400 år efter sin död är Shakespeare fortfarande en central gestalt i den västerländska kulturen. Professor Anthony Johnson säger att Shakespeare visar oss människans inre och genom sina verk, människans förmåga som berättare.
Text: Marcus Prest
I år är det 400 år sedan William Shakespeare dog. William Shakespeare döptes den 26 april 1564. Dopet förrättades på den tiden vanligen tre dagar efter födseln, det skulle placera hans födelsedag till den 23 april, vilket var Sankt Görans minnesdag. Han dog den 23 april 1616, också Sankt Görans minnesdag – vilket är mycket symboliskt.
– I nationalistiska termer är den här symbolismen nästan för bra för att vara sann eftersom den placerar födelse- och dödsdagen för Englands största poet på samma dag som den dag då England firar sitt skyddshelgon, säger Anthony Johnson, professor i det engelska språket och litteraturen.
Shakespeares verk har översatts till snart sagt alla världens språk. Vad är det som gör Shakespeare så viktigt för England, och hela världen ännu 400 år efter hans död? Vad är det som gör att hans verk blir väl mottagna av andra kulturer? En del av svaret är att det verkar finnas kvaliteter i Shakespeare som förefaller vara öppna på ett allmänmänskligt plan. Men vad är det då som han ger, och vad är det i hans verk som i så fall all stor litteratur kan ge?
– Vi har under 400 år av läsning av honom försökt reda ut vad det är med hans verk som är så signifikant. En slags avgörande punkt var 1998 då Harold Blooms Shakespeare: The Invention of the Human utkom.
– Även om Bloom i onödan var ute och anföll sina kolleger, bland annat feministiska-, nya historisist-, kulturella materialist- och postkoloniala kritiker, hade han en poäng då han insisterade på att Shakespeare är större än någon av dessa snäva inramningar. Jag skulle med Bloom, men uttryckt på ett annat sätt, säga att det finns en öppenhet i Shakespeare som lånar sig åt alla dessa former av läsningar.
– Bloom gjorde sig hur som helst många fiender med sin bok, vilket är synd, för hans ärende var att även om det fanns dramaturger innan Shakespeare som kunde beskriva dramatiska skeenden och moraliteter, konstruerade Shakespeare en betydligt starkare förverkligad konception av det vi idag kallar människans belägenhet. Dramer innan Shakespeare försökte inte illustrera eller återskapa det som finns och utspelas inne i människan. Genom Shakespeare ser vi däremot in i det mänskliga medvetandet, det mänskliga sinnet.
Shakespeare lever i tiden då Martin Luthers reformer slagit igenom, åtminstone i England – där de hade en stor effekt, inte bara på religionen och på skolningen av Shakespeares generation, men också på skolpojkarnas utveckling av sin självuppfattning och identitet. Det är också en tid då man börjar skriva dagböcker där den skrivandes egna tankar får en framträdande roll. Johnson säger att Shakespeare inte uppfann idén om det mänskliga inre livet men att han var en mycket viktig förmedlare av tanken på att det finns något sådant som ett mänskligt inre och hur det kan ta sig uttryck.
– Om man tar de gamla moraliteterna från 1500-talet som exempel, så brukade de presentera personifikationer av mänskliga kvaliteter på scen i form av stereotyper och ”förhandskonstruerade” karaktärer som fick föreställa ”lust”, ”stolthet”, ”frosseri”, och så vidare. Shakespeare bygger upp sina personer åt motsatt håll. I början av pjäserna som är namngivna efter sina huvudpersoner är Hamlet och Othello på sätt och vis nästan helt tomma karaktärer, men genom deras särpräglade språk och uppträdande utvecklas de snabbt till mångdimensionella, igenkännbara och samtidigt och slående individuella mänskliga figurer.
– Det är nästan kusligt hur Shakespeare i sina dramer har lyckats fånga nästan alla tillstånd man som människa kan tänkas befinna sig i. Vad man än varit med om verkar det finnas en analogi hos Shakespeare som fångar upp det mänskliga dramat i händelsen eller situationen man befinner sig i som person.
Johnson säger att Shakespeare har en ytterst skarp känsla för nyanser. Och Shakespeare låter inte sin publik dra sig tillbaka och vila bekvämt.
– Till exempel Parolles, en kompanjon till Greven av Rousillon i Slutet gott, allting gott, är en lögnare och en usling. Men till skillnad från vad som vanligen är fallet med sådana rollpersoner visar Shakespeare att Parolles har en djup förståelse för vad han är. Och sedan gör han också motsatsen, som Iago i Othello, som inte alls förstår sig själv, som ständigt hittar på miljoner skäl för att förklara varför han gör som han gör.
– Shakespeare skapar också personer, som till exempel Hamlet, som verkar mera intelligenta än någon annan. Hur gör man en sådan sak? En del av det är förstås illusion, han är bra på att ge bilden av en sådan intelligens och hurdan effekt den har på andra personer.
– Prospero i Stormen är ju dessutom själv illusionist. Men hur gick Shakespeare till väga för att åstadkomma det han gjorde? En aspekt är att han var enormt kritisk och utvecklade hela tiden sin teknik. Han blev också ständigt bättre. I början liknar han mer Stephen King, som i den blodiga tragedin Titus Andronicus, hans första tragedi, där finns en ond mor (mörkhyad muslim/Red.) som heter Aaron som utför fruktansvärda dåd och som möter ett hemskt slut – ett verk som inte är lika nyanserat som hans senare. Men redan här verkar Shakespeare visa att Aaron genom sin hudfärg är utestängd från världen.
– Nästa gång vi möter en av Aarons landsmän, är det Othello, en nobel person som utmanar de etniska stereotyperna som presenterades i den tidigare pjäsen. Shakespeare använder språket som en handske som kan vändas ut och in, han vänder också ut och in på olika personer. Och han skapar inte enbart en mängd viktiga personer, han gör saker med själva språket.
Johnson säger att Shakespeare visar vad som var bra med den tidens nya brittiska grammar school-system (läroverk, mellanstadium
/Red.) där eleverna bland annat lärde sig talkonst på latin. Till Shakespeares generation hör också Christopher Marlowe och Ben Jonson. I grammar school lärde sig den generationen läsa, skriva, och framföra scener ur dramer på latin. De lärde sig det latinska språkets grammatik och det systematiska i språket på djupet. När de här enorma talangerna som Jonson, Marlowe och Shakespeare sedan upptäcker att de kan hämta det de lärt sig till det engelska språket som på den tiden inte var begränsat av den normativa grammatikens regler, och när de upptäcker de nya permanenta teatrarna som dök upp i England för första gången när de var tonåringar – börjar de tillämpa sina discipliner på ett nytt fritt sätt. De gör grammatiska lekar med det engelska språket och det de gjorde lade grunden för den form man numera tänker sig att det engelska språket har och på vilket sätt man alls tänker sig det engelska språket.
– De uppfann inte nödvändigtvis något särskilt, det de gjorde var att visa hur man kunde tillämpa språket.
– Shakespeares verk visar också möjligheterna med människan som historieberättande, konstruktör av narrativ. Han hade en bredare och mera känslig bild för människans belägenhet än någon innan honom. Det är helt säkert att de saker han gjorde, gjorde han på ett sätt som inte hade gjorts med det engelska språket förut.