Bland nittonhundratalets science fictionvisioner var det cyberpunken som visade sig ha bäst känsla för hur samtiden skulle se ut. Bruce Sterling är en av cyberpunkens förgrundsfigurer och får numera finna sig i att bli behandlad som en spåman, en roll han inte är bekväm med.
När den brittiska signalspaningsorganisationen GKHQ försöker förstöra hemligt underrättelsematerial läckt av Edward Snowden genom att slå sönder The Guardians hårdskivor ger de uttryck för det repressiva och tekniskt aningslösa byråkratvälde som den anarkistiska hacker-/cyberpunkkulturen utmanade redan under åttiotalet.
Bruce Sterling har behållit rollen som en utmanande röst ända sedan åttiotalet. Han skrev nyligen en hårt polemiserande artikel under namnet The Ecuadorian Library publicerad av Geek Empire angående den amerikanska signalspaningsorganisationen NSA:s hemliga och direkt lagvidriga operationsmetoder, och om hoppet vår tids cyberpunkare; Julian Assange och Edward Snowden representerar.
Både Assange och Snowden är figurer som kunde vara hämtade ur en Sterlingroman. Det gemensamma draget hos Assange och Snowden, som gör att de förtjänar epitetet cyberpunk är deras kombination av idealism och överlägsenhet i tekniska kunskaper i förhållande till de etablerade myndigheterna de agerar mot.
”De klumpiga handlingar som den amerikanska regimen begått för att komma åt Snowden är en totalitär fars, lätt igenkänneliga för alla som läst rysk litteratur”, skriver Sterling i The Ecuadorian Library.
”Svinen i George Orwells Djurfarmen är mera raffinerade än den amerikanska regeringen just nu. Deras trovärdighet ligger under noll.”
Under Aboagora i Åbo säger Sterling att han var arg när han skrev The Ecuadorian Library, trots att texten uttrycker hopp om att saker rör sig i en rikting som gör det svårt för totalitära organisationer att begå brott oupptäckta. Han beskriver NSA som en massiv organisation där den en handen inte vet vad den andra handen håller på med.
– NSA består av överraskande många personer som har vad jag skulle beskriva som det typiska utseendet för folk som läser mina böcker, de ser ut som Edward Snowden. Under allehanda konferenser rycker de mig ständigt i armen; ”Hey Bruce, great book, waiting for more books from you.” Det får ju en att undra hur de läser.
Sterling lade tillsammans med William Gibson grunden för cyberpunklitteraturen, en slags underground teknokultur som etablerades i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Sterlings mest kända verk är Schismatrix, en cyberpunk-rymdopera och Mirrorshades-antologin samt The Difference Engine som han skrev tillsammans med William Gibson. Sedan år 2000 läses han även av en bred publik på nätet genom bloggen Beyond the Beyond på Wireds hemsida. Sterlings författarkollega Charles Stross beskriver på sin blogg Sterling som en rotlös kosmopolit: ”Sterling är intresserad av globala snarare än nationsbundna frågor. Han slog larm om klimatförändringen under mitten av nittiotalet, han visade att säkerhetstjänsterna måste bli bättre på datorer redan under åttiotalet. Han ligger så långt framför oss andra att det ibland är svårt att se vad han alls menar.”
Den här intervjun hämtar fart från Sterlings drygt tio år gamla bok, Tomorrow Now – envisioning the next 50 years (se sid 20), och fallet Snowden. Sterling är dock en person som väver in spår med breda beröringsytor i sina uttalanden, vilket speglas av intervjusvaren nedan.
Om du skrivit Tomorrow Now i dag, skulle grundpremisserna vara de samma?
– Saker och ting har ändrat på ett geopolitiskt plan. Den där boken säger till exempel inte mycket om Kina. Om jag skulle skriva boken på nytt skulle den nog se rätt annorlunda ut.
Bradley (Chelsea) Manning, Julian Assange, Edward Snowden – är den här typen av fenomen något som du skulle inkludera ifall du skrev boken nu?
– I Tomorrow Now skriver jag om moralpanik. Snowden, Assange, Manning – total moralpanik. Särskilt Bradley Manning-fallet. Han har i medierna förvandlats till något sorts tjugo meter högt gay-monster från Oklahoma. Det är aspekter av nätverksamhället som ligger bakom det här. Det är enkelt att sprida rykten så att de blir virala. Nuförtiden är det mycket svårare att tvinga fram strukturellt beteende av media och allmänheten på nätet. Därför blir det mycket ”Titta på honom!” – det är typiskt för digitalt nätverkade samhällen. Om man kollar på hur kinesiska nätinlägg ser ut får man bättre syn på det vi själva har. Nio av tio av de kinesiska inläggen är något i stil med ”Gör inte så där! Å skam! Å fasa! Hur kunde han?!” Det finns en stor konformism i det moralistiska skällandandet i det kinesiska samhället och de sociala medierna har gjort det tio gånger värre. Kineserna på nätet är inte så intresserade av kattvideon, de är mera av en elektronisk lynchmob. Och något av det har vi här också.
