Mari Lindman. Foto: Marcus Prest
Att diskutera om lönearbetet ska vara det enda sättet för en individ att förtjäna sin plats i samhället går snabbt in på nästan tvångsmässiga föreställningar om att samhället går under, systemet faller ihop och Sovjetunionen om man vädrar alternativ. Men när makten över vår ekonomi allt mer är utanför demokratisk kontroll borde vi kanske överväga våra sätt att förhålla oss till lönearbete och hur vi vill leva våra liv – och priset vi och särskilt andra betalar för att vi lever som vi gör just nu.
Text och foto: Marcus Prest
Mari Lindman doktorerade i ämnet filosofi vid Åbo Akademi i maj. Ämnet för hennes avhandling Work and Non-Work: On Work and Meaning är som titeln säger en diskussion om arbete och arbetets mening.
I ett avsnitt i Solsjenitsyns Gulag-arkipelagen samlas arbetare på ett fabriksgolv för att lyssna till en person som pratar om arbetarnas rättigheter. Jag läste det där för 15 år sedan och kan det inte exakt, och inte hittar jag stället nu heller. Men kontentan är att personen försöker trumma in i arbetarnas skallar att de är värda mer, att de har rätt att kräva saker, och så vidare. När han lämnar podiet står arbetarna tysta. Sedan kliver en representant från kommunistpartiet upp på podiet och sätter igång med att skälla ut arbetarna, skriker åt dem vilka uslingar de är. När han lämnar podiet ger arbetarna honom stående ovationer. Ibland känns det som om det senaste valet följt samma logik – som om vi genast tror när någon säger att vi är skyldiga, har det för lätt, går på om att vårt land är oerhört skuldsatt och så vidare – trots att det sista är struntprat – vi är ett av de minst skuldsatta länderna i Europa. Men det där pratet om skulden tycks det gå att spela på för att driva igenom saker – vad tycker du?
– Ja, och skuldmedvetenheten måste vara vag, det måste vara en känsla av skuld som relaterar till något obestämt – annars kan det inte vara kollektivt. Men då det är vagt kan det å andra sidan användas för att driva väldigt specifika ärenden. Och det kan också ta sig uttryck som verkar väldigt specifika: ”vi måste få ekonomin i skick”. Det låter som om man skulle säga något väldigt klart men så är det inte.
– ”Vi kan inte fortsätta ha en välfärdsstat, inte i samma utsträckning åtminstone”, sägs det. Också här låter det som om man sade något särskilt men exakt vad som sägs är grumligt. Och varför då inte kan? Den frågan ställs inte. Grumligheten visar sig i att skuldmedvetenheten blir en hållning – det handlar inte om att man jobbar med en särskild fråga utan om att man intar en attityd.
Idén om arbete – om man generaliserar det så finns det en stark idé om att du inte är värd mycket som person om du inte gör rätt för dig med lönearbete. För trots att någon kan tycka att det jobb den gör för att få sin lön är helt meningslöst och att den skulle ha bättre saker att göra, så är det ändå som om personen tappat meningen med livet om den blir utan det där meningslösa jobbet. Med jobbet följer ett tankemönster som det är lätt att gå med på: att jag förtjänar min plats i världen om jag lönearbetar och jag förlorar viljan att göra något alls om jag blir utan det där jobbet. Men man kunde till exempel idrotta, utbilda sig, läsa på bibliotek, ta hand om sina egna eller andras barn eller föräldrar, vad som helst trots att man lever på ett litet stöd. Här finns förstås alla möjligheter att romantisera och trivialisera hur svårt det kan vara att få pengarna att räcka till och hur svårt det kan vara att leva under det tryck som etableras mot en som inte lönearbetar. Och ännu en gardering: det är inte så att jag inte vet att många aktiverar sig när de blivit arbetslösa och inte delar bilden jag just skissade. Men jag försöker göra en bild av en mekanism. Vad tror du om det här?
– Det är på riktigt brännbara saker – som kan se skuldbeläggande ut: ”ni lever i den här idén” – det blir ytterligare en börda för den som blivit utan jobb. Men det finns en stark idé som säger att det inte kan eller får finnas någon frihet utan lönearbete.
– Till att börja med kan man säga att jobb, arbete, lönearbete, och sysselsättning är olika saker som måste hållas isär. För annars blir det lätt som att den som inte lönearbetar heller inte gör någonting, bara sitter och är onödig och parasiterande.
– I min avhandling skriver jag om sociologen Richard Sennet. Det han gör när han är som bäst är att han beskriver hur vissa känslor kan ses som begripliga i ett visst system, till exempel känslan av förödmjukelse. De slutsatser han drar är däremot konstiga. Men han är något viktigt på spåren.
Kan du ge ett exempel på vad det är han skriver?
– Om vi tar tag i känslan av förödmjukelse: Sennet har ett exempel med en grupp programmerare på IBM som blir sparkade under 1990-talet. Han är med då de samlas i ett café och han lyssnar på deras diskussion. Först handlar det om de satans indierna som stjäl deras jobb, sedan handlar det om den förbannade ledningen, till slut riktas blicken inåt: ”vad har jag gjort fel?” Det här är den skumma känslan av skuld och skam som föds ur ett system. Den problematiska rörelse Sennet gör är att han påstår att det är bra att programmerarna riktar blicken inåt, han pratar om ett ”livsnarrativ” – samtidigt som han är kritisk mot det individualistiska projektet.
