Turkiet är en stat med starka spänningar mellan det världsliga och det religiösa. Kuppförsöket i somras visade upp även andra dimensioner av konflikterna i landet.
Text: Marcus Prest
MILITÄRKUPPER eller ”militära interventioner” är vanliga i det moderna Turkiets historia. Militären har ingripit öppet 1960, 1971, 1980, 1993 och 1997. I militärkupperna har militären gått in för att med våld garantera den sekulära staten och sin egen position. Militären har sett sig som förvaltare av Atatürks arv, men Turkiets närhistoria kryllar av rykten och indicier där militären, underrättelsetjänsterna och andra intressenter inom staten, ”stater i staten” är involverade i ett maktspel som för en utomstående är svårt att läsa.
Kuppen i somras verkade handla om något annat än om sekulära krafter mot religiösa (men här råder olika uppfattningar: se intervjun med Markku Suksi). Det är fortfarande oklart exakt vad som skedde under kuppnatten men konsensus verkar ligga kring att det var gülenister som låg bakom kuppförsöket. Gülenisterna är å ena sidan en folklig muslimsk rörelse med miljoner anhängare, å andra sidan ännu ett exempel på ett slags stat i staten där gülenister sitter på centrala poster inom statsförvaltningen. Rörelsens förgrundsfigur Fethullah Gülen lever i landsflykt i USA.
Samtidigt fanns det en beredskap hos den utmanade regimen att omedelbart utnyttja tillfället, bland annat med massarresteringar och massuppsägningar av domare, lärare, och andra centrala funktionärer i samhället – åtgärder som måste ha varit förberedda långt innan de verkställdes – vilket omedelbart efter kuppens misslyckande gav upphov till spekulationer om att kuppen skulle ha blivit iscensatt av den sittande presidenten Recep Tayyip Erdoğan. Den möjligheten verkar dock allt färre i skrivande stund hålla för sannolik. Det som däremot verkar sannolikt är att Erdoğan fick uppgifter om ett stundande kuppförsök och därmed måste påskynda sina egna planer vilket gav upphov till ett utåt sett misslyckat kuppförsök. Det som kuppen åter en gång visade var att Turkiet inte motsvarar europeiska önskedrömmar om att Turkiet skulle vara en sekulär europeisk demokrati.
– I Turkiet har islam fram till Erdoğans regim funnits i en undertryckt roll, säger Laura Wickström, forskningskoordinator vid Finlands Mellanösterninstitut i Beirut och doktorand i religionsvetenskap vid Åbo Akademi. Som forskare har hon även vistats i Turkiet.
– Det verkar finnas ett kraftigt antingen-eller, eller om man vill, ett ”sultanlikt” tänkande i Turkiet. Antingen hålls islam undertryckt som var och ens privatsak som inte får några officiella uttryck i staten, eller så, som det blivit med Recep Erdoğan vid makten, blir staten uttryckligen muslimsk med islam som genomsyrar alla delar av statsapparaten.
Wickström säger att man vad gäller spänningarna i Turkiet kan göra en grov kategorisering, och säga att det är gülenisternas folkliga islam mot rättvise- och utvecklingspartiet AKP:s statligt ledda islam.
– Gülenisternas islam baserar sig på sufiska ordnar som utgår från Said Nursis läror. Man tänker sig att individen kommer till insikt om islams väsen och går ut och förändrar samhället genom sitt eget exempel. Det finns ingen strikt organisation bland gülenisterna innan man kommer högre upp i hierarkin. Det finns till exempel inget medlemskort och programmet verkar, som det ser ut utifrån, vara att arbeta för en rätt moderat om än konservativ form av islam genom dialog och utbildning.
– Den andra parten körs då av Erdoğans parti, AKP, som står för en statlig islam där tolkningarna av islam är förbehållna staten och staten påför den islamska läran på folket. AKP verkar bland annat genom Diyanet (Diyanet İşleri Başkanlığı) som är ett statligt direktorat för religiösa ärenden och organisation som bland annat har hand om utbildningen av imamer och muftin. Diyanet koordinerar också fredagspredikningarna i moskéerna, religionsundervisningen, och så vidare.
– Egentligen handlar det inte om en väldigt stor ideologisk eller teologisk skillnad mellan AKP och gülenisterna, snarare handlar det om en kamp om kontroll och metoderna hur man uppnår denna kontroll. Det gülenistiska nätverket är inte lätt att kontrollera, i själva verket är det svårt att ha någon klar bild av hur det ser ut.
Wickström anser att diskussionen om Turkiet inte varit särskilt nyanserad. Hon säger att det även i väst verkar finnas en svårighet att hålla debatter nyanserade, åtminstone i media och särskilt när det gäller islam.
– Jag kan inte avgöra om det här är en kunskapsfråga eller om det är ett uttryck för vårt tänkande.