Själv upplever jag att det i Europa sedan det senaste Irakkriget vuxit fram en cynisk hållning mot den amerikanska regeringen – en hållning som eventuellt förstärkts av Snowden-fallet. Har det vuxit fram något liknande i USA?
– Jag har ingen cynismometer, jag kan inte säga hur cynisk befolkningen är. Men jag kan berätta att det finns en extrem låsning i USA, ett samhälleligt kallt krig. Kongressen har inte varit så här inaktiv på 200 år: inget händer, vilket är väldigt ovanligt i USA som annars tenderar att vara ett rätt dynamiskt samhälle som försöker lösa saker genom att slänga lagparagrafer på problem. Bara en sådan sak att man försöker driva igenom en hälsovårdsreform i flera år och sedan försöker folk oändligt envist skjuta ner samma reform, det är en underlig situation. Den totala låsningen har gjort att den mest dynamiska delen av den amerikanska regeringen är militären och underrättelsetjänsten – de har intagit det tomrum som den civila makten gett dem. Det är som om general MacArthur hade fått göra precis allt medan president Eisenhover fått ett slaganfall och satt i rullstol. Det är i den sorts förlamning NSA tagit över den roll som den civila kommunkationsförvaltningen borde ha.
Alla pjäser som borde agera i demokratins tjänst står låsta på schackbordet. Istället är spelet fixat, pengar går till kongressmän som driver igenom intressen som gör att USA håller på att glida mot ett slags KGB-stat, vilket är väldigt likt det som hände i Ryssland. Där kunde ju partiet inte göra något, ekonomin rörde inte på sig, inga nödvändiga reformer blev av och då kommer Putin och hans klan in som ett slags nödlösning, som den enda grupp som kan göra något åt situationen.
Kan du utveckla det där – varför är det så låst på alla plan utom det militära?
– USA står i en mycket allvarlig situation. Det beror inte på att folk är cyniska utan på att mekanismerna för handel och finans har havererat. Välståndsmaskinen är trasig och det finns ingen gemensam idé om hur man kunde nå status quo. Så folk är förbryllade på samma sätt som man var i Sovjet. Bara för att man landade på Månen betyder det inte att toalettpapper finns tillgängligt. Sovjet hamnade på historiens sophög och USA har väldigt liknande strukturella problem. Det är inte cynism att se att det är så, det handlar om att erkänna att det finns stora strukturella svårigheter. Att säga att cynismen är ett problem är som att säga att jag inte kan flytta på bilen eftersom jag haft sönder axlarna och jag är cynisk gällande däcken.
När jag tänkte på cynism tänkte jag snarare på det du sade angående Snowden-fallet och hur en stat under den officiella staten visade sig i hanteringen. Och att det faktum, att det verkligen verkar finnas något sådant som en Deep State gör en cynisk vad gäller den officiella statens roll och möjligheter.
– USA brukade inte ha politiska dissidenter, avhoppare. Man måste ha en mycket stor underrättelseapparat för att åstadkomma avhoppare av Snowdens sort. Och USA har en riktigt stor underrättelseapparat. Men tidigare tyckte alla som var med att det var toppen. NSA var en stor teknologisk uppfinning, äldre än du och jag. NSA har hållit på sedan 1947. Det har aldrig funnits en tid då USA inte avlyssnat kommunikationskablar och radiokommunikation, det är det som Alan Turings projekt gick ut på. Det är bara det att man aldrig publicerat så mycket information om det som nu, och så snabbt. Och USA är inte unikt i att syssla med det här. Britterna har GCHQ, tyskarna BND, kineserna har sina enheter. Det är bara det att USA:s organisation är väldigt omfattande.
– Men angående den där Irakgrejen du var inne på: det var en katastrof. Men USA kommer antagligen att bli förlåten för hela saken, bara för att situationen i Syrien är så hemsk. Syrien är lika illa som Irak, men utan amerikaner. Syrien är värre än Balkankrigen.
Det jag fiskade efter med tanken om cynism som jag försökte koppla till Snowden hör ihop med det du skriver år 1999 i din roman Zeitgeist, om PRISM:s föregångare ECHOLON, en avlyssningsapparat som är en offentlig hemlighet, men som måste förbli en hemlighet trots att alla mer eller mindre vet hur saker ligger till. För röjer någon hemligheten på det sätt som Snowden gjort måste man officiellt ta ställning, vilket man inte behöver göra så länge det hålls som ett slags undermedveten kunskap. Och när en sådan sak lyfts fram innebär det väl att var och en måste se sin roll som medborgare i ett nytt ljus? Att det faktiskt är så att underrättelsetjänsten spionerar på vem som helst helt utan vidare. Och när den amerikanska regeringen reagerar repressivt, som man gjorde i Snowden-fallet, istället för att se honom som en viktig visselblåsare, är det som om en bild av samhället rämnar.
