prognoser som låg till grund för reformpaketens sjösättning. Och Barrack Obama har till och med känt sig tvungen att yttra några varnande ord om utvecklingen, eller kanske snarare avsaknaden av den. Yttermera kan vem som helst fråga sig huruvida den nya regeringen som blivit invald på ett mandat som är det motsatta från den åtstramningspolitik som förts, bör eller kan fortsätta på samma linje utan att förvandlas till en illegitim regim. En fortsättning må vara legitim ur Eurotrojkans perspektiv, men knappast längre så ur väljarkårens.
Paradoxerna blir färre om man ser på det hela som ett förstelnat disciplinerings-projekt. USA:s förre finansminister Timothy Geithner har åtminstone gett ammunition för en tolkning att det hela kan ha börjat som sådant. I läckta utskrifter kan vi läsa hur den förre ministern uppfattade andan i krismötet i kanadensiska Iqaluit. Kontexten är att det blivit klart att grekerna ”kokat böckerna” och försatt den europeiska banksektorn i kollapsfara (publicerad av Peter Spiegel på Financial Times). Beskrivningen förtjänar originalspråk:
…?because the Europeans came into
that meeting basically saying: ’We’re
going to teach the Greeks a lesson. They are really terrible. They lied to us. They suck and they were profligate and took advantage of the whole basic thing and we’re going to crush them,’ ?was their basic attitude, all of them?…
I Geithners bok nöjer han sig med att beskriva atmosfären som att man sökte rättvisa enligt ”Gamla testamentets principer”. Idag, fem år senare, ser det ut som om denna aspekt i krishanteringen börjat tära på sig själv. Det intressanta här är att det är den grekiska finansministern Yanis Varoufakis som varit den som effektivast blåst liv i krishanteringens politiska dödläge, inte premiärministern. Karisman, motorcykeln och läderjackan bidrar visserligen till avbilden av en sorts rockstjärna inom europolitiken. Men främst tror jag det handlar om att Varoufakis med sina uttalanden konstant låter krishanteringens motsägelser bli tillgängliga för åskådaren. Vilken annan strategi bör vi ens vänta oss av en person som beskriver sig själv som libertarian och sporadisk marxist, och vars epistemologiska utgångspunkt emanerar från en dialektisk världsåskådning?
Med facit i handen står han där och plåtar förbudsskyltar som lagts upp på fåniga ställen – arkivering av oförenliga beslut i direktsändning. Visst blir det till en sorts parodi när han i finansministerroll förklarar sitt land insolvent och samtidigt klandrar oansvarigheten i Eurotrojkans fortsatta utlåning till landet. Klart att det retar gallfeber hos trojkans representanter, framförallt när dessa inte verkar ha annat att komma med än upprepningar av tidigare föresatser. Och självklart har tyska satirgrupper börjat göra musikvideor med Varoufakisfigurer i huvudroll. Med andra ord har det blivit allt svårare att ignorera defekterna i eurosystemets ekonomiska spelregler, vilket förmodligen är poängen i det hela.
Johan Meriluoto är doktorand i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi.