De olympiska spelen är idag något helt annat än för 100 år sedan. Men den som vill bli toppidrottare måste fortfarande ha en hård och dedikerad vinnarskalle och en välförvaltad talang för att få OS-medalj. Det säger sportjournalisten Antti Koivukangas på svenska YLE.
Text: Ari Nykvist
När PM Antti Koivukangas studerade historia, statskunskap och masskommunikation vid Åbo Akademi i början av 2000-talet, visste han ännu inte att han några år senare skulle referera stora EM- och Champions League-finaler i fotboll och rapportera från OS, till exempel i senast i Sotji 2014. När MfÅA intervjuar honom förbereder han sig som bäst för Champions Leaguefinalen i Milano sista lördagen i maj. Sedan blir det bland annat EM i fotboll och så i augusti sommar-OS i Rio de Janeiro. Bara för att nämna ett par lite större sportevenemang han bevakar de närmaste månaderna.
I Rio är bland annat golf och rugby nya OS-grenar. Som världens största och mest prestigefyllda sportevenemang har sommar-OS enligt Antti Koivukangas på många sätt förändrats under de senaste årtiondena.
– OS har, lite förenklat sagt, förändrats från en ädel idealistisk renodlad fysisk kamp till ett megakommersiellt tv-spektakel där pengar och sponsorer styr. Vi kan verkligen numera tala om OS som ett visuellt dramatiskt globalt mediespektakel. Vi skickar våra bästa krigare till OS-fronten var fjärde år och krigar där med nationalistiska förtecken och får tårar i ögonen då vi hör vår nationalhymn. Betänk då att fram till år 1948 var faktiskt arkitektur en OS-gren vid sidan av till exempel musik och litteratur.
Hata att förlora – älska att vinna
För att bli en toppidrottare med chans till OS-medalj, behövs framför allt en hård vinnarskalle. Att du hatar att förlora och älskar att vinna. Att en andra plats är det samma som att förlora. Men det behövs också både talang och hårt arbete.
– Den idrottare som har en gåva, en stor talang, måste kunna förvalta och utveckla den på rätt sätt så att den inte slarvas bort. Att veta när du ska hårdträna, när du ska återhämta dig och vila och att i tid kunna höra kroppens och sinnets olika varningsklockor. Men om du inte samtidigt, lite överdramatiserat sagt, hatar att förlora så älskar du inte heller att vinna. Själv har jag ingen vinnarskalle utan är nöjd bara jag överträffar mig själv nu och då.
Koivukangas ger trapskytten Satu Mäki-Nummela som exempel på en talangfull, dedikerad men lugn och sansad toppidrottare. Hon fick guld i Peking 2008, men jobbar fortfarande på en bensinmack i Orimattila och har fötterna stadigt kvar på marken.
– Ett annat exempel är Sandra Eriksson från Nykarleby, vår egen framgångsrika hinderlöpare som tränar hårt men ändå har distans till det hela. Bland annat genom att öppet och frimodigt blogga om toppidrott. En annan är släggkastaren David Söderberg från Vörå som länge legat på släggtoppen i Finland. En smart kille som precis vet när han ska ösa på och när han ska vara försiktig med sin kropp.
Sportjournalistens uppgifter oförändrade
Det att toppidrott intresserar så många och fortfarande lockar miljonpublik också i Finland, beror i hög grad på att det idag går att följa med toppidrott på så många olika sätt: via tv, nätet, poddar, bloggar, videobloggar och andra sociala medier. Att titta på sport är idag mer diversifierat än någonsin samtidigt som ett sommar-OS kan ha hundratals miljoner tittare i tv-publik.
– Men det handlar nog också om starka traditioner. Att bänka sig i tv-soffan och tillsammans se på VM-finalen i ishockey till exempel. Fast klockan går över tio på kvällen får barnen sitta med, äta chips och bänkidrotta för fullt tillsammans med hela familjen. Den nya tekniken ger också nya möjligheter att locka nya tittare; idag delar tittarna mycket av allt de ser och upplever via sociala medier och bland annat i Sverige har man satsat på superlive-sändningar där man i realtid kan följa med ett stort idrottsevenemang från olika synvinklar och bakom kulisserna.
Då toppidrotten idag också kan ses som global underhållning med stora ekonomiska intressen inblandade, väcks frågan om sportjournalistens roll och uppgift idag. Antti Koivukangas ser inga större problem här.
– Då röda lampan tänds när jag refererar en VM-final eller Stafettkarnevalen i Vasa, är jag en del av produkten och hela paketet och programformatet. Min uppgift är att ge de svenskspråkiga tittarna en underhållande upplevelse framför tv:n med sådana referenser och begrepp de känner till från Svenskfinland. Men mellan referaten arbetar sportjournalisterna ofta med research, att ta reda på, granska och ifrågasätta allt som händer inom idrotten.
Ett bra matchreferat kommer inte enbart på talang eller med tur, utan kräver långa och noga förberedelser.
– Då jag ska referera en Champions Leaguefinal, förbereder jag mig under hela året då jag ju i mitt arbete följer med de båda lagen fram till finalen. Läser in mig på laguppställningar, enskilda spelare och central statistik. Utan att vara påläst till 100 procent vågar jag inte öppna munnen framför mikrofonen. Men utan ett eget personligt grepp, bra språk, lite humor och underhållning i lämpliga doser blir matchreferatet heller inte bra.