– Här i Finland såg ni det ju hända med Sovjet. Hela blocket verkade ju, och var ju, väldigt förutsägbart. Men sedan hamnar allt i spinn och börjar röra på sig sidledes. Det finns ingen anledning att anta att det inte skulle kunna hända i USA. Det spelar ingen roll hur trevliga man tycker att amerikaner är. USA är en nationell entitet liksom alla andra nationella entiteter, den består av människor, som du själv. Och de är inte osårbara. Och nu har landet stora problem. Världsordningen ändras hela tiden. Det finns ingen anledning att tro att kapitalismen kommer att hålla i sig för alltid. Den westfaliska freden höll inte i sig för alltid.
Jo, men det som nu händer, att ingen i väst ger Snowden asyl. Det är ju just precis de här sakerna vi i väst skulle stå för, det var ju den sortens frihet och skyddande av sanningsägare som var vår självbild.
– Det kommer att dyka upp flera Snowdens. Frågan är inte så mycket vad man ska göra med Snowden som vad man ska göra med dem som kommer att följa efter honom. Och de kommer inte alla att vara amerikaner heller. Ni kan han en finländsk Snowden på halsen vilket ögonblick som helst. För naturligtvis har Finland olika underrättelsetjänster. Och naturligtvis är dessa involverade i det ena och det andra. Det kan gott och väl finnas någon tjugofemårig finländare som tittar på Snowden och får för sig att han inte kan fortsätta med sitt liv som det är: ”Nokia har alltid varit en tillgång för underrättelsetjänsten – särskilt efter att de sålde sig till Microsoft!” Och sedan bränner han ner allt han kommer åt på ett zipminne och allt exploderar över era skärmar imorgon. Frågan är: Vad tänker ni göra med den här grabben? Tänker ni gömma honom för polisen? Tänker ni smuggla honom över gränsen? Det är ett organisatoriskt problem som hänger ihop med den nu gällande situationen. Och jag tippar att någon kommer att ställa sig fram och ta emot Snowdens efterföljare. Det kan vara Venezuela, Brasilien, Ryssland.
– Ryssland som ju har en stor tradition av plågsamma avhoppare måste tycka att situationen är ironisk. De tar ju nu emot folk, ger fristad åt skattesmitare som Gérard Depardieu. Någon kommer att träda fram. Det behöver inte vara ett land, det kan vara en stad.
– Förr eller senare kommer något också att hända med den där kinesiska enheten, 61398. Man vet ju till och med i vilket hus de håller till. Någon kommer att promenera ut med en av deras datorer eller något. Det skulle få allt möjligt att hända, de är nämligen mycket aktiva, ger sig på New York Times, och annat. Saken är att det finns mycket data lagrat i hårdvara som används av underrättelsetjänster, och det är lätt att packa upp data och sprida.
– Igen: Snarare än att gapa över den Snowden som nu finns är det smartare att försöka förbereda sig på vad man ska göra när nästa kommer. Snowden gjorde vad han gjorde. Han befinner sig i en svår situation. Men han är ett symptom av ett större problem. Istället för att agera kortsiktigt borde man se sig i spegeln, vem är min egen inre Snowden? Hur förhåller jag mig själv till saker och ting? Snowden är ett tecken på gravt amerikanskt missnöje. Han är inte ens en polariserande figur. Han är underligt nog en av de få förenande amerikanska politiska figurerna just nu. De som hatar honom är spionerna och administrationen. Han är i själva verket rätt populär bland republikaner.
– Manning är en annan historia. Han ses som en kille i uniform som bröt ett förtroende. Snowden är en figur som amerikaner i stort kan identifiera sig med. Han har åstadkommit den effekt han var ute efter. Frågan är nu vad han ska göra med sig själv. Jag tror att oddsen är kring 50/50 att amerikanska myndigheter lägger beslag på Snowden. Samma odds gäller antagligen också Assange.
– Men de sociologiska problem som Snowden och Assange uttrycker har inte gjorts något åt.
Tror du att något kommer att göras åt problemen Snowden avslöjade?
– Jag har svårt att tro att Europeiska unionen passivt kommer att gå med på att förbli en klientstat till NSA. Särskilt efter att man nu vet att Google, Microsoft, Amazon och Apple är lätt förklädda delar av den amerikanska underrättelsetjänsten – det är helt jävla oacceptabelt. Det är bara alltför förödmjukande. Reaktionen kommer inte över en natt, det är en stor båt att vända. Men om jag vore ett litet land, som till exempel Estland skulle jag nog trycka hårt på att erbjuda krypterade molntjänster för tyskar och alla andra. Det skulle NSA förstås inte tycka om.
