Han har coachat, det vill säga tränat rallyförarna Marcus Grönholm och Jari-Matti Latvala, samt löparen Sandra Eriksson och många andra stora toppidrottare i världseliten. Det Christoph Treier har hjälpt dem med är inte deras kroppsliga fysik utan deras mentala vilja att vinna.
Text & foto: Ari Nykvist
Christoph Treier i Jakobstad är idrottspsykologisk rådgivare och jobbar som mental tränare och coachar bland annat elitidrottare och företagsledare. Han föreläser också inom idrottspsykologi vid Åbo Akademi. Idrottspsykologi är vid Åbo Akademi en rätt ny tvärvetenskaplig helhet inom ämnet utvecklingspsykologi. Målsättningarna med studiehelheten är att förstå och identifiera grunderna inom idrottspsykologin. Att koppla beteendevetenskap och kognitiv psykologi till idrottssammanhang och att förstå sambandet mellan fysisk aktivitet och hälsa överlag. Studierna ska också ge exempel på olika mentala träningstekniker inom idrotten och lära deltagaren att förstå sambandet mellan motivation, målsättning och prestation. Och det är just här Treiers kunskap och färdigheter behövs.
– Min uppgift är helt enkelt att hjälpa toppidrottarna att lyckas så bra de bara kan med sina idrottsliga prestationer och hela sin karriär. Det här i första hand genom att kunna förstå, acceptera och styra sina känslor, sitt beteende och sina reaktioner i olika situationer, säger Christoph Treier.
Ännu för bara 10 år sedan ville få av de elitidrottare Treier då coachade att någon skulle få veta att de också hade en mental tränare. Att allmänheten skulle tro att de hade mentala problem fast de i själva verket bara ville bli ännu bättre toppidrottare.
– I synnerhet sedan OS i Vancouver 2010 då det gick ovanligt dåligt för Finland, har inställningen till idrottspsykologin och mental träning snabbt förändrats. Då beslöt man inom ledningen för toppidrotten i Finland att satsa mer på den mentala sidan och idag är de flesta toppidrottare helt öppna med att de har en mental coach. Utom de som av konkurrensskäl inte vill att andra ska få samma fördel av sitt hemliga vapen som dom själva, påpekar Treier leende.
Det latinska uttrycket mens sana in corpore sano betyder ”en sund själ i en sund kropp” och för dagens toppidrottare är det en självklarhet att psyke och kropp oskiljaktigt hör ihop. Men enligt Christoph Treier tycker fortfarande många människor inte om att höra det, eftersom det inte är lätt att också orka ta hand om sin kropp då man psykiskt inte mår bra.
– Med bra fysik följer till exempel ofta bättre stresstålighet och större belåtenhet med och acceptans av sin egen kropp. Och där med ökad självkänsla och mental styrka. Men visst, det är inte alltid så lätt att på egen hand sätta kropp och själ i ett sunt samarbete.
Dagens elitidrottare måste ändå hela tiden parallellt tänka på och arbeta med kropp och själ för att alls klara sig. Dessutom borde en framgångsrik elitidrottare som till exempel vill vinna OS-guld, helst vara en regelrätt egoist med ett stort ego.
Christoph Treier. Foto: Ari Nykvist.
– Det behövs ett stort ego för att nå toppen. Har du en omtänksam, självuppoffrande och hjälpsam natur, når du aldrig högst upp på de stora prispallarna. Det är bara att fråga pojkvänner, hustrur eller andra nära och kära till de bästa idrottarna i världen så inser du snabbt att det är så. Om du ska gå till sängs senast klockan tio för att orka träna för fullt nästa morgon klockan sex, så gör du det oberoende av vad din familj eller närmaste säger eller behöver.
Precis på samma sätt som tillverkarna av helt vanliga bilar kan lära sig en massa av hur en Formel 1-bil fungerar och arbetar, kan vi vanliga bänkidrottare som helst sitter i tv-soffan och ser på då andra svettas, lära oss av deras mentala träning och arbete.