– Jag håller med honom om beskrivningen av skuld och skam som till exempel kommer av att man inte vet varför man blev av med jobbet, det ger upphov till grumliga tankar – det kan man säga utan att ha en tes om arbetsidentitet.
– Men ännu om skuld och skam: man måste titta på det ekonomiska system och de institutioner – tänk på arbetskraftsbyrån – som ger upphov till de här reaktionerna. Idag är att ”bidra till samhället” i praktiken tätt knutet till lönearbete. Man ska inte bara reducera det till en ideologisk fråga om arbetsmoral.
– En viktig aspekt av detta är att arbete ofta har en roll som gör att det är svårt att komma med olika alternativa angreppssätt eller motbeskrivningar. Istället hör man saker som ”Alla måste jobba! Vad skulle samhället vara om inte alla lönearbetade.”
Det är för att föreställningarna sitter ihop med systemet?
– Absolut. Det gör att vi är tvingade att jobba, det är på det sättet vi får vår utkomst. Också systeminrättade grejor som lönarbete, skatter, välfärdsstat hänger ihop, eller utgör det här systemet. Det sägs om basinkomst att hela systemet faller sönder om det infördes – att folk slutar jobba om de inte tvingas till det. Men alternativ finns hela tiden i vårt liv. Det syns till exempel i att folk får dåligt samvete av att de försakar sitt liv, sina barn, inte läser, inte tränar – ”man borde ju göra allt det där men man måste ju jobba”. Detta ”måste” är alltså starkare än de saker som man sedan har dåligt samvete av för att man försakar.
– Det man borde plocka fram är att det i vardagen finns alternativ till lönearbete och det system vi nu har. Och att det inte är utopier man behöver ta till för att beskriva alternativ, även om utopier har sin plats. Men all arbetskritik tillbakavisas ofta som utopisk. Och kapitalismen som system kräver att det skapas vinster och då är det följdriktigt att den här typen av ideologi måste upprätthållas.
Vad tror du om möjligheten att sänka den materiella levnadsstandarden? Allt tyder ju på att den konsumtion vi upprätthåller inte är hållbar och det är oklart exakt vad vi behöver i termer av mera prylar, underhållning, bekvämlighet, och så vidare – det skulle inte ens vara väldigt långsökt att säga att vi är överbelastade av allt det där på ett sätt som gör många av oss olyckliga.
– En nedtrappning av den materiella standarden är något man borde prata mycket mera om. Man borde på allvar diskutera vad det är som är välfärd och vad som är ett eftersträvansvärt samhälle. Välfärdssamhället uttrycks för tillfället bara i termer av pengar. Det är där man tänker att man kan skära ner. Och det gör man nu genom att ta från de mest utsatta. Det är perverst.
– Men annars kräver också konsumtionssystemet att vi lever som vi gör nu – annars klappar det ihop. Det måste skapas efterfrågan. Annars fungerar det inte. Och det hör ihop med en hel livsform. Att det till exempel för många av oss framstår som självklart, en rättighet att kunna resa över hela världen. Som om det var ett grundbehov.
– Samtidigt är det en sak som stör mig i kritiken av lyx: att alternativen blir flum som ”andra värderingar”, ”nu ska vi leva långsamt” – jag kan bra förstå varifrån det där kommer men det är inte det som det jag pratar om handlar om. Det är betydligt mera akut.
– Ett exempel: jag såg en dokumentär på tv där arkitekter och designers pratade om alternativa sätt att bo. Att leva mera sparsamt, på mindre ytor, mera ekologiskt, mera energisnålt – allt det där är viktigt. Men det som programmet havererade på var att det blev en performans, ”ett medvetet livsstilsval” istället för en rannsakning av vad vi nu håller på med.
När det där mantrat ”Vi kan inte fortsätta så här” malas talar man ifråga om skuldsättning om lån och skymmer istället hela tiden frågan om vad vi på riktigt inte kan fortsätta med?
– Exakt så. Nedskärningstänket går hand i hand med det där – när man skär ner i utbudet av statliga tjänster är det för att man vill expandera utbudet av privata tjänster. Det handlar inte alls om miljö, sociala frågor – utan precis tvärtom. Samtidigt som kritiken av det här neutraliseras till någotslags hipsterlivsstil, minimalism, en estetisk grej, profileringsgrej, mindfullness och annat i den stilen. Men kärnan i de här frågorna är verkligen inte estetik.
– Och när frågan blir individualistisk och estetisk blir den helt tandlös på systemplan. Man får inte sagt varför konsumtionen drar oss ner i helvetet. Vilket den gör. Det som måste utmanas är alternativlösheten till att vi skär ner i välfärdsstaten och på vilket sätt vi gör det.
