Suspension of disbelief (ungefär: inställande av tvivel – det kan hända att det finns ett vedertaget svenskt uttryck, men artikelförfattaren känner inte till det) är ett begrepp som myntades av den engelska poeten och filosofen Samuel Taylor Coleridge 1817.
Text: Marcus Prest
Coleridge beskrev suspension of disbelief som den stämning, det tillstånd som får läsaren att inte ifrågasätta trovärdigheten i en fantastisk berättelse då författaren lyckats fånga läsarens intresse för personerna och för något som påminner om sanning.
I en bloggtext från 2015 skriver den brittiske scifi-författaren Charles Stross om suspension of disbelief som ett kontrakt mellan författare och läsare där det för läsaren handlar om att gå med på premisser som författaren byggt upp som sammantaget bygger upp en trovärdig lögn.
En snabb invändning som kanske också är klargörande: Att kalla en saga synonym med lögn är en märklig användning av ordet lögn. Lögn är ett moraliskt klander – ett begrepp som anklagar något för att vara osanning och oärligt.
Det går däremot att säga att en saga är lögnaktig: Att säga att något är lögnaktigt inom fiktionen skulle till exempel kunna vara att säga att ett fiktivt verk som påstår sig grunda sig på förhållanden i verkligheten är osann i en mening som blir belastande för någon. Säg att en västerländsk spionthriller som påstår sig bygga på verkliga premisser far med huvudlösa lögner om araber. Eller tvärtom. För att lögnen ska tas upp som lögn, och inte bara markeras som ett faktafel, krävs det nästan att lögnen har en politisk dimension – att lögnen har en agenda, att till exempel vilseleda, försköna, svartmåla något som finns i den verkliga världen – det vill säga osanningen i verket pekar ut ur verket på något som finns här ibland oss. Detta som en snabb skiss. (Att en saga kan vara moraliskt lögnaktig i meningen att den mer eller mindre uppsåtligt far med osanning om den mänskliga naturen är ett svårare tema. Ayn Rand skulle kanske kunna bli föremål för en sådan kritik, men inte på något entydigt sätt: att påstå något om människans natur är inte samma sak som att påstå något om en specifik grupp människors natur.)
I Star Wars-filmerna är det svårt att säga var gränserna för suspension of disbelief utmanas och överskrids – det vill säga, vad skulle innebära att man som tittare inte längre går med på illusionen. Om man tänker sig Star Wars som ett verk som upprättar sina egna interna premisser är det inom dessa premisser man som tittare avgör om storyn håller eller inte. Till skillnad från, säg en film som vill skildra samtiden, eller vetenskapliga upptäckter, eller något annat som refererar till det vi kallar vår verklighet – är Star Wars liksom till exempel Sagan om ringens premisser uppbyggda kring sitt eget kanon: de refererar aldrig direkt till ”vår” historia även om de referenser båda verken använder bygger på föreställningar vi delar som i sin tur bygger på referenser till vår egen värld (både vad gäller bilder – som Jenny Wiik påpekar – men också i att vi föreställer oss att fysikens lagar gäller i normala fall i båda världarna, trots att man i Star Wars värld har teknologi som strider mot det vi vet om fysik och att det i Sagan om ringen finns magiska krafter).
Den centrala komponenten i om suspension of disbelief håller i en fantastisk story måste vara det som Coleridge säger: personerna och något som är sant i dramat. Det är antagligen helt och hållet med personerna som vilken som helst story står och faller. Men det som i en scifi-opera som Star Wars åtminstone kan störa ens inställande av tvivlet på storyn är när filmen bryter mot de interna premisserna. I samtalet med Adrian Perera verkar det som om att storyn i den nya filmen rasar samman direkt man börjar nysta i den. Samtidigt inställer sig inte frågorna om storyns trovärdighet när man ser filmen, åtminstone inte för undertecknad första gången han såg filmen. Det är kanske en del av filmmediets egenskaper – när energin är tillräckligt hög och stråkarna håller rätt ton (både bokstavligt och bildligt) förs tittaren vidare utan att störas: är energin rätt blir man som tittare generös.