Snabbt sett verkar det enligt Wickström som om medierna ser Erdoğan som representant för en ond form av islam, medan gülenisterna framställs som företrädare för något närmast gott och oskyldigt. Wickström säger att det är viktigt att komma ihåg att Erdoğans massiva stöd bland befolkningen som visade sig under kuppförsöket i somras och de lojalitetsyttringar som visats band turkar efteråt beror på att Erdoğan särskilt under sin tid som borgmästare för Istanbul 1994–1998 förbättrat medelklassens ställning avsevärt, och på att det finns en utbredd misstänksamhet mot gülenister då ingen riktigt fått ett grepp om vad gülenisterna vill bakom fasaden av utbildning och dialog.
– Gülenisterna är som sagt en stat i staten, de har sysslat med att systematiskt bredda sitt nätverk i åratal – det är därför Erdoğan känner sig så hotad. Men när Erdoğan går och säger att gülenisterna är terrorister är det ett väldigt hårt angrepp på fotfolket inom Gülen-rörelsen. Det finns miljontals gülenister varav den absoluta majoriteten helt klart inte har någon särskild politisk agenda utan i första hand utövar en närmast pietistisk form av andlighet.
– Vad jag själv sett verkar det röra sig om en konservativ form av islam där man förespråkar en klar separation av könen. Alla gülenistiska kvinnor jag själv träffat har burit slöja och har verkat konservativa i sina åsikter och världsåskådning. Det här tvärtemot de gülenistiska kvinnor jag sett intervjuade i TV. Men allmänt kan man säga att de inte verkar vara radikalister.
Hur skulle du kategorisera de andra spänningarna inom turkiska staten? Det verkar ju finnas en inte obetydlig schism mellan turkar och andra folkgrupper, till exempel kurderna, och sedan det förtegna folkmordet på armenierna som spökar sedan hundra år tillbaka?
– Turkiet som idé är ju byggd på nationalistiska principer som ser turken som en sunnimuslim som talar turkiska. Det finns en idé om överlägsenhet jämtemot andra folkgrupper. Genomsnittsturken ser sig till exempel definitivt inte som arab.
– Det är nog svårt att vara minoritet i Turkiet, man passar inte in i modellen. Alaviterna, till exempel, som är en av minoriteterna ser inte nödvändigtvis sig själv som muslimer men de presenteras som muslimer i alla läroböcker vilket inte ger dem något utrymme i staten.
– Vad gäller kurderna så erkänns inte deras språk och rättigheter och turkiska staten stöder, om inte helt öppet, ISIS mot Assad. Men samtidigt stöder Turkiet också ISIS och andra proturkiska rebellrörelser mot kurderna, vilket gör kurdernas situation extremt svår. Situationen blir svårtolkad då Turkiet nyligen attackerade ISIS men den allmänna uppfattningen är att turkiska staten ville attackera ISIS före kurderna hann göra det eftersom området fanns på kurdiskt intresseområde och kurderna skulle ha attackerat ISIS inom kort.
– Personligen undrar jag hur mycket av situationen är låst på grund av hederskulturen? När man i alla år förtyckt kurderna, hur skulle man nu kunna gå med på att de till exempel har rätt till ett eget språk?
Kan du utveckla vad du menar med hederskulturen?
– Den visar sig förstås inte bara på ett offentligt plan, utan även i det privata. Det är väldigt viktigt att man i det sociala umgänget med turkar ser till att ens motpart alltid har en väg ut ur en situation utan att förlora ansiktet. Det här är förstås inte något unikt för turkar, många kulturer i världen har en annorlunda betoning på heder än vad vi har.
Finns det någon spänning kvar mellan det sekulära Turkiet och det religiösa nu sedan militären verkar ha förlorat rollen som garant för det sekulära?
– På pappret är 99 procent av turkarna muslimer. Men det finns väldigt stora skillnader på vad det betyder inom Turkiet. Istanbul och det anatoliska Turkiet, det vill säga inlands-Turkiet, är på många sätt skilda världar, Istanbul och storstäderna är urbana och mera moderna. Medan landsbygden är konservativ. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Istanbul är en metropol med väldigt olika stadsdelar där en del är extremt religiösa och konservativa. Och när man ibland hör det sägas att Turkiet aldrig kan bli en stat som påminner om de västeuropeiska demokratierna skulle många i de sekulära stadsdelarna i Istanbul bli sårade – de ser sig själva hemma i ett västligt samhälle snarare än i ett religiöst konservativt styrt land. Det finns också en stor grupp ateister i storstäderna, men som det nu är finns det definitivt inget utrymme i staten för dem.
– Och Erdoğan kanske till en början var intresserad av ett EU-medlemskap, men numera är det svårt att ta honom på allvar och svårt att tro att han ens själv menar allvar. Och också svårt att tro att EU skulle kunna tänka sig att ha Turkiet som medlemsstat.