Den sport Antti Koivukangas själv brinner för är fotboll. Att få referera CL-finalen 2010 och EM-finalen i Wien 2008 är något han aldrig glömmer.
– Då man hör att biljettmånglarna utanför arenan begär fyrsiffriga summor för en biljett, blir man lite ödmjuk. Tänk att få betalt för att göra det man älskar. För mig är, om jag travesterar det, allt utom fotboll onödigt. Men jag gillar också att löpa, gå på gym, spela innebandy och att dansa.
Att vi som mest bänkidrottar och i sommar kommer att pösa framför tv:n med en kall öl och en varm korv borde ha dåligt samvete, tycker Koivukangas inte alls.
– Det finns förstås inget ont alls i bänkidrott. Att vara sportintresserad är inte fel eller dåligt. Vem är jag att döma ut en bänkidrottare som tar sig till en VM-final med en alltför stor lejontröja och fånig peruk på sig för att ivrigt heja fram sitt lag till seger? Rent fysiologiskt sett blir du väl inte en given vinnare genom att sitta i soffan och dricka öl och äta korv hela sommaren. Så det gäller kanske att välja de rätta tillfällena då man ändå gör det.
• Antti Koivukangas är en av de alumner som hälsar till Åbo Akademi inför jubileumsåret 2017. Hälsningarna går att läsa på webben: mfaa.abo.fi/100/sv/100-alumner.
Nationalism och kommersialism
Idrotten har enligt Mikael Lindfelt, professor i teologi vid Åbo Akademi, idag en nationalistisk och en kommersiell gren. Inom den nationalistiska idrotten, som både EM i fotboll och OS ger prov på, tävlar idrottaren som representant för en nation. Inom den kommersiella idrotten representerar idrottaren sig själv eller sitt lag, inte en nation – det här är till exempel Champions League eller Franska öppna i tennis exempel på.
Det här möjliggör två olika sportfantaster, eller på ren finlandssvenska ”bänkidrottare”. En som identifierar sig genom en i hög grad omedveten nationell eller geografisk koppling, och en kommersiell ”tribalist” som väljer en tillhörighet och följer sitt lag eller sin idrottare på håll, tack vare modern teknologi.
– Det nationalistiskas fördel är att alla idrotter är lika värda, ett guld är ett guld oberoende av vilken gren det kommer i. Men får vi en kommersialistisk logik är det en skillnad. Då är bågskytte bara bågskytte, vem bryr sig om ett guld? Det betyder att idrottens mångfald snävas, säger Lindfelt.
– OS är extremt i sin ideologi. Du kan som individ inte tävla i ett OS, utan du tävlar som representant för ett land. Den här typen av idrott är en av de största nationalismproducenter som finns idag. Alternativet är en idrott som sker på kommersiell bas, den har frångått nationalismprincipen och siktar på att skapa bästa möjliga förutsättningar för bästa möjliga prestationer oberoende av vem idrottaren är.
Gränserna mellan det nationalistiska och kommersiella är flytande, de lever sida vid sida och överlappar i viss mån varandra. OS har till exempel tillåtit att NBA-spelare deltar och därmed prutat på kravet på att deltagarna ska vara amatörer. Och intresset för till exempel Kimi Räikkönen är extra stort i Finland, även om Formel 1 är en kommersiell gren.
Med en ökad globalisering kan det hända att tillhörighetsmekanismen i den nationalistiska idrotten förändras.
– Logikerna, den kommersiella och den nationalistiska, bryts mot varandra hela tiden. Den traditionella bänkidrottslogiken som medierna följer upp är fortfarande ganska robust för den skapar nationalism, men frågan är hur länge det håller, säger Lindfelt.
– Idrotten har den här nationalismskapande mekanismen inbyggd i sig, eftersom det historiskt är orienterat på det sättet. Men vad händer om vi börjar tycka att det är orättvist att Finland med sina fem miljoner invånare ska möta Ryssland med 140 miljoner invånare?
Vad kan man säga om bänkidrottaren? Åker hen snålskjuts till seger utan att behöva lyfta ett finger?
– Mitt etiska dilemma med bänkidrott är med vilken rätt kan jag kräva att finländska idrottare ska lyckas? Det gamla kontraktet är att de representerar Finland och därmed representerar mig, så på den grunden kan jag säga att jag har rätt att förvänta mig något för jag har varit med och skickat dit dem eller mina skattepengar används för att stöda dem.
– Men i dag, när vi inte låter nån annan representera oss själva, med vilken rätt förväntar jag mig något av dem och vilken rätt har våra journalister att hänga ut dem om de misslyckas? De flesta idrottare idag är ganska obekväma med tanken på att de representerar något. De idrottar.
Är det faktiskt så?
– Det syntes i våra intervjuer för 15 år sedan. Janne Holmén blev till exempel nästan arg när vi pratade om att representera nationen. Han är utbildad historiker och pratade om nationalistiskt dravel. Mika Myllylä sade samma sak, han representerade ingen, han representerade bara sig själv. Han var förbannad på att någon kunde ställa krav och förväntningar på honom och vad han ägnar sitt liv åt, bara utifrån att de bor inom samma nations gränser.
– Men hela det journalistiska spelet och uppbyggnaden av idrotten kring en centraliserad styrning av hur vi försöker få fram talanger följer samtidigt den geografiska logiken. Finlands Olympiska Kommitté stöder finländska idrottare för att de har finländskt pass.
Nicklas Hägen