– Man missar lätt akutheten när man för fram frågan som att det handlar om en lugnare tillvaro. Men det handlar inte heller bara om planeten – det handlar om rättvisa här och nu, människors liv som hela tiden går till spillo, och i massor.
– Det är det som det här ”krismedvetandet” förtränger eftersom det bara handlar om att rädda systemet.
Nå – hur ska vi rädda välfärdstaten, kan du säga det?
– Haha. Då blir det bland annat socialpolitik och om jag ska svara på det blir det lätt dumt. Man måste i varje fall se upp för myter som sprids. Till exempel att den offentliga sektorn skulle vara stor – den har ju tvärtom krympt massor. Det krävs att folk, det vill säga journalister, aktivister och vanliga medborgare är alerta och inte låter trycket från de som verkligen inte har vårt allas bästa för ögonen definiera agendan så att vi hamnar i den alternativlöshet vi nu befinner oss i.
– Som att man låter myten om att Finland befinner sig i ett skuldträsk dominera. Det är inte sant. Vi befinner oss inte i den typ av kris det sägs att vi befinner oss i. Men man har trummat in det där så mycket att alla tror på det.
– Och tar man det vidare är även idén om stimulans problematisk, att man stimulerar den offentliga ekonomin genom att satsa på offentliga vägprojekt, sanera mögelskolor och så vidare. Jag tycker naturligtvis att de här är utmärkta saker i sig, saker som absolut borde göras. Men det kan inte vara för att vi ska stimulera den offentliga ekonomin som vi bygger vägar och sanerar skolor från mögel – utan det måste i första hand vara för att vi behöver bra vägar, hälsosamma skolor.
– Idén om stimulans är alltid avhängig av att det är systemräddande och leder till ökad eller bibehållen konsumtion, som igen kör in skatter till staten, skapar vinster och så vidare. Det är vägarna och skolorna som är det viktiga. De här stimulansbeskrivningarna finns också i vänstern. Det är så klart svårt att ta itu med systemgrejerna eftersom systemet är globalt.
Om man ännu tar tag i det där med lägre materiell levnadsstandard. Jag har vänner som är ekobönder – köttet de producerar är dyrt – men det reflekterar också det verkliga priset på kött. Så om man kör på den här vägen så kanske man hamnar i en situation där vi äter kött en gång i veckan istället för var och varannan dag – men är det en katastrof?
– Exakt så där tänker jag att ett alternativ skulle kunna se ut. Att man betalar vad det kostar så att man slipper en situation där produktionen blir ohållbar, eller att den görs under ohållbara förhållanden. Ett alternativt system borde vara ett sådant som inte förutsätter att allt hela tiden expanderar. Och marknaden borde också regleras mycket starkt på områden som handlar om människors överlevnad. Det är obscent att handla i sådant som gör att människor och djur blir gisslan. Jag menar: det går att försörja alla på planeten med mat och de viktigaste grundbehoven.
Typiskt är väl att de arbeten som på riktigt måste skötas, det vill säga sjukskötare, brandmän, poliser, och den stilen kallas ”kallelesejobb” och därför inte behöver betalas väl eftersom det verkar som om många av oss av ett inre kall vill göra sådant som måste göras. Det måste ju implicera att det finns en stor skevhet i beskrivningen av att samhället rasar samman om man inte betalar folk tävlingslöner. Delvis är det förstås sant – om sjukskötaren inte får betalt kan han inte leva – men det är ett annat motiv än att syssla med det för sin personliga vinnings skull.
– När den svenska filosofen Roland Paulsen beskriver det moderna arbetets villkor får det Lena Andersson på Dagens Nyheter att kritisera honom och antyda att Paulsen vill tillbaka till Sovjet. Hon frågar sig vad vi skulle göra om det inte fanns marknadsinrättat arbete? Tvångsarbete?, frågar hon retoriskt. Hon stänger vägen för att alls kunna luckra upp diskussionen om vad vi arbetar för. Det finns till exempel vett i att prata om något sådant som ”nödvändigt arbete” – och då har vi redan infört något nytt i debatten. Att beskriva ett arbete som nödvändigt och visa varför det är nödvändigt sätter arbetet i en annan relation till den som gör det – istället för att det bara domineras av ett vagt ”man måste för att annars.”
Faller inte det här tillbaka på ideologi – vad tror man om människan?
– Jo. Det är viktigt att artikulera vilken slags bild av arbete som ligger bakom när man tror att människor skulle vägra att sköta det om det inte vore i jakt på vinst. Att beskriva människans natur som våldsam, konkurrensinriktad, och så vidare är inte naturvetenskap utan ideologi. Det finns en grym hopplöshet i den idén om att människan primärt är en konkurrensinriktad varelse. Då hamnar man i ”lön eller tvång”.
– Och bara för att ta bort en möjlig fallgrop. Jag hör förstås mina kompisar och människor runt mig säga det hela tiden: att om de inte får lön för sitt arbete så gör de det inte. Men då handlar det om att om de inte får lön för sitt arbete kan de inte äta. Men omständigheterna måste inte alltid av nödvändighet se ut på det sättet. Det är inte naturen som styrt det så här utan människors vilja.