Den nya Star Wars-filmen präglas av samma berättelsemässiga tydlighet, åtminstone på ytan, som de tre första filmerna. Det visuella språket är också bekant.
Text: Marcus Prest
MfÅA har sett den nya Star Wars-filmen The Force Awakens med litteraturvetaren Adrian Perera och konstvetaren Jenny Wiik. Filmen hade premiär i december och är den sjunde Star Wars-filmen.Vi har diskuterat de berättelsemässiga aspekterna och den visuella designen av filmen. Varning – spoilers i texten.
Litteraturvetare Adrian Perera – vilket är ditt första intryck?
– Det som jag satt och tänkte på ganska mycket: det här är vår tids mest typiska berättelse om det onda och det goda. Det kan inte bli mera stereotypt – även om det i filmen finns vissa försök att luckra upp storyn.
Vad tänker du på då?
– Nå, till exempel Kylo Ren, huvudskurken. Han ber om kraft för att vara ond. Det är uppenbarligen tungt för honom att vara ond – det är något nytt. Och så en av filmens hjältar, Finn, som börjar filmen som en av New Orders stormtrupper, det vill säga han börjar som soldat för den onda sidan. Hans story görs till en berättelse om alla stormtruppers förflutna, och det betyder alltså att de alla varit barnsoldater. Och det gör ju i så fall de godas kamp smutsigare.
– Ett annat exempel på en tvetydighet är Rey som använder sina psykiska krafter för att få en fiendesoldat att öppna hennes bojor och soldaten att dumpa sina vapen. Rey leker med den här människan lika mycket som Kylo Ren när han förhör fångar genom att gå in i deras psyken. Här användes Reys handling som ett medel för att åstadkomma en komisk effekt, men om man tänker efter så är det ett slags våld även hon ägnar sig åt.
Fast man ser väl knappast någon riktig ansats att göra filmen komplex, det är trots allt genomgående självklart vem som är vem, eller vad säger du?
– Det tycker jag att stämmer. Stormtruppernas barnsoldatsförflutna ges bara en relevans då soldaten bytt sida – det finns inget i filmen som vill att vi ska tänka på att de andra stormtrupperna har samma bakgrund.
– Allt det här leder till många frågor som kopplar till postkolonialism. Och det är spännande hur den här filmen vill leka med något men ändå inte kan skaka av sig det väldigt tydligt goda och väldigt tydligt onda.
Litteraturvetare Adrian Perera ertappad mitt i leken. Foto: Marcus Prest.
Hur skulle du karaktärisera detta väldigt tydligt onda och goda?
– Om man till exempel tittar på First Order, de onda, så är det en karikatyr av det som Imperiet var förut men nu med en koppling till Tredje riket. Om man frågar hur kopplingen till samtiden ser ut – som jag själv är intresserad av då det gäller fiktiva verk – så upprätthåller filmen väldigt tydligt en klar skillnad på vem som är god och vem som är ond på ett sätt som reproduceras i vår tid, till exempel inom amerikansk politik.
– Filmen är rädd för att du inte ska fatta, du ska hålla på motståndsrörelsen som är det väldigt tydligt goda – det är absolut klart direkt från början utan någon särskild motivering. Men samtidigt är det, om man tänker efter, lite oklart vad det som förr var rebellerna och nu är motståndstörelsen har åstadkommit med att imperiet ligger i ruiner. De vann i den kronologiskt sett senaste filmen, det vill säga Jedins återkomst.
– Jag menar i början av filmen lever ju Rey på att samla skrot som hon säljer mot matransoner.
Inte en alldeles solig bild av tillvaron?
– Nej, men ändå håller man sig genomgående med en väldigt stereotyp bild av ondska och det igen förstärker ett narrativ om ondska som finns i vår samtid – att det skulle vara något som går att behandla i väldigt svartvita termer. Samtidigt har vi i vår samtid vad man kallar fjärde generationens krigföring med oklara allianser, oklara frontlinjer och oklara motiv i till exempel Syrien och i vår verklighet är det mycket oklart hur vårt eget ansvar och vår egen skuld ser ut.
Den här typen av verk är alltså ett sätt att slippa den osäkerheten?
– Kanske. Men annars finns det en fräsch fläkt i den här filmen i att man försökt leka lite med huvudpersonerna: den ena är en svart man som är före detta storm trooper och den andra en vit kvinna som har mekaniska kunskaper som nästan fungerar som en superkraft – det finns ingen teknologi som hon inte behärskar – och hon flyger också som om hon alltid gjort det. Det är underhållande och uppfriskande. Hoppas bara att de två inte blir ihop.