– Ibland tänker jag att det är svårt att bygga broar i Turkiet. Som ett exempel hade jag möjlighet att intervjua Diyanets dåvarande president Ali Bardakoğlu. Mina hyresvärdar påpekade då för mig att deras dotter, som gjort karriär som journalist i Storbritannien, aldrig skulle få träffa honom eftersom det är känt att hennes föräldrar är sekulära intellektuella och representerar en annan politisk ideologi. Det är samma sak i Istanbul: de olika stadsdelarna är skilda från varandra. De sekulära och de religiösa har inte mycket med varandra att göra.
I rikssvenska medier har det funnits spekulationer om ett möjligt inbördeskrig i Turkiet på grund av Erdoğans framfart efter kuppen. Hur ställer du dig till ett sådant scenario?
– Jag har inte själv reflekterat över risken för ett inbördeskrig. Vad jag tror kommer att hända är att AKP trycker ner gülenisterna ordentligt. Och vad det leder till kommer kanske att visa sig om tio-femton år. För om det är något som gäller är det att oförrätter inte glöms bort. Det tror jag att har att göra med hederskulturen.
– Gülenisterna har infiltrerat hela samhället. Men AKP måste också ha väldigt bra strateger och känsla för hur det turkiska samhället ligger. Det syns i hur de byggt upp sin makt, att de har folk på rätt ställe, och så vidare. Och nu senast i hur Erdoğan lyckades förvandla kuppen till sin fördel.
– Dessutom verkar oppositionen och AKP hitta varandra just nu. Det är något nytt. Det talar för ett enat Turkiet. För tillfället skulle det inte kunna gå bättre inrikespolitiskt för Erdoğan. En annan skillnad till tidigare är hur man använder rädslan för oroligheter för att driva politik. Kemalisterna talade oftast om ett inre hot som man påstod att kom från olika religiösa grupper och minoriteter. Nu pratar man om ett yttre hot, även om det är paradoxalt då hotet gäller gülenister som i högsta grad finns inne i Turkiet, men deras ledare finns ju utomlands.
Vem tror turkarna själva att ligger bakom kuppförsöket?
– En turkisk forskare som jag nyligen hade kontakt med sade att man ”bara vet att det är gülenisterna som låg bakom”. Han vill för övrigt förbli anonym på grund av att Erdoğans regim åsiktsregistrerar folk och man kan hamna i fängelse för vad som helst.
Kemal Atatürk (1881–1938)
Mustafa Kemal Atatürk är den turkiska statens fader. Efter en karriär som militär organiserade han den nationalistiska turkiska resningen i Anatolien – där hans viktigaste seger var över grekerna som försökte erövra Smyrna. Atatürk avveckalde det redan kollapsade ottomanska väldet och etablerade en sekulär modern turkisk stat. ”Atatürk”, turkarnas fader, är ett hedersnamn som gavs honom 1935 i samband med att efternamn infördes i Turkiet. Foto: Wikimedia Commons.
Said Nursi (1876–1960)
Said Nursi var en turkisk religiös ledare och filosof vars läror är basen i den gülenistiska rörelsen. Said Nursis Korankommenatarer omspänner mer än femtusen sidor och anses ha en stor betydelse för samtida islam. Teologiskt placerar sig Said Nursi bland sunnimuslimerna och sufismen. Said Nursi införde den ”icke-fysiska jihadismen” som såg materialismen och ateismen som sina främsta fiender. Said Nursi försattes i exil efter att man upptäckt att hans anhängare spridit sig genom hela turkiska staten och till personer med centrala befattningar – han anklagades för att ha brutit mot de lagar som förutsätter sekularism i statsapparaten. Han friades 1956. Foto: Wikimedia Commons.
Recep Erdoğan (1954)
Recep Erdoğan är Turkiets nuvarande president, sedan 2014. Erdogan var borgmästare i Istanbul 1994–1998, en post som anses mycket betydelsefull i den turkiska politiken. Erdoğan var premiärminister mellan 2003–14. Han har talat kraftigt för ett utvidgande av presidentens makt – en ambition som verkar infrias om hans grundlagsförslag går igenom. I så fall kommer presidenten att kunna styra över parlamentet. Erdogan har i praktiken avvecklat den sekulära hållningen den turkiska staten höll i nästan ett sekel. Däremot har han behållit den hårda turkiska nationalistiska idén som även den infördes av kemalisterna. Foto: Bigstock.
Fetullah Gülen (1941)
Fetullah Gülen var allierad med Erdoğan fram till 2013 då Erdoğan anklagade Gülen för att har riktat en korruptionsundersökning mot honom. Gülen är en turkisk religiös ledare, före detta imam. Han lever i självvald exil i Pennsylvania, USA. I Turkiet är han efterlyst för terrorism och turkiska regeringen kräver att han utlämnas, vilket USA inte gått med på (USA kräver att Turkiet presenterar bevis på Gülens terrorism).
Gülens teologi baserar sig på Said Nursis läror. Den gülenistiska rörelsen har miljontals anhängare och anses ha infiltrerat statsapparaten vilket är anledningen till de stora utrensningarna i Turkiet direkt efter det misslyckade kuppförsöket. Foto: AFP/Lehtikuva/Zaman Daily/Selahattin Sevi.