Vad tror du kommer att hända med NSA nu?
– Jag är säker på att det förekommer en hel del intern debatt hos NSA. De har organisatoriska säkerhetsproblem som bland annat hänger ihop med massiv utlokalisering av verksamheten. Problem som de verkligen hatar att ha. Och de har mera pengar och data än organisationens inre lojalitet klarar av. Deras korg svämmar över med ägg, det finns för mycket skit där. Och jag är säker på att det finns en hel del folk på NSA som själva inte är så väldigt glada över att märka att man själv blir spionerad på. Alla har nog inte förstått att det finns ett så omfattande inrikesspionage. USA har en miljon personer med säkerhetsklarering.
Det är rätt mycket.
– Ja. Alla har förstås inte NSA-nivå på sin säkerhetsklarering. Och NSA är också en mycket segmenterad organisation. Folk inom organisationen vet inte vad en annan del håller på med. Folk är inte heller bästa vänner med varandra. Det finns en hel del interna konflikter. Det är samma sak i alla stora byråkratiska organisationer. Jag säger inte att allt kommer att sluta på bästa sätt. Min misstanke är att teknologi som NSA utvecklat kommer att dyka upp i civila versioner, för det är det som vanligtvis händer med militär teknologi. Som internet, som i början var ARPANET. Det finns en roterande dörr mellan NSA och den civila marknaden – trafiken går tät i båda riktningarna. Folk kommer att sätta igång firmor som gör samma saker som de gjort för NSAs räkning. Big data är det nya. Någon kommer på att de kan kamma igenom alla samtalsdata och hitta på applikationer utifrån den. Snart kommer kanske teleoperatören Verizion att försöka bota sitt dåliga samvete med att göra all information de haft och skänkt till NSA tillgängligt för var och en.
Du nämnde under workshopen att det kommer att finnas en marknad för tjänster som håller en borta från den allestädes närvarande elektroniska övervakningen. En elit är redan nu utanför radarn, mediaägare som Rubert Murdoch, mycket litet är känt om hans privatliv trots att han är en av världens kändaste människor, och Bilderberg-konferenser som hålls utan någon som helst täckning i media – tror du att marknaden för att hålla sig undan övervakning kan nå till det större civila samhället?
– Det kanske inte blir en så stor marknad. Men om man håller sig till saken så är det ovanligt för folk att bli upprörda på NSA. Det är inte som CIA. De spränger inte folk i bitar med drönare. De är väldigt diskreta, artiga gentlemän. De gör inga våta jobb. De sitter och lyssnar på elektromagnetiska signaler.
Du pratade tidigare om att det är ett missförstånd att tro att NSA fungerar perfekt, att det snarare är en organisation som ramlar in i olika situationer utan någon klar rationalitet.
– Det stämmer för alla yrken. Man kan tro att Eisenhover hade totalkoll under D-Day, men läser man in sig på saker så ser man att det inte var så. En viss kritisk dag finns det inget bränsle. ”Situationen är normal – allt är åt helvete.” ”Vi var på väg in i Berlin men hade plötsligt inget gummi till våra däck”, den sortens saker händer hela tiden.
Napoleon hade problem med sina hemorrojder vid Waterloo. Ingen är perfekt. SS-eliten hade dagar då alla hade diarré. Men det är inte heller så att NSA behöver vara en perfekt apparat för att syssla med vad fan det nu kan vara de sysslar med.
– Men om de nu är så perfekta, sådana virtuoser på att avlyssna kablar, hur kan det komma sig att USA gör så galna politiska felbedömningar? Jag menar varför invadera Irak? Om de visste en enda sak om Irak – varför försöka sig på något sådant?
Just det, det är ett sidospår men effekterna är väldigt aktuella fortfarande – varför invaderade USA Irak?
– Det andra, det senaste kriget berodde på att familjen Bush hatade familjen Hussein. Kriget var en uppgörelse mellan en oljeklan från Texas och en oljeklan från Irak.
Får jag citera det där?
– Naturligtvis. George W Bush ville invadera Irak för att han personligen var arg på Saddam Hussein. Han ville eliminera Tikritklanen. Eftersom Bush visste att Hussein ville döda honom och hans farsa. De var inte al-Qaida, men de försökte lönnmörda Bush vid ett antal tillfällen, och det tror jag att gjorde Bush upprörd. Bush är en stolt man från en oljedynasti från Texas med fingret på avtryckaren. Och han ser att det händer dåliga saker och att hans armé plötsligt befinner sig i Afghanistan där han kan spendera åratal på att göra inget särskilt alls, eller istället ge sig på den här jäveln i Bagdad, och det var vad han gjorde. I stor hast och vrede. Vi lever med långtidseffekterna av det.
TEXT & FOTO: MARCUS PREST