– För det första gäller det att bli du med och medveten om en ärlig självinsikt. Hur du reagerar, agerar och känner i olika situationer då du misslyckas eller förlorar. För det andra borde du fundera på hur du själv helst skulle vilja reagera och agera i den situationen. Först då och för det tredje kan sedan själva träningen börja. Ofta räcker det rätt långt redan med steg ett och två och med hjälp av så kallad affirmation och klassisk visualisering kan vem som helst mentalträna sig en bit på vägen.
Med affirmation menas att man tyst för sig själv om och om upprepar till exempel ”jag är lugn och avslappnad just nu” och med visualisering avses att man försöker skapa en mental bild av hur man ser ut och agerar i den utmanande situation med olika möjliga scenarier man har framför sig.
– I Rio de Janeiro i augusti kan det vara både dimmigt, regnigt och ganska svalt. Om du då har förväntat dig att du ska få tävla i skön värme och sol, kan det direkt påverka din prestation. Men är du förberedd på olika scenarier, kan det gå att övervinna sådana förhandslåsningar.
Enligt Treier kan vem som helst träna sitt tänkande också då det gäller arbetslivet och vardagen i övrigt. Är man nervös inför ett möte eller föreläsning, kan just affirmation och visualisering hjälpa. Men Treier varnar för en klassisk fallgrop. Nämligen den att tänka ”det räcker bara jag gör mitt bästa” eller ”jag gör så bra som möjligt”. Båda utgångspunkterna är omätbara och leder nästan alltid till frustration och en gnagande misstanke om att ”jag kunde ju ha gjort lite bättre ifrån mig”.
– Sätt hellre till exempel upp tre tydliga mål. Ett superoptimalt drömmål, ett realistiskt mål och sedan ett minimimål. Då blir din faktiska prestation lättare att mäta mot dina målsättningar och du kan ofta ändå vara ganska nöjd med det du presterade.
I en artikel här intill talar sportjournalisten Antti Koivukangas om toppidrottarens vinnarskalle. Christoph Treier håller helt med om Koivukangas beskrivning. Utan en hård vinnarskalle går det inte att nå världstoppen.
– Att ha en extrem vinnarskalle kan vara jobbigt både för atleten själv och för hennes eller hans omgivning. Att hela tiden identifiera och värdera sig själv endast utgående från det man fysiskt presterar och inte utgående från det man tror och tänker på och värderar är tungt, men nödvändigt, för en typisk vinnarskalle av världsklass, påpekar Treier.
Att det bland toppidrottare finns så kallade losers, eviga förlorare, är ovanligt. Men det finns alltid sådana människor som tycks vara predestinerade att alltid förlora. Med ökad brist på självförtroende ökar risken att igen misslyckas och så är den onda cirkeln igång.
– Ta nu en sån som fotbollsspelaren Zlatan. Han ståtar helt öppet och stolt med sitt ego och enorma uppblåsta självförtroende. Att offentligt säga ”jag kom som en kung och går som legend” eller att på svenska fotbollsgalan säga ”vi syns här igen om ett år” visar vilken otrolig självsäkerhet och mental förmåga han har att lyfta sig själv och hålla sig kvar på toppen.
I Finland är det idag längre inget märkvärdigt i att en 12-åring räknar med att få spela ishockey i NHL inom några år. Men inom fotbollen höjer många fortfarande på ögonbrynen och ler lite sardoniskt om en 12-årig fotbollsspelare säger sig vara helt säker på att hon eller han är proffspelare i England, Italien eller Tyskland om några år.
Finländska idrottares självförtroende och positiva själv- och själssäkerhet är fortfarande på låg internationell nivå.
Christoph Treier hör till de tränare som liksom de flesta toppidrottare ser på OS som en alldeles egen och unik idrottslig tävlingskategori.
– OS är inte vilken tävling som helst. Fast en del toppidrottare har sagt åt mig att de tänker ta OS som en lite större internationell tävling bland andra och inget annat, håller de sedan efteråt med mig om att OS nog är något alldeles speciellt för varje idrottare. Och därför gäller det att vara mentalt förberedd också för möjligheten att man når långt. Att någon timme innan ditt första lopp äta frukost med världsrekordlöparen Usain Bolt som bordsgranne, kan kännas rätt omtumlande någon dag efter en distriktstävling på idrottsplanen i Vörå.