Inom idrotten blir det allt vanligare att man tar hjälp av den teknologiska utvecklingen för att ta beslut i oklara situationer. Exakt hur och när den används verkar väcka frågor om vad som är rättvisa.
Text och foto: Nicklas Hägen
Vinter-OS är i full gång. De deltagande nationerna har sänt sina bästa representanter för att tävla om äran i denna anrika och prestigefyllda tävling, vars magi hålls uppe av högtidliga ritualer som OS-elden och prisceremonierna.
OS är ett bra exempel på en tävlingsform där idrottare som har valts av nationen, tävlar för nationen. Det är så som toppidrott av tradition varit uppbyggd, men parallellt med denna har en kommersiell form för idrott växt sig allt starkare under de senaste decennierna. Inom den kommersiella tävlingsformen tävlar de bästa individerna, i egenskap av representanter för sig själva, om prispengar, stjärnstatus och sponsorer.
– OS är en mix av den nationalistiska och kommersiella logiken. Det ordnas nationellt geografiskt men innehåller starka kommersiella element, säger Mikael Lindfelt, akademilektor i systematisk teologi vid Åbo Akademi.
– Tennisens, golfens och cyklingens tourer är exempel på den kommersiella tävlingsformen. Av vinterns OS-grenar exemplifieras den kommersiella idrotten kanske tydligast genom ishockeyn. Den bästa ishockeyn spelas med saftiga löner och utan nationella kvoter i NHL. OS-hockeyn bygger däremot på den traditionella modellen där nationer spelar mot varandra. Därför har vi till exempel ett lettiskt landslag i OS, även om det knappast kommer att tävla om medaljerna.
Denna uppdelning i en nationalistisk och en kommersiell tävlingsform är enligt Lindfelt väsentlig för att förstå varför det blir allt viktigare att ta fram ett objektivt sätt att vaska fram tävlingarnas rättmätiga vinnare.
– Det är i det kommersiella pusslet jag skulle sätta den tekniska kontrollen. Det är så mycket pengar på spel att vi inte kan låta ett mänskligt misstag avgöra segraren, säger Lindfelt.
En moralisk seger ger inga pengar
Teknologins utveckling har förändrat sättet vi tävlar på. I den engelska ligan i fotboll har man till exempel under den pågående säsongen använt Hawk-Eye, ett system där man med hjälp av avancerad videoteknik kan kontrollera om bollen gått över mållinjen. Samma system har sedan 2008 använts i tennis för att kontrollera om bollen var ute eller inne. Annan teknik för videokontroll används till exempel i basket för att se om ett poänggivande kast gjorts före tiden gått ut, och i ishockey för att kolla om pucken gått i mål. Inom backhoppningen har man gått ett steg längre än en ren kontroll och börjat poängkompensera för ogynnsam vind.
Utgångspunkten är ändå att användningen av teknologi inte får störa den estetiska upplevelsen av spelet.
– Toppidrott bygger på ett visst flow, att spelet håller en viss rytm. Om tekniken stör det Juhani Tamminen skulle kalla ”momentum” kommer den in fel. Ishockeyn har tillämpat måldomarteknik och videokontroll rätt länge, där fungerar det bra. Ishockeyn har också annars rätt många avbrott och det blir spänningsskapande att sitta och vänta på domslutet. Friidrott och skidåkning har målkameror, där ser jag inte heller några problem. Fotboll har däremot mera flow, och är världens största idrott med ett stort kommersiellt intresse. Därför har frågan kanske blivit extra känslig där.
Hur ser du på jakten efter rättvisa genom strävan efter någon form av objektiv bedömning? Det finns mycket orättvisa i livet, kan vi inte bara acceptera det?
– En anti-idé om rättvisa är att det går att påvisa rättvisa objektivt, vilket livet är fullt av exempel på att det inte går. Ingen vill ha orättvisa, men den är ett villkor. Rättvisa går inte att göra ett millimetermått på.
– Ur sportens synvinkel kan vissa moment bli guldklimpar när livets hela symbolik förtätas i några moment – till exempel de ögonblick i ishockey då alla undrar om det var mål och lagen samlas i väntan på videokontroll och domarens beslut. Så jag talar gärna för målkameror. Men säg att vi tar ett överdrivet exempel och med teknikens hjälp börjar kontrollera om alla spelets regler följs. Då får vi absurditeter. Om domaren förväntas vara den totala överblicken som ser till att spelets regler följs förstör vi spelet. Man kan fråga sig om en sådan kontrollideologi behövs.