Varför det?
– För att man skulle slippa tanken på att det enda sättet som en man och en kvinna kan vara tillsammans på i film är om de är ett par, eller släkt. I de första Star Wars-filmerna var båda omständigheterna fallet. Det skulle vara exceptionellt om Finn blir den nye Han Solo och Rey blev den nye Luke Skywalker, och de levde lyckliga som vänner.
Annars verkar berättelsen inte helt internt konsistent. Det verkar inte gå någon tid alls mellan resor, vem som helst kan vad som helst när storyn kräver det – allt böjer sig hela tiden för dramat, vilket kanske i och för sig är en form av trohet till den här typen av äventyrsdrama. Tankar om det?
–Vad gäller tiden mellan händelserna så har den ryske litteraturvetaren Bakhtin ett begrepp som heter kronotopi. Han visar att det i de grekiska berättelserna inte finns någon tid mellan olika händelser.
Konstvetare Jenny Wiik tar en titt på, bland annat, Star Wars-karaktärernas garderob. Foto: Marcus Prest.
Konstvetare Jenny Wiik. Vad gäller det visuella i A Force Awakens – vad är det första som slår dig?
– Om man börjar med den mest framträdande skurken, Kylo Ren så kan man säga att masken påminner lite om något H R Giger (Schweizisk konstnär som bland annat designat monstren i Alien-filmerna/Red.) skulle ha kunnat göra. Om man tittar på hans kläder och formen på dem så ser de ut som något en SS-officer kunnat bära, samtidigt som där finns något som är hämtat från medeltiden och inkvisitionen på samma gång. Hans svärd ser ut som något som en tempelriddare kunde ha. Det finns något europeiskt över det.
Adrian Perera säger att filmen mycket tydligt visar vem som är god och vem som är ond – det här tycker jag att man särskilt starkt ser i den visuella designen. Kan du kommentera?
– Det finns väldigt mycket symbolik som skiljer det goda från det onda. Tittaren vet direkt vem som är god och vem som är ond.
Hur kan det komma sig?
– Det beror på att vissa bilder återger klara signaler som hör till vår gemensamma bildvärld, en bildvärld som vi i väst delat i cirka 1000 år, och även delats länge i andra kulturer eftersom den västliga kulturen varit hegemonisk.
– Om vi ser på de onda, alltså First Order. De har en naziestetik. Svart, grått, vitt, rött. Deras logotyp har också något nazistiskt över sig. Det är också utmärkande för det onda att allt går omkring i uniform och allt är likriktat – de signalerar disciplin och ett auktoritärt system med klara roller för alla, medan de goda är unika och deras förhållanden mera verkar basera sig på vänskapsband än formella tvingande omständigheter.
Det finns också något genomgående kliniskt över det onda, håller du med?
– Ja. Det är en högteknologisk organisation som bygger nytt hela tiden. De bygger om allt. Och formspråket är enhetligt. Allt det gamla ska bort. Dessutom verkar alla vara vithyade på den onda sidan.
Men Finn som i början av filmen är fiendesoldat är ju mörkhyad.
– Ja, men han gör ju också motstånd.
Kan du säga något mer om färgerna?
– De onda har gråa monokroma färger, färger som ger en känsla av högteknologi. Kylo Ren bär svart. Och som sagt: de färger som återkommer hos de onda är svart, vitt, grått och rött. Väldigt tydliga nazistiska paralleller.
Hur skulle du beskriva den goda sidan?
– Den är gestaltad i något slags naturestetik.. Om man tänker på deras kläder så är de naturvita, eller naturfärger överlag, läder, bruna pilotjackor som för tankarna till andra världskriget. Ofta är allt de bär lite söndrigt och uppenbart slitet och gammalt. Man ser också runda former, som till exempel i rymdskeppet Millennium Falcon och robotarna BB8 och R2-D2.
– De goda ger intrycket av att alla får plats, man ser människor av alla möjliga färger. Det finns också ett implicit Amerika över detta: de goda signalerar frihet, demokrati, mångkultur.
– Vilket i parentes sagt är intressant eftersom en inte obetydlig del av scifi-fansen är klart högerorienterade.
Vad tror du det beror på?
– Det kan hänga ihop med de estetiska aspekter jag nämnde. Det finns en klar ordning på allt i sådana här berättelser. Det finns kontroll. Det finns ingen jobbig oklarhet.