Vinden är viktig i backhoppning och man kan förstå vindkompensationen. Men hur långt ska man dra det? Ska denna strävan efter rättvisa begränsas till tävlingsmomentet eller ska vi se vem som har bättre träningsförhållanden, mera pengar, bättre teknik, bättre mat, mera sol..?
– Rättvisa är inte det samma som ”lika” eller ”samma”. Vad är det för rättvisa i att finländare ska tävla mot till exempel ryssar i OS? Rent statistiskt har du fler talanger i en större grupp, är det rättvist? Då kan man tycka att den kommersiella formen, där individer tävlar mot varandra, är en lösning.
– Vi kommer tillbaka till idén om rättvisa. Vad är det att tillämpa rättvisa? Vad är det att bli utsatt för orättvisa och hur kommer vi åt det? Det enda medlet kan inte vara att vi tänker oss en objektiv blick som utdömer det.
Kan vi gå för långt i jakten på rättvisa?
– Då Mika Myllylä och de andra finländska skidåkarna började använda sig av höghöjdstält i träningen sade man att det var för att det var orättvist att vi inte bor på alperna och kan träna där. Tanken är att det är orättvist att vi inte har höga berg. Kom igen nu! Vi kan inte ta rättvisa som att alla kan kräva att de har alla förutsättningar för allt. Det blir ett absurt samhälle.
– Samtidigt kan vi svänga på det. I alla idrotter jag tycker är intressanta finns det olika sätt att vara bra och de innehåller någon form av taktisk finess. Fascinationen är att vi kommer från olika utgångspunkter och att du kan träna olika sidor i tävlingselementet. I fotboll kan du vara bra på olika sätt. Se på Messi, Ronaldo, Zlatan och Ribery – alla har sitt eget sätt att vara bra på. I fotboll behöver du inte eftersträva likhet i allt, för kompetenserna är så olika.
– I OS har vi ju haft afrikanska skidåkare som kommer i mål en halv timme efter alla andra i jaktstarten. De är jättecharmiga och får ovationer. Men då är det en annan tävling, ”tänk att han klarade det”.
– Ska afrikanska länder då klaga över att de inte har någon snö? Vi tappar elementet av idrott. Idrott är inte ett experiment. Olika omständigheter måste få spela in, sen måste vi se om det blir intressant.
Vad är idrott?
– Idrott är en fascinerande form att prova vissa kompetenser. Mycket annat än den råa talangen spelar in för att du ska nå din maximala prestation just under en tävling: nervkontroll, taktiska finesser, sättet du handskas med tryck och motståndare. Att tänka att vi ska likställa alla aspekter för att mäta vem som är bäst blir absurt. Då är idealet ett laboratorium där vi tar bort allt som stör.
– Men idrottstävlingar är inte laboratorieexperiment. Strävar du efter det så söker du idén om en absolut rättvisa där du kollar vilken substans som är bättre. Idrottstävlingen är inte sådan, vi mäter inte världens snabbaste man i laboratorier.
Doping är ett område som tangerar både vetenskap och frågor om rättvisa. Vad tänker du om idén att bara släppa dopingen fri?
– Okej, men då får vi en situation som för mig liknar laboratorieexperimentet. Är idrottens funktion faktiskt att vaska fram de bästa talangerna? Med doping får du en större rättvisa i att man kan göra vad som helst för att få fram resultatet. Men i nästa steg blir det inte individerna som tävlar, utan läkemedelsföretagen. Vem har den bästa produkten – Orion eller Leiras?
– Att släppa dopingen fri skulle experimentera med människor och då får vi börja tvivla på att vi har en människosyn som tål etisk granskning. Vilka föräldrar vill låta sina barn börja idrotta efter det? Hur instrumentell får du vara? Vem ser idén om designad talangutveckling som en glädje? Du öppnar ett helvete.
Min tanke går till de totalitära samhällena där man plockar ut talangerna, isolerar dem och helt enkelt gör dem bra.
– Det är en verklighet som fungerar rimligen bra om du har en kollektivistisk föreställning om nationen. Då betyder individen inte något om man inte drar representationstanken till sin spets och ser individen som en representant för kollektivet.
– För att Finland ska kunna konkurrera måste vi ha en effektiv talangscouting. För mig är gränserna rent moraliska. Hur långt kan vi gå för att systemet skapar en individ som ska representera oss? Och vilket är mitt ansvar som idrottskonsument när jag kräver att vi ska ha världstoppar? Har jag rätt att förvänta mig det av någon, när man har sett hur enorm dedikationen är att nå eliten?
– Vi kan öppna för fri doping och få en viss slags rättvisa. Nu lever vi på det som vissa kallar genetiskt lotteri, men att lösa det genom att släppa dopingen fri har man en märklig syn på rättvisa.
Rättvisa brukar vara eftersträvansvärt, men det låter som om vår strävan i det här fallet ger oss moraliska dilemman?
– Nog så länge man förstår rättvisa som en exakt likhet. Det finns motorsporter där alla bilar är exakt lika, vilket gör att det är chaufförens talang som avgör. Men alla idrotter har inte det momentet och det blir för futtigt om det bara är det som är det viktiga. Om vi strävar efter likhet får vi både sportsliga och moraliska problem.
Bosman förändrade idrottsvärlden
Ishockey, skidåkning, backhoppning. Det är vanligtvis samma idrotter som visas på tv. OS är ett avbrott i det allt smalare utbudet och en arena där vi har den idrott som annars aldrig syns i tv – till exempel kälkåkning.
– Den kommersiella logiken fungerar så att vissa idrotter som är medieanpassade får enormt mycket bättre förutsättningar för att göra sin grej och utvecklas. Men det blir svårare att leva på de marginella idrotterna, som saknar dessa förutsättningar. Det här gör att tävlingen mellan idrotter har blivit större. Det är en intressant utveckling, säger Mikael Lindfelt, akademilektor i systematisk teologi vid Åbo Akademi.
Ett fall för EG-domstolen
Det går att knyta den kommersiella logikens genomslag till ett specifikt rättsfall. År 1990 stämde fotbollsspelaren Jean-Marc Bosman sin klubb RFC Liège när den hindrade honom från att flytta till den franska klubben Dunkerque. Fallet gick till slut ända till EG-domstolen och när domslutet äntligen kom i slutet av år 1995, föll det till spelarens fördel.
Det förändrade idrottsvärlden fundamentalt.
– Ur organisationsperspektiv skapade Bosmanfallet individens frihet, där idrott på elitnivå i princip kan betraktas som vilket yrke som helst – även om det de facto inte ses så, säger Lindfelt.
– I och med Bosman individualiseras talangen. Det är inte representationen för regionen och platsen, utan individualismens symbolik som växer fram. Har du talang kan du ta dig från Lepplax till NHL, det är inte en begränsning att du är från Lepplax. Det kunde du inte tidigare.
Många fans upplever väl ändå att laget eller idrottaren representerar dem, och att fansen också representerar sitt lag? Hur går den här identifikationen ihop med att idrottarna är individualister?
– Som i konsten är det i allt större grad arenan som står för identiteten. Det är till exempel Royal Albert Hall i London som är representationen, inte att den som sjunger där kommer ifrån regionen. Det är för Londonbornas skull artisterna kommer dit. Arenan blir allt viktigare, tanken att ”det här är vår grotta”. Dynamiken mellan de geografiska och kommersiella logikerna har utvecklat de här
rörelsemönstren.
– I fotbollen har spelarna anammat det här. Du kan vara Luis Suárez från Uruguay, men du är stolt över att spela för Liverpool på Anfield. Lokalkompetensen finns i att bygga den egna identiteten kring laget och fansen har accepterat att det inte gör något var spelarna kommer ifrån bara laget fungerar.
– Arenan och traditionen har blivit allt viktigare och fansen lärde sig det här ganska snabbt. Kom det någon britt som ville ta på sig GBK:s röd-vit-randiga tröja, och var bra och hjälpte laget, så nog var man stolt. Spelarna rör sig friare mellan olika lag men om de bidrar till vår tradition är de